Det sägs att, när Gud blåste liv i alla fåglarna som Han skapade, var alla vita. Detta var inte bra, för det blev ganska svårt att skilja dem från varandra. Dessutom hade de inga namn. Den Högste insåg denna brist och ville rätta till det, men fåglarna hann sprida sig i hela världen. Bara en enda bevingade varelse höll sig kvar i Hans närhet. ”Den kan bli min hjälpare”, tänkte Gud. Han kallade fågeln till sig och gav denne i uppdrag att flygga kors och tvärs över jorden för att kungöra för de andra fåglarna att samlas framför Hans tron. De skulle få sina fjäderdräkter förskönade med regnbågens färger.
Medan Gud förberedde sina penslar och färgburkar inför den kommande uppgiften, flög Hans nyinsatta hjälpare i väg. Varthelst den kom fram spred den Skaparens påbud. Men fågeln nöjde sig inte bara med det. Stolt som den var över sitt hedervärda uppdrag spred budbäraren ut sina stjärtfjädrar så mycket den kunde och gav ett sådant skri att de andra fåglarna fick nästan panik när de hörde den. Överallt syntes den högfärdiga varelsen med stjärten som en solfjäder och med sin genomträngande lätte. Den fortsatte med sin syssla även långt efter att alla fåglarna fått färger på sin fjäderdräkt. Till sist vände den själv tillbaka, uppblåst över det slutförda uppdraget.
Gud var nöjd över sin medhjälpares prestation. Som tack för det, målade Han dennes fjädrar i de vackraste färgnyanserna som Han kom på. Men Han tyckte att fågeln visade sig vara högfärdig i sitt sätt att framföra det heliga budskapet. ”Det som räknas är även tanken som ligger bakom en handling”, menade Gud. Därför tog Han ifrån före detta budbäraren både förmågan att flygga och att sjunga. Dess lätte skulle likna snarare ett löjligt skri och dess namn blev påfågel.
Detta är förklaringen att denna fågel stoltserar med sin granna fjäderdräkt och att den skriar i stället för att sjunga, så som de flesta fåglar gör.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 