Ibland kommer det ut böcker som man aldrig skulle tro att de skulle utges, i denna för bokutgivning bistra tid. Idag får ju författare till och med betala för att få sina böcker utgivna. Desto större anledning att glädja sig åt den praktfulla utgåvan i två band av Johannes Magnus klassiska verk Goternas och svearnas historia. Utgivare är Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.
Johannes Magnus (1488-1544) var den siste katolske ärkebiskopen på svensk mark men levde de sista 20 åren av sitt liv i exil, först i Danzig och sen i Rom. Johannes Magnus historieverk trycktes först efter hans död, av den yngre brodern Olaus Magnus. Boken utgavs på latin med titeln Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus. Den översattes till svenska 1620 som ett led i stormaktstidens nationella och ärofulla historieskrivning. I boken hävdar Johannes Magnus att Magog, Noas sonson, efter Syndafloden slog sig ner i Götaland och blev goternas första kung. Hans son Sven utvidgade väldet och härskade över svearna. Historieverket slutar med den 143:e kungen i hemlandet, Gustav Vasa. Det är förklaringen till att Gustav Vasas söner har så höga ordningstal bakom sina namn. Dessutom redogör Johannes Magnus för en lång rad kungar bland öst- och västgoter och deras krigiska bedrifter i Europa, eftersom han hävdar att goternas ursprung är nuvarande Sverige och därmed ger goternas strålande historia legitimitet åt Sveriges stormaktsanspråk.
En genomgående drag i Johannes Magnus´ verk är hatet, ja vi kan faktiskt kalla det så, mot danskarna. En viktig källa till Magnus´ verk är Saxos krönika över de danska riket. Men han tolkar källan på sitt eget sätt. Där Saxo förhärliga danska kungar, så svartmålar Magnus dem. Om danskarna vinner krig så beror det inte på tapperhet och mod, som karakteriserar de svenska kämparna, utan på grund av list, svek och falskhet.
Det som också karakteriserar verket är den återkommande kritiken av Gustav Vasas styre och reformationen. När Johannes Magnus till exempel skriver om Erik, den 37:e kungen i hemlandet, prisar han kungens vishet och välgärning, och skriver:
Om kungar och furstar i vår egen olyckliga tid ägde samma måttfulla sinnelag skulle marken förvisso inte uppsuga så mycket mänskligt blod, och de skulle heller inte slösa bort de skatter som samlats genom fädernas stora och hedersamma iver på fördärvade legoknektar och stråtrövare.
Och när han skriver om Gostag, den 90:e kungen i hemlandet, som är ohederlig och en grov tyrann, låter det så här:
Vilken dygd kan det finnas och vilket nidingsdåd kan det saknas i en stat där kungen själv synes vara en allmän fiende mot fäderneslandet och inte skiljer sig i något från den mest usle rövare?
Varför ska man då läsa Johannes Magnus idag? De många krigsskildringarna är ju bitvis mycket enahanda, särskilt öst- och västgoternas strider på kontinenten. Mitt intresse väcktes för många år sen av att Johannes Magnus utgår från Syndafloden (som han förlägger till 3960 år f. Kr.) och menar att Noas barnbarn var vår första kung. Fantasifullt så det förslår för en sagoberättare.
Jag skaffade den svenska utgåvan från 1620 och började läsa och fick en känsla för hur den nationalistiska och götiska historieskrivningen gavs djupa rottrådar och senare kunde användas i olika syften. I dag finns ett nytt intresse för en nationell homogen kultur och då är det onekligen intressant att en nationell historieskrivning paradoxalt nog börjar med en invandrad befolkningsgrupp.
I verket hittar vi också många gestalter, som också dyker up i sentida sägenberättelser, såsom Hagbard och Signe, Konung Hadding (som besegrades av en trollkunnig kvinna på Replösa utanför Ljungby), Starkodder, Ragnar Lodbrok, Sankt Sigfrid, Olov den helige.
Johannes Magnus berättar också om en björn som rövar bort en flicka:
Hennes sköna lemmar väckte ett nytt slags begär, så att han hellre ville ta henne i sin famn än att äta upp henne. Därmed blev bytet som han skulle slita sönder ett mål för hans skamliga begär och rövaren en älskare som ständigt hungrade efter samlag och släckte sin brinnande lusta med kärlekens fröjder. Han gav också henne riklgit med föda genom boskap som han jagade i grannskapet, så att hon som bara ätit de läckraste rätter fick vänja sig vid blodiga stycken. Så övervann fångens skönhet denne rövares vilda grymhet, och hon som hade varit rädd för hans blodtörst fick uppleva hans omättliga kärlek och fick sin mat från honom, fast hon hade fruktat att bli hans föda.
Odjuret dödades till slut och flickan födde ett ”monster”, som dock hade fått ”den mänskliga kroppens yttre drag”.
Varför berättar Johannes Magnus det här? Jo, för att lång rad danska kungar härstammade från detta ”vilddjur”, vilket säger mycket om deras karaktär. Den här berättelsen påminner om en sentida jämtländsk sägen, där en flicka rövas bort av en björn och blir med barn.
Sägner är ett återkommande drag i svensk nationalistisk historieskrivning. När man på 1800-talet upptecknade sägner använde göticisten Arv. Aug Afzelius dem för att skriva Svenska folkets Sago-häfder eller Fäderneslandets historia, i elva delar.
Johannes Magnus ingår i en europeisk tradition av historieskrivare och bygger också på antika källor. Även i andra länder började historiker med syndafloden och ättlingar till Noa.
Det sägs att kunska
p är lätt att bära. Men den här historieskrivningen väger sina modiga 4 kilo. Och kilopriset 144,75 måste betecknas som mycket facilt för ett så vackert utstyrt verk.
Det här får man reda på i kommentardelen av utgåvan, 370 sidor lärda kommentarer av professorerna Kurt Johannesson och Hans Helander. De båda tecknar också en bild av Johannes Magnus och hans tid. Själva historieboken är på 700 sidor och är översatt av Kurt Johannesson.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 