Mjölkningsdiplom, vad är det?

Ett mjölkningsdiplom kan utdelas till den som ansvarar för mjölkhanteringen på en gård. Det sker efter tre års prickfria mjölkleveranser. Regelverket från mejeriet omfattar t ex foderproduktion, djuromsorg, miljöarbete och mjölkkvalitet. Provtagning på mjölken sker med stickprov flera gånger per månad och innebär bakterieprov samt celltal- och syrningsprov. Dessutom måste djurskyddskontroller vara utan anmärkning.
Tre år, det är 1095 dagar. Mjölkning sker vanligtvis två gånger per dag, vilket betyder 2190 mjölkningstillfällen då inget får lämnas åt slumpen eller slarvas bort.
(efter 8 års leveranser utdelas en bronsplakett, efter 13 år en silverplakett, efter 18 år en guldplakett och efter hisnande 23 års felfri mjölkhantering får man en guldmedalj ur konungens hand. 2020 var 27 mjölkföretag berättigade till denna guldmedalj. Ceremonin dock uppskjuten p g a coronan)

Nuförtiden har många mjölkgårdar ett stort antal kor och modern utrustningen med t ex robotmjölkning. Det sparar mycket fysiskt arbete, men kraven på den som utför arbetet är desamma.

Mjölkningsdiplom….
Ordet väcker många minnesbilder hos mig från tiden när vi var aktiva mjölkbönder. Alla kor som stått i våra bås, jag ser dem för min inre syn; Kronros, den stolta skönheten, Lotta, med de utstående ögonen, Gullspira, som sparkades vid mjölkningen, inte för att hon var ond utan för att hon var kittlig, Linda, som blev sonens favorit, Johanna, rekordmjölkaren, Fläcka, som fick den ena åkomman efter den andra men alltid kom igen, Signild, som flickorna red på och många, många fler.

Kornas mörka milda ögon, deras stora, varma kroppar, deras mjuka juver..
Känslan av lugn när alla i stallet fått mat framför sig på foderbordet och det enda som hörs är deras ivriga mumsande. Att sätta mjölkmaskinens spenkoppar på spända juver och se den vita, skummande mjölken forsa iväg i glasledningen på väg mot mjölktanken. Att öppna lagårdsdörren en kall vintermorgon och mötas av katten och kornas stora ögon och milda muanden. Den sedvanliga kvällsrundan för att se att alla ligger lugnt och vilar och idisslar, mätta och nöjda.

Att glädjas och oroas. Vänta på att en kalvning ska sätta igång, följa förloppet, hjälpa till att dra ibland. Se den nyfödde resa sig på vingliga ben bara efter en liten stund, att se hur mamman ivrigt slickar och buffar den mot juvret för att den ska nå den viktiga råmjölken så snabbt som möjligt.
Att släppa ut dem på vårbetet och se deras ystra glädje. Se dem komma hemåt i en lång rad vid mjölkedags och gå rakt in på sina platser när dörren öppnas.

Att bärga hö för nästa stallperiod. Den evinnerliga kollen av SMHI:s väderutsikter, jakten på bra slåtterväder, ängslan för att något oförutsett åskvädersregn fördärvar färdiga strängar med hö. Barnens lek på den fyllda höskullen, upphängda gungor, långa grävda gångar.

Den vita piskan har den kallats, kravet som mjölkbönderna har att nästan aldrig vara längre bort från gården än att de hinner hem igen till nästa pass i lagårn.
Jag kände det aldrig så. Det fanns så mycket i den motsatta vågskålen. Att få arbeta tillsammans, glädjas och våndas i med- och motgångar. Finnas där för barnen, ge dem möjligheter att leva nära naturen, få dem att se att liv och död går hand i hand.
Detta är något av det som ligger bakom ett mjölkningsdiplom. Så mycket mera än ett papper i en ram.
                                                                                                                                                 Saga Alexanderson