Att berätta i nya verkligheter

Berättarpedagogen är igång

Jag har berättat folksagor och sägner för barn i minst 30 år. Framförallt har jag berättat i skola och förskola. Antingen som fast anställd i en barngrupp eller som kringresande berättare. Under dessa år har mycket hänt i Sverige, i skolorna och i förskolorna. Bland annat är Sverige numera ett mer mångkulturellt land, barngrupperna är större, och litteratur/berättande har fått konkurrens av andra medier. En del hävdar att dagens barn inte kan lyssna på berättelser längre, att de bara kan vara lugna om de får en datorskärm framför sig. Det håller jag inte med om. Det är fortfarande så att när en god berättelse startar så är det bara en tidsfråga innan de allra flesta barn fastnar på berättar-kroken och flyttar in i berättelsens värld. Det syns ofta på deras kroppsspråk, hakorna åker ner, ögonen blir stora och de flyttar överkroppen lätt framåt, som om de rent fysiskt vill in i sagan.
Samtidigt är det fler barn idag som har svårare att komma in i berättelsens värld. Det kan finnas olika skäl till detta, vanligt är att man har ett annat modersmål än svenska och därför inte förstår alla ord. Andra barn kan ha koncentrations svårigheter eller problem med att tolka det de ser och hör.
Som berättare har jag ställt mig frågorna: Hur ska man få alla att förstå orden? Hur ska man få alla att fastna på berättar-kroken och flytta in i berättelsens värld?
För mig har det varit ett experimenterande. Succesivt har jag gått från ett målande, ordrikt språk, till en mer fysisk och interaktiv berättarstil. På många sätt påminner mitt sätt att berätta för skolbarn alltmer om hur jag tidigare berättat för små barn. Jag använder tekniker som bygger på att lyssnarna kanske inte förstår begreppen och inte kan göra egna bilder.
Här är några exempel på hur jag gör:
Föremål – hur minder språkförståelse desto mer saker tar jag med för att illustrera sagan.
Ritualer – ramsor, tända ljus eller något liknande för att tydligt rama in berättarstunden
Call and respons – genom rörelser, frågor och nyckelord gör jag lyssnarna delaktiga i berättandet
Synonymer – jag säger samma sak på många olika sätt
Kroppsspråk – genom ansiktsuttryck, gester med mera, förtydligar jag orden

Den stora och viktiga utmaningen är att ta tekniken från småbarnsberättandet, överföra den till skolbarnsberättande, utan att det blir för barnsligt.

Utöver detta har jag också blivit mycket noggrannare med att förbereda berättarstunden genom att:
Iordningställa berättarrummet
Tänka på hur barnen sitter
Försäkra mig om att ingen utomstående stör
Förbereda barnen på vad som ska hända under berättarstunden

Genom dessa sätt att jobba når jag fler, vi har roligt tillsammans och berättelsen blir en mötesplats över kulturgränser, diagnoser och generationer. När det är som bäst ser jag även att en och annan vuxen lyssnare tappar hakan och flyttar in i berättelsen värld. Nästa steg är att även lära mig tecken som stöd, det använder redan mina kollegor på Sagobygden.

Hälsningar från en berättarpedagog

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s