Rosenblommas legend

Det sägs att en gång i tiden levde någonstans en vacker prins. Det fanns inget som kunde uppväga hans skönhet förutom hans egen elakhet. För elak, högfärdig och dum var han! Men detta visste inte alla de flickor som råkade se honom, när han red förbi på sin vita häst iklädd dyrbara kläder. Bålde hovets unga damer och bondflickorna var stormförtjusta i honom och drömde om att omfamna och kyssa honom. En dag, när prinsen red ute i en dalgång, stötte han på en flicka som plockade blommor på ängen. Det var byhäxans dotter. Även hon var förälskad i den fagre unge mannen. Prinsen märkte detta med detsamma och tänkte spela henne ett spratt.

Han uppmuntrade flickan att komma nära honom och ge honom en kyss. Bedårad av glädjen, närmade hon sig den stolta prinsen och ville kyssa honom. Just i det ögonblick när deras munnar skulle mötas kände hon, i stället för en mjuk beröring, ett stick i läppen. Full av förvåning öppnade flickan ögonen för att se att prinsen höll en vass nål mellan sina tänder.

— Detta är för dumma och fattiga flickor som du, skrattade prinsen.

Några bloddroppar sipprade från flickans läpp och föll ner på hennes vita blus. Stor var hennes ledsnad, djup hennes besvikelse. Sårad I både kropp och själ, förbannade hon den unge mannen med orden:

— Må du aldrig finna en käresta som du kan gifta dig med.

 Prinsen skrattade och red åstad. Han hade inte mycket till övers för skrock och dylikt, men han visste inte vad en besviken flickas ord kan åstadkomma. Tiden gick och, när hans föräldrar dog, besteg han tronen, men någon käresta träffade han aldrig. Han dog ensam och förbittrad. På hans grav växte så småningom en planta som visade sig vara en utomordentligt vacker blomma. Den spred en gudomlig doft omkring sig, men dess blommor kunde inte plockas så lätt för stjälkarna far fulla med små krokiga taggar. Människorna kallade detta under till blomma, med blomblad mjuka som älsklingens läppar, för ros.

Av rosälskaren Daniel Onaca