Etikettarkiv: åsnan

Åren som människan fick från andra djur

Gud skapade åsnan och sade till den:

– Du ska arbeta från morgon till kväll. Tunga bördor ska du bära på din rygg och du ska leva tills du fyller 50 år.

Åsnan tyckte att 50 år av slit och slţp var alldeles för mycket. Den bad Gud att minska sina kval till max 30 år. Gud uppfyllde åsnans önskan och sedan skapade Han hunden. Till den sade Gud:

– Du ska ha en ägare som ska bli din bästa vän. Du ska vakta stället där din ägare vistas och du ska äta det som du får av honom. Du ska tjäna honom villkorslöst och du ska leva 25 år.

Hunden svarade att 25 år av tjänst var lite för mycket och bad Gud att förkorta sin livslängd till 10 år. Gud lyssnade till hundens bön och sedan skapade han apan. Till denne sade Han:

– Du ska leva i träd och hoppa från gren till gren. Du ska göra saker som andra skrattar åt och blir glada av. Så där kommer du att hålla på under 20 års tid.

Apan tyckte att det blev jobbigt att hålla på med tokerier under en så lång period och sade att det räckte med 10 år. Gud uppfyllde apans önskemål och sedan skapade Han människan. Till denna sade Han:

– Du ska äga jorden och härska över djuren som lever där. Du ska ta väl hand om dem och du ska leva 40 år.

Människan klagade över att 40 år var på tok för kort tid för att kunna ta itu med en så ansvarsfull uppgift. Därför krävde hon att Gud skulle lägga till de åren som de andra djuren avstod från: 20 från åsnan, 15 från hunden och 10 år från apan. Gud uppfyllde även människans önskan.

Så blev det att efter de 40 år som människan tillbringar precis som hon vill, måste hon jobba hårt minst 20 år till, ta hand om sitt hus och bohag under 15 år och glädja sig tillsammans med sina barnbarn de sista 10 åren. Ibland överlappar dessa år varandra, men det var kanske också vår Skapares avsikt.

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Björnen, räven och åsnan

Det sägs att, när Gud skapade världen med allt som syns på jordens yta saknade djuren både öron och svans. Först långt senare tänkte Gud fader att de skulle få dessa prydnader. Så kom det sig att Han en dag blåste i sitt himmelska horn och kallade till sig djuren från alla väderstreck. De samlades utan dröjsmål framför den Allsmäktige och väntade på att få sina gåvor. Gud började tilldela öron och svans till vartenda djur som kom till Honom. Var och en fick sina attribut, som de blev mycket stolta över.

När dagen led mot kväll och djuren förberedde sig att återvända till sina boplatser, märkte Gud att det blev tre svansar och tre par öron över. Det var konstigt, tyckte han. Gud frågade djuren om alla hade fått sina gåvor och de svarade jakande. Ingen saknade något. Till sist kom det fram att björnen, räven och åsnan inte var med i samlingen. Då blåste Gud i sitt mäktiga horn igen. Räven och åsnan skyndade sig att komma, men björnen struntade i kallelsen. Det var vinter, det var kallt, snödrivorna var höga och bamsen tänkte att det inte var så viktigt att gå på mötet. Dessutom var det ganska långt dit. Nej, björnen bestämde sig att utebli från sammankomsten. Han stannade i sin ljuva håla i stället.

Gud delade ut öron och svans till de sista två djuren som infann sig och väntade ett tag att även den lata björnen skulle komma. När Han förstod att denne inte brydde sig om påbudet, bestämde Han sig att straffa den. ”Nallen kommer inte att få några kroppsprydnader av mig”, tänkte Gud. Men, vad skulle Han göra med dessa? Han ville inte slänga dem bara sådär. Till sist kom Han på en lösning: Han sammanfogade björnens svans med rävens så att den blev dubbel så tjock och lade björnens öron ovanpå åsnans, så att de blev längre än det var tänkt från början.

Detta är förklaringen till att åsnan har så stora öron och räven stoltserar med sin yviga svans, medan björnen saknar både det enda och det andra. Det var på grund av vintern, alltså, kan man säga.

1 kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Åsnans huvud

   

 Det sägs att i tidernas begynnelse, var djävulen inte så ond som hans rykte säger  idag. Han var varken listig, avundsjuk eller skadeglad. Även om han visade sig klumpig ibland, var han snäll och hjälpsam.  Det var därför Gud anlitade honom som medhjälpare, när Han skapade alla djur på jorden. Vid ett tillfälle lämnade vår Fader arbetet i djävulens händer medan Han gick ett stycke bort för att se världen på avstånd och fundera på vad som skulle skapas mer.

     Under tiden fortsatte djävulen med sitt göromål. Han höll på att frambringa hästen och åsnan, men när han skulle avsluta jobbet satte han fel huvud på djuren. Det huvud som skulle pryda hästens kropp satt han på åsnan och tvärtom. Gud såg förväxlingen, när Han kom tillbaka, men i sin mildhet skällde Han inte på djävulen för sin klumpighet. Gud ville inte såra sin medhjälpare och därför välsignade Han de två djuren i den skepnad de blev skapade.

     På det sättet blev åsnas huvud alldeles för stort för kroppen, medan hästens huvud är för litet eftersom meningen var att det skulle tillhöra åsnan.

God fortsättning på det nya året 

Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner