Sedan några år arrangeras under allhelgonahelgen ”Österlen lyser”, en ljusfest med syfte att lysa upp höstmörkret i ett ödsligt och folktomt Österlen.
För något år sedan deltog jag med att arrangera en vandring i lyktsken i Listarumsåsens naturreservat, ett sällan besökt område, vilt och mörkt uppe på åsen. Redan under sommaren förberedde jag vandringen genom att med krita lite diskret markera lämpliga träd att berätta om. Och tur var det för när det blev allhelgaonatid det året hade alla löven fallit och träd är svåra att artbestämma enbart på stammens utseende.
”Vi lyser på träden och får värme och ljus tillbaka.” Så hade jag tänkt mig vandringens tema. Redan på förmiddagen samma dag körde jag bort till åsen. Det var en mild och stilla dag och det bådade gott inför kvällen. Inga regnutsikter alls.
Utmed stigen uppe på åsen hängde jag upp lyktor i träden och placerade ut glasburkar med värmeljus på marken. Pinnar och större stenar som kunde utgöra snubbelrisk plockade jag också bort. Ett gammalt trädgårdsbord ställde jag upp i skogskanten för kaffeservering.
Senare på eftermiddagen återvände jag i god tid. Vandringen skulle börja kl 18. Jag ordnade med kaffeserveringen på bordet och började sedan att gå utmed stigen för att tända lyktorna. Det mörknade snabbt och någon ficklampa hade jag inte tänkt på att ta med mig. ”Var hade jag nu placerat ut alla glasburkarna i mossan?” frågade jag mig. Det var väldigt mörkt när det blev mörkt, i skogen. Som väl var tittade månen fram mellan trädkronorna och de flesta av lyktorna hittade jag till slut, och tände. Äntligen var det klart och jag fick springa tillbaka för att deltagarna inte skulle behöva vänta, men visst missnöje kunde märkas bland de församlade, jag var tio minuter försenad.
Nåja, vandringen påbörjades. De glimmande ljusen från trädgrenarna och marken och den trollska stämningen inne i skogen fyllde oss alla snart med en känsla av kittlande spänning. Den vita månen, som var nästan full, hjälpte till. Och inte nog med det, kattugglan, som jag visste höll till i de stora ekarna, hoade spöklikt över våra huvuden. Med medhavda lyktor och ficklampor lyste vi på träden.
Hos björken sken stammen vit, guldpengarna på marken under trädet glänste och tanken på en värmade björkbrasa värmde. Från asken strålade gudarnas visdom från aftonens rådslag i Yggdrasil, världsträdet med örnen och ormen och budbäraren Ratatosk. Vid boken minns vi ljuset från försommarens nyutslagna horisontella grönska, som fick träden att sväva ovanför marken. Vid aspen blev det berättelser och tal om tändstickor, vid lönnen om höstens eld och tidiga skira blomning, vid linden, kvinnan bland träden, om lindblommor som lyser i högsommarens täta och mörknande grönska.
Kring buskaget där rödhaken brukar synas hade jag placerat batteridrivna värmeljus som effektfullt lyste underifrån. Där berättade jag om rödhakens silverklockssång under milda novembernätter och där blev det även passande rödhakepoesi och Selmas legend om fågel rödbröst.
Vi stannade också vid den väldiga rotvältan, ingången till trollens boning, upplyst av min största lykta. Vi skymtade bland träden ett skogsrå, som jägarna förr kom hem och berättade om efter en tid uppe på åsen, utmarkernas vildmark. I ån nere i dalen bodde Bäckahästen som barnen varnades för att gå nära.
Den hoande kattugglan lyckades vi aldrig se, kanske hade den ansikte och människokropp. Det kunde ju varit en osalig ande i uggleskepnad.
Nio olika träd hade jag valt ut som vi samlades vid en stund och lyste på och vid varje träd försökte jag förmedla passande berättelser, känslan för naturens poesi och fakta om naturen och åsens geologi och historia.
Så småningom närmade vi oss åter skogskanten och backen där stigen ledde ner för åsen mot kaffedoft som nådde oss från trädgårdsbordet där min dotter bjöd på avslutande prat- och kaffegemenskap i månljus och upplyst novemberkväll.
Helena Heyman
Sagobygdens Blogg 