Etikettarkiv: räven

Mickel räv

Den fräcka, rödsvansade räven dyker ofta upp i den folkliga diktningen. Mickel kallades han – ett så kallat noanamn som användes istället för det rätta namnet. För nämnde man honom vid hans rätta namn kunde det kalla honom till gården – och hönshuset – och det ville man inte gärna.

Ordspråk och uttryck om räven hör till de områden som jag ofta får frågor om. Vad menar man egentligen med att säga att någon är listig/slug som en räv eller att han/hon har en räv bakom örat?

I bondesamhällets folklore hade räven rykt om sig att vara ovanligt listig och förslagen. Det sades att han aldrig jagade nära sin egen lya, för att inte avslöja för jägarna var den låg. Räven lyckades ofta överlista människorna och ta sig in i hönshuset för att ta ett par hönor, det såg inte människorna på med blida ögon. Mickels rykte var därför inte det bästa. Att säga att någon är slug som en räv antydde också att denne var lite lömsk

Men jämförelsen med räven kan också göras med en viss beundran, som kanske har blivit tydligare idag då färre av oss har ett hönshus att försvara. När vi säger om någon att han/hon ”har en räv bakom örat” eller ”är en gammal räv” så menar vi ofta någon som har varit med ett tag och känner till alla tjuvknep – och inte är rädd för att använda dem om det kniper.

Tora Wall, folklorist vid Nordiska museet

bild: Mia Einarsdotter, ur boken När svanarna flög ikapp, Små sagor och ramsor om djur (Sagomuseet 2007)

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Rävens list och människans fyndighet

Även den här händelsen utspelades vid den tid då jorden var nyskapad och djuren levde i grannsämja med människan. Djuren hade ännu inte fått de egenskaper de har idag. Därför kallade Gud alla varelser till sig en vacker dag. Han fullbordade sitt verk genom att tilldela var och en specifika vanor och drag som skulle skilja dem från varandra. De sista som infann sig framför Guds anlete var räven och människan. Skaparen vände sig till räven först:

– Till dig skänker jag listighet. Tack vare den kommer du att klara dig bra i livet.

Räven blev jätteglad och gick därifrån viftande på sin yviga svans. Sedan talade Gud till människan:

– Till dig lovar jag fyndighet. Med dess hjälp kommer du att uträtta många saker på jorden.

Människan tackade för det, men hon var inte så värst glad, när hon gick därifrån. Hon förstod inte värdet av den gåvan hon fått, utan tyckte att räven fick något mycket bättre.

Sedan blev det så att var och en byggde sitt hus i skogen: människan av trädstammar, jord och sten; räven, under jorden, bland trädens rötter. Eftersom filuren misstänkte att människan kom att vilja fånga henne, använde den sin listighet. Den försåg sin underjordiska boning med fem utgångar. På det sättet ville räven slippa bli gripen av sina fiender.

Människan hittade dock ett sätt att komma åt lurifaxen. Detta tack vare sin fyndighet. Under sin jakt fick han reda på att rävens gryt hade flera utgångar. Därför täppte han till alla förutom två. Sedan lade jägaren en bur utanför den ena och, framför den andra, tände han en eld. Jägaren såg till att röken från elden trängde in i rävens tunnlar så att djuret blev omtöcknat av den. Till sist stod räven inte ut längre, utan ville springa ut och hamnade i jägarens fälla. Då satte denne locket på buren och tog den hem.

Nu är människan så stolt över sin fyndighet att hon glömmer att hon en gång i tiden inte alls var glad över gåvan hon hade fått från Gud. Somliga tycker fortfarande att det är bättre att vara listig än fyndig, men i längden drar den som litar på sin listighet det kortaste strået. fyndighet

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Björnen, räven och åsnan

Det sägs att, när Gud skapade världen med allt som syns på jordens yta saknade djuren både öron och svans. Först långt senare tänkte Gud fader att de skulle få dessa prydnader. Så kom det sig att Han en dag blåste i sitt himmelska horn och kallade till sig djuren från alla väderstreck. De samlades utan dröjsmål framför den Allsmäktige och väntade på att få sina gåvor. Gud började tilldela öron och svans till vartenda djur som kom till Honom. Var och en fick sina attribut, som de blev mycket stolta över.

När dagen led mot kväll och djuren förberedde sig att återvända till sina boplatser, märkte Gud att det blev tre svansar och tre par öron över. Det var konstigt, tyckte han. Gud frågade djuren om alla hade fått sina gåvor och de svarade jakande. Ingen saknade något. Till sist kom det fram att björnen, räven och åsnan inte var med i samlingen. Då blåste Gud i sitt mäktiga horn igen. Räven och åsnan skyndade sig att komma, men björnen struntade i kallelsen. Det var vinter, det var kallt, snödrivorna var höga och bamsen tänkte att det inte var så viktigt att gå på mötet. Dessutom var det ganska långt dit. Nej, björnen bestämde sig att utebli från sammankomsten. Han stannade i sin ljuva håla i stället.

Gud delade ut öron och svans till de sista två djuren som infann sig och väntade ett tag att även den lata björnen skulle komma. När Han förstod att denne inte brydde sig om påbudet, bestämde Han sig att straffa den. ”Nallen kommer inte att få några kroppsprydnader av mig”, tänkte Gud. Men, vad skulle Han göra med dessa? Han ville inte slänga dem bara sådär. Till sist kom Han på en lösning: Han sammanfogade björnens svans med rävens så att den blev dubbel så tjock och lade björnens öron ovanpå åsnans, så att de blev längre än det var tänkt från början.

Detta är förklaringen till att åsnan har så stora öron och räven stoltserar med sin yviga svans, medan björnen saknar både det enda och det andra. Det var på grund av vintern, alltså, kan man säga.

1 kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner