Påveåsnan

I mitt blogginlägg 3:e januari skrev jag om boken Järtecken och kyrkoherde Joen Petri Klint. Som ett litet PS publicerar jag Klints bild av Påveåsnan. Det var en märklig varelse med kvinnokropp och åsnehuvud. Den påstods ha hittats vid Tibern i Rom 1496.

Påveåsnans ena fot var som en örnklo och var en symbol för kyrkans girighet. Magen och brösten syftade på lättjan hos kyrkans män som ägnade sina liv åt att äta, dricka och ha sex. Huvudet på monstrets bak betydde nedgången för påvemakten. Alltså ingen tillfällighet att det placerades vid baken.

Philipp Melanchton, Luthers närmaste medarbetare, skrev själv om påveåsnan i en pamflett och menade att den var ett tecken på Guds vrede över förhållandet i kyrkan. Lika lite som ett åsnehuvud passade på en människokropp, passade påven att vara kyrkans överhuvud. Endast Kristus kunde ha den rollen.

Det är inte förvånande att kyrkoherde Klint gjorde en egen teckning av påveåsnan. Han var som vi sett kritisk till den katolska läran.

Per Gustavsson

Bilden är hämtad ur Sofia Gustavsson bok Järtecken.


Lämna en kommentar

Under Bilder, Folktro och traditioner, Litteratur

Järtecken

En stor del av traditionsmaterialet i våra folklivsarkiv är insamlade under 1900-talets första decennier. Det innebär att en 75-årig sagesperson som intervjuades 1925 och hörde en sägen i sin barndom eller ungdom, återger en historia som berättades kring 1860. Sägnen kan vara betydligt äldre än så beroende på vem som berättade den. Ibland anges den ursprunglige berättaren, kanske en morfar eller mormor, och då är vi nere i slutet av 1700-talet. Men riktigt säker på hur länge berättelsen traderats kan vi inte vara.

Därför är det intressant att studera andra äldre källor som berättar om 1600- och 1700-talens övertro. De senaste åren har det kommit ut flera välskrivna och ambitiösa böcker om den tidens föreställningsvärld. På bloggen har vi tidigare skrivit om Mikael Hälls avhandling Skogsrået, näcken och djävulen (Malört förlag 2013). Utifrån sägner, ballader, men också teologiska och naturfilosofiska skrifter och inte minst rättsprotokoll ger han en bild av människors tankar och föreställningar. En hel del av denna folktro lever kvar i folklivsarkivens nyare sägenuppteckningar.

Lika läsvärd är Håkan Håkanssons Vid tidens ände (Makadam förlag 2014) som handlar om vårt lands förste riksantikvarie Johannes Bureus (1568-1652) och den tid han verkade i. Boken undertitel klargör vad den handlar om: Om stormaktstidens vidunderliga drömvärld och en profet vid dess yttersta rand. Bure var övertygad om att Sverige var västerlandets urhem. Boken skildrar tidens syn på häxeri, pest, monster och sägenväsen. Bureus var också själv en aktiv insamlare av sägner och folktro.

En tredje bok är översättningen från latinet av professor Jacob Fredrik Neikters (1744-1803) verk Om den urgamla Trollnationen, utgiven i samlingsvolymen Om människans historia av Carl Frängsmyr och Krister Östlund (Atlantis 2013). Liksom många andra i sin tid menade Neikter att troll ursprungligen var ett mänskligt släkte som blivit undanträngt.

Alla tre böckerna visar att det vi allmänt i dag betecknar som folktro i hög utsträckningen var en föreställning som omfattades av tidens lärda på 1600- och 1700-talen.

Till de här böckerna sällar sig nu Sofia Gustafssons Järtecken. Joen Petri Klint och 1500-talets vidunderliga lutherdom ( Nordic Academic Press 2018). Sofia Gustafsson är historiker vid Linköpings universitet. Klint prästvigdes 1564 och var från 1567 och till sin död 1608 kyrkoherde i Östra Steneby socken i norra Östergötland. Under flera decennier samlade Klint på järtecken, alltså naturfenomen och andra märkliga företeelser som ansågs som förebud om onda händelser. I ord och bild sammanställde han ett 400-sidigt manus i folioformat. Den innehåller både järtecken från tidigare århundraden och samtida händelser. Handskriften trycktes aldrig.

Det var inte unikt att samla järtecken och ge ut böcker om detta. Redan under medeltiden skapades samlingar med järtecken och under 1500-talets andra hälft blev det mycket vanligt. Den främsta orsaken till detta var att Luther och hans främste medarbetare Philip Melanchthon underströk att naturfenomen var sända av Gud och varnade för kommande straff och till slut domedagen. Ett vanligt sätt att sprida upplysning om visade järtecken var att trycka upp flygblad både med bild och text.

Klint hämtade exempel på järtecken från dessa småtryck, tyska järteckensamlingar och almanackor. En viktig källa var förstås Bibelns alla märkliga berättelser om tecken, som också var ett bevis för att tecken i skyn förebådade onda ting. Klint har ett 50-tal referenser till järtecken i Bibeln. Klint återger också en del järtecken som han själv observerat.

Sofia Gustafsson delar in Klints järtecken i tre kategorier. Dels himmelstecken såsom kometer, sol- och månförmörkelse, vädersolar, flammande sken om natten, bilder av drakar, stridande trupper och svärd i skyn. Tecken på marken utgörs av blodregn, regn av säd, oväder, jordbävningar och märkliga händelser. Den tredje kategorin utgörs av monster, märkliga djur och missbildade djur och människor. Här följer några konkreta exempel från Sverige.

1570 sågs en drake på himlen. Enligt Klint förebådade den att en framstående jesuit skulle besöka Sverige. Bakgrunden är den intensiva kampen mellan den protestantiska och den katolska läran, som även pågick i Sverige. Det är ett genomgående drag att Klints tolkar järtecken för att framställa katoliker och även turkar som onda.

I Linköping öppnade sig himlen 1577 och en klocka syntes och klockringning hördes. Klint tolkade det som ett förebud om Erik XIV:s död och olika krigiska händelser.

Den 2 juli 1566 visade sig döden i Söderköping. Döden hade gått med en lie i en kålgård och slagit av kålhuvudena. Följande morgon var kålplantorna oskadda. Klint hänvisar till en liknande händelse i Bibeln. I kap 14 i Uppenbarelseboken beskrivs hur änglar nedstiger på jorden och skördar grödor med vassa skäror. Synen förebådade pestens ankomst till Söderköping samma år.

I Norrköping såg man den 15 juni 1599 näcken sitta på en sten mitt i strömmen. Efter det drunknade män och kvinnor i vattnet.

Järtecken förebådade Guds straff, men en del såsom oväder och missväxt kunde också ses som straffet i sig. En del enkla tryck med järtecken innehöll sedelärande skräckhistorier: en girig bonde kommer till helvetet och en kvinna ,mördar sina barn efter att ha nekats köpa korn på kredit.

Gustafsson konstaterar att Klints järteckensamling avviker från många andra genom att bibelns föreställning om jorden och mänsklighetens undergång är nedtonad, även om den visserligen finns i bakgrunden. Hon betonar att Klints samling är unik även om mycket känns igen från samlingar på kontinenten. ”Volymen, de hundratals teckningarna och de många kopplingarna mellan tecken och efterföljande händelser har ingen motsvarighet bland bevarade källor i Europa.”

Gustafsson understryker att det är svårt att uttala sig om järteckentron bland ”vanligt folk”. Det saknas källor för en sådan bedömning. Gustafssons och de andra refererade böckerna visar dock att det är svårt att dra en skarp gräns mellan en folklig och en lärd föreställningsvärld.

Men det är lätt att känna igen motiv i järtecknen i senare folktro, såsom att döda vaknar upp i sina gravar, liemannen visar sig, kometer förebådar olycka och näcken förorsakar att människor drunknar. 

Gustafsson närläsning av Klints bok och den utmärkta bakgrundsteckningen av samhällsutvecklingen och idéströmningar bjuder på en fascinerande läsning. Den är rikt illustrerad med Klints teckningar och samtida flygblad som varnar för kommande onda händelser.

Per Gustavsson

Illustrationerna är Klints egna bilder i hans järteckensamling och hämtade ur Gustafsson bok.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

min bok om väsenMitt åttaåriga barnbarn Bella och hennes klasskamrater i en Malmöskola har under hösten studerat sägenväsen. De har sett UR:s filmserie Mytologerna och lyssnat på Tro och väsen, också producerad av UR. Där berättar morfar magiska historier för barnbarnet Elin. Denna utmärkta serie har vi tidigare skrivit om på bloggen och du hittar den här. Arbetet har resulterat i att eleverna skapat varsin bok om väsen.

Det märks att arbetet har kopplats till undervisningen i naturkunskap. Jag tycker det är ett fint exempel på hur spännande och roande historier kan användas i undervisningen. Här är Bella lilla bok.

Per Gustavsson

sägenväsen 2Troll

Troll har långt hår, lång näsa, stora spetsiga öron och lång svans.

Ett troll blir till sten om trollet blir träffad av en solstråle. Troll hatar psalmer och saker som hör till kyrkan.

Troll luras och stjäl saker. Troll kan förvandla sig till vad som helst.Troll är vänner med älvor.

Troll byter ut trollungar mot människobarn, så blir det en bortbyting.

sägenväsen 3Gårdstomten

Gårdstomten var ensam och bråkade med andra gårdstomtar. Om det gick dåligt för gården var det inte gårdstomtens fel, då var det bonden som hade stängt dåligt eller hade djuren rymt.

Gårdstomten svärde men andra fick inte svära.

Gårdstomten gillar gröt. Gårdstomten tar hand om människorna som bor på gården och djuren på gården.

Gårdstomten är ett skyddsväsen. Gårdstomten kallas också Nisse.

sägenväsen 4Jätten

Isen flyttade med sig stora stenar. De kallas flyttblock. Förr trodde man att jätten hade kastat dem.

Jätten är stor och lättretlig. Han är inte jättesmart.

Jätten hatade kyrkklockor. 

Jätten kan krossa en människa med ett slag. 

Jätten tål inte stål för han kan inte röra sig då.

Jätten har gjort Öland och Gotland. Han kastade sand uti vattnet och så blev det Öland. Och han kastade mer sand, då blev det Gotland. Hålen fylldes av vatten och då blev det Vättern och Vänern.

sägenväsenLyktgubbe

I mossor finns det gas och när gasen kommer upp ur marken är gasen brandfarlig, då tänder den sig själv.

Lyktgubben lurar folk. När man är nära lyktgubben får man inte prata högt för då får man evig hicka.

Lyktgubben vaktar en skatt.

Lyktgubben var en lantmätare, då slarvade han när han mätte. Så när han dog fick han till straff att han skulle fixa allt.

sägenväsen 1Älvor

Älvor har vita klänningar.

Man trodde att det var älvor som dansade, men det var dimma. Man trodde att det var älvor som hade gjort en svampring, men det var bara en växt som växte så.

Dimma är vattendroppar som stiger upp ur marken på kvällen och morgonen. En ring i gräset är ett djur som har legat där. Om man kissar i ringen så blir man sjuk.

Älvor är vänner med troll. Älvor lurar folk.

 

 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Pedagogik

Färöarna – en vandringsresa i sägnernas tecken.

Vi landar på ön Vagar. Det är augusti och landskapet är glimmande grönt – skönt och ovant för oss som inte sett annat än damm och vissna strån de sista veckorna. Här doftar det av blommor och vi har en hel vecka framför oss i denna natur, så vacker att den tar andan ur en. Och samtidigt karg, liksom avskalad. På Färöarna finns inga vildväxande träd och tycks heller aldrig ha funnits.

Det blev späckade, spännande dagar med båtturer, med vandringar upp- och nerför de gräsklädda bergssidorna, utfärder till historiska platser och rent av färöisk balladdans i ett gammalt rökhus. Och så förstås, berättelser. Vår reseledare var Randi Meitil, vandringsguide och högstadielärare, uppväxt i Torshavn. Då och då under våra turer stannade Randi upp, sjöng en visa, berättade om traktens historia eller drog en sägen, helt säkert någon som hon fått från de gamla i sin egen familj.

Varje dag på Färöarna var en pärla och en historia i sig. Jag ska här bara berätta om sista dagen. Då for vi till Gjogv, en by längst ut på nordöstra spetsen av Eysteroy. Över bergstoppar och genom tunnlar, utmed smala, livsfarligt slingrande och branta vägar, kom vi slutligen ner till byn och havet.

 

grumsGjogv. Foto: Anna Lilljequist

Där stod vi och blickade ut över klipporna och ön Kalsoy mitt emot. Randi berättade en sägen, en märklig händelse som ska ha ägt rum just på Kalsoy, i den lilla byn Mikladalur.

”Sälarna är egentligen drunknade människor, det vet alla. Men en gång om året, alltid på trettondagsafton, kommer de upp ur havet och blir människor igen, men bara för en natt.

Det fanns en ung man i Mikladalur. Han ville se om det här var sant. På kvällen trettondagsafton smög han sej ner till stranden. Där fanns en stor grotta, det var där sälfolket sades hålla till. Han gömde sig bakom en sten och snart fick han se en flock sälar närma sig. En efter en vadade de i land, krängde av sina sälhudar och antog människogestalt. Hudarna lade de på en klippa. Så gick de in i grottan och började dansa runt i ring.

Bland dem fanns en ovanligt vacker flicka, den vackraste han sett. Hon hade råkat lägga sin sälhud alldeles intill den plats där mannen gömt sig. Mannen tvekade inte, han högg tag i huden och gömde undan den. Hela natten satt han sedan och såg hur sälfolket dansade och sjöng.

bild1Sälfolkets grotta på Kalsoy  Foto: Per Gustavsson

När natten var över och det började gå mot gryning fick sälfolket brått. Nu måste de tillbaka till havet. Var och en drog på sin sälhud och dök ner i djupet. Alla utom den unga flickan för hon kunde inte hitta sin. Hon var förtvivlad, hon grät, hon sökte överallt. Då kom mannen fram ur gömstället, stod där och hennes sälhud hade han under armen. Flickan tiggde och bad att få den tillbaka men han bara vände om och började gå upp mot sitt hus. Det enda hon kunde göra var att följa efter.

Nu var hon tvungen att bli hans maka och leva med honom. Åren gick, de fick till och med barn. Mannen var så glad att han fått henne till hustru, han ville inte förlora henne. Sälhuden gömde han i en träkista. Den var låst och nyckeln hade han alltid i ett snöre om halsen. Men en dag när han var ute och fiskade upptäckte han att nyckeln inte fanns där. Han vände genast båten, kom iland och rusade upp till huset. Men det var för sent. Därinne satt barnen och grät efter sin mamma. Träkistan stod öppen, nyckeln satt i låset. Kvinnan hade fått tag i sin sälhud och begett sig ut till havs.

Nu fick barnen och mannen leva ensamma, det var tungt. Sälkvinnan var och förblev borta. Hon hade skaffat sig en ny make i havet. Men ibland lekte barnen vid stranden och då fick de se en säl dyka upp helt nära land. Hon såg på dem, hennes ögon var så stora och sorgsna. Barnen visste att det var deras mamma.

Tiden gick. Det blev dags för den stora säljakten. Alla männen i byn skulle vara med. Natten innan hade mannen en egendomlig dröm. Han såg för sig hur sälkvinnan stod vid hans bädd. Hon bad så bevekande att han under den kommande jakten skulle skona hennes make och deras ungar.

Men när morgonen kom tänkte mannen: det var väl ändå bara en dröm. Han och de andra for ut på havet och de dödade varje säl de kunde se. Sedan delade de upp fångsten. Den lott mannen fick var just sälkvinnans make och två av hans ungar.

Samma kväll kokade mannen sälhannens huvud och labbarna från en av sälungarna i en gryta på spisen. Det skulle bli middag till honom och barnen. Just när de skulle till att äta hördes larm och buller utanför huset och några hårda slag på dörren. In kom sälkvinnan, men nu i gestalt av ett fasansfullt vidunder. Vattnet forsade om henne.

– Här ligger min son Harekur, och puttrar i din gryta. Han var ändå halvsyskon till dina barn! Förbannad vare du som gjort detta. Förbannande alla ni män i Mikladalur som dödar mina anförvanter. Vi ska hämnas, jag svär att vi kommer att hämnas.

Hon satte en förbannelse på byn för många generationer framöver. Männen i Mikladalur skulle omkomma på havet en efter en. Så många att det blev som en ring runt hela ön Kalsoy. Dessa ord vrålade hon ut, sedan försvann hon med en faslig skräll. Det blev tyst och stilla.

Slog den här förbannelsen in? Ingen vet säkert. En sak är dock säker, massor av män och pojkar från Mikladalur har omkommit på havet. Men ännu är ringen kring Kalsoy inte riktigt fylld, det fattas fortfarande några.

De barn som Sälkvinnan fick med sin jordiska make såg ut som människor gör mest. Men deras händer var annorlunda, fingrarna var exakt lika långa och med simhud emellan. Och deras barn fick i sin tur likadana händer, och likadant i nästa generation…”

Randi berättade vidare att det är nio generationer sedan detta hände. Hennes egen livskamrat kommer faktiskt från just den här släkten. – Har han simhud mellan fingrarna? frågor någon. – Nej, svarar Randi med ett leende. – Jag har tittat noga.

Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ny bok om fladdermusen i folktron

SkannadVad är det för en fågel som ger sina ungar di?

Svaret är fladdermusen. Det är en äldre svensk gåta som visar hur människor under århundraden, inbegripet forskare, haft svårt att placera in fladdermusen i djurvärlden. Länge placerades den bland fåglarna. Först på 1600-talet sorterades den in som däggdjur i den vetenskapliga litteraturen. Det är också något som avspeglar sig i ursprungssagor som skildrar fladdermusens tillkomst.

Det är ganska naturligt att ett sådant djur, som dessutom är svår att få syn på eftersom den är nattaktiv, har lockat till folkdiktning och mytbildning. Nu har Bengt Edqvist och Johan Eklöf skrivit boken Fladdermusen – i en mytisk värld, som tar upp fladdermusen i folktron och där också gåtan i inledningen lyfts fram. Bengt Edquist är etnolog och verksam på Institutet för språk- och folkminnen i Göteborg och Johan Eklöf är doktor i zoologi och har under många år inventerat och skrivit om fladdermöss. Det är en mycket tilltalande och vacker bok, rikt illustrerad i färg av naturfotografen Jens Rydell. Förlaget Bokpro i Bjärnum ska ha all heder att formgivningen.

I 10 kapitel behandlar författarna mytbildningen om fladdermöss ur en rad aspekter. Avsnitten har rubriker såsom ”Sprungna ur mörkret”, ”Tur och kärlek”, ”Fladdermöss och krig”, ”Fladdermöss i kyrkan”. I ett avslutande kapitel ”Från vampyr till superhjälte” tecknas även en bild av fladdermusen i populärkulturen.

Kapitlen är fullmatade med exempel på myter och folktro och en del kortare berättelser återges också. Boken begränsas inte till Sverige, utan författarna tar upp myter från hela världen. Vid några tillfällen blir det lite oklart vad som är svensk folktro och vad som är föreställningar i andra delar av världen.

I sin iver att utförligt dokumentera folktron kring fladdermöss och finna samband mellan traditioner i olika delar av världen tycker jag att författarna ibland tolkar in för mycket i materialet. Bara för att människor klär ut sig till fladdermöss i ett karnevalståg under fastan, är det att hårddra att det därför finns ”ett samband mellan semlor och fladdermöss”. Att fladdermössen vaknar under våren och bland annat söker sig till kyrkvindar och kyrktorn kopplas till att häxorna stannar till i kyrktornen för att stjäla malm från kyrkklockorna, på sin väg till Blåkulla. Ibland får jag känslan av att enstaka belägg i svenska folklivsarkiv generaliseras och blir till en allmän utsaga. 

I kapitlet om underjorden dras paralleller mellan fladdermöss och vittra. Författarna skriver att vittror ”är dömda till att aldrig se solljuset och att dö varje höst, för att återuppstå nästa sommar”. Det liknar fladdermössens livscykel, de går i dvala under vintern och vaknar först till liv när värmen kommer tillbaka. Det är en föreställning om vittra som jag inte känner igen. Med hänvisning till en engelsk bok hävdar de att tomtar i Europa kan förvandlas till fladdermöss. Det här är också främmande för svensk folktro. 

I en del fall redovisas uppteckningsnumren för belägg i de svenska folklivsarkiven, men alltför sällan. Det hade varit spännande att själv gå vidare till källmaterialet för att ta del av originaluppteckningarna.

Trots den lite svepande framställningen är boken i hög grad både läsvärd och roande och ger nya kunskaper om fladdermusen i människors föreställningsvärld.

Per Gustavsson

Bengt Edqvist & Johan Eklöf: Fladdermusen – i en mytisk värld. Foto: Jens Rydell. Bokpro, Bjärnum 2018. ISBN 978-91-89336-85-8.

Boken finns att köpa på Sagomuseet.

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius 200 år – en personlig betraktelse av Sverker Hyltén-Cavallius

När vi i Sagobygden i maj månad, i Skatelövs socken, firade 200-årsminnet av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius födelse höll han sentida ättling Sverker Hyltén-Cavallius ett personligt anförande om Gunnar Olof. Sverker invigde också det nya sägenskåpet, vid Skatelövs hembygdsgård, som kortfattat skildrar Gunnar Olofs viktiga gärning. Sverkers föredrag var så intressant att vi väljer att publicera det på bloggen så att än fler kan ta del av hans tankar. Sverker är docent i etnologi och forskningsantikvarie vid Svenskt visarkiv.

Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Målning av Kjell Sundberg till sägenskåpet vid Skatelövs hembygdsgård.

Etnologi, det är ett humanistiskt ämne som handlar om kulturella mönster i vardagslivet, Nils-Arvid Bringéus har kallat det för studiet av ”människan som kulturvarelse” (Bringéus 1986). Jag tillhör inte en släkt med obruten tradition av etnologer – i släktens historia finns det nog fler militärer, bönder och präster än vad det finns etnologer. Men med min lilla kunskap om de där tre yrkena så kanske militärens förståelse för social organisation och relationer, bondens öga och känsla för detaljer, och prästens reflekterande kring livet och världen, tillsammans skulle kunna rymmas i riktigt bra etnologi. 

Innan jag själv började läsa etnologi följde jag med min flickvän – blivande hustru – och hennes kursare ut och tog några öl, och hamnade bredvid deras lärare. Jag sa att en släkting till mig hade hållit på med etnologi och frågade om han kanske kände till honom. ”Jaha, vad hette han då?” ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius”, svarade jag, och den här läraren skrattade till lite och sa, ”Jo, han är rätt känd”. När jag sedan började läsa etnologi förstod jag att det inte verkar finnas en enda beskrivning av ämnets historia som inte berättar om Gunnar Olof, så min fråga måste ha låtit ganska rolig. Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, eller ”Olle” eller Gunnar som han också kallades av sina nära och bekanta, betraktas allmänt som etnologins fader i Sverige. Hans centralverk Wärend och Wirdarne bär ju faktiskt undertiteln Ett försök i svensk Ethnologi och hela hans systematiska arbetssätt pekar mer framåt mot den vetenskapliga metodologin, än bakåt mot 17- och 1800-talens ofta detaljrika men mer rent beskrivande folklivsskildringar och sockenbeskrivningar. Det är faktiskt inte förrän drygt hundra år senare som etnologi blir det vedertagna namnet för det som länge kallades folklivsforskning. Jag har lovat säga några ord om Gunnar Olof, från en sentida släkting och etnolog. Men jag börjar med släktingens perspektiv, med Gunnar Olof som jag uppfattar honom. 

Gunnar Olof som person 

Gunnar Olof är förstås en samlande punkt också i släkten, inte bara i etnologin. Det är han som köper den gamla släktgården Sunnanvik efter att den varit i andras ägo under drygt 100 år (1754-1866), och vid hans minnessten i Skatelöv har släkten samlats på släktmöten. Med sitt starka historieintresse så bedrev han också ett omfattande detektivarbete för att åstadkomma ett släktträd ner till det sena 1400-talets bonde ”Sven i Håldala” och författade också några mindre skrifter på temat. 

Det måste också vara fler än jag i den här släkten som redan i barnaår suttit och läst i gulnade exemplar av Om draken eller lindormen eller Slägt-minnen från Sunnanvik och fascinerats. Min morfar kunde till och med vid något tillfälle högläsa ur den här lilla skriften om löjtnant Erngisles möte med vättar under Karl XII:s fälttåg i Polen. Men av Gunnar Olof själv hade förstås min morfar inga minnen, han dog tretton år innan morfar föddes. 

Vad får man för slags bild av Gunnar Olof som person? I hans memoarer, utgivna postumt 1929 under titeln Ur mitt framfarna lif: anteckningar och hågkomster tycker jag att han stundtals framstår som en lite tjurig människa som hamnar på kant med folk till höger och vänster, men samtidigt väldigt mån om de goda vännerna. När jag berättade det för många år sedan för en professor i idéhistoria (som bland annat hade jobbat med just 1800-talsmemoarer) så sa han att det också ingick i den genren på den tiden (och kanske än idag): att visa att man var på kant med folk var helt enkelt ett sätt att positionera sig socialt och visa på sin egen betydelse. Man kanske kan jämföra med hur Göran Persson i Erik Fichtelius programserie talar illa om både de som jobbat nära honom och de han haft en mer ytlig relation till. 

Gunnar Olof framstår som oerhört strävsam, men också det kan ha med genren och tidsandan att göra. Vid sidan av sin mer akademiska gärning är han initiativtagare till eller är med och bildar ett antal sällskap, t ex både Svenska Fornskriftsällskapet och Konstnärsgillet. Han kanske helt enkelt bara var om sig och kring sig, och så får man kanske ha i bakhuvudet att han kommer från landsbygden och småstaden till Uppsala och sedan Stockholm, och skulle ta sig upp i kretsarna. I de privata brev som jag gick igenom tillsammans med min kusin för några år sedan, så framstår han som en snäll person som bryr sig om både barn- och barnbarn. Min mor har också en privat anteckningsbok från Gunnar Olofs tid i Uppsala, och den är ett mönster av ordning: där tas varje litet lakan och örngott med, där står varje utlägg för kaffe eller punsch nogsamt upptaget, och ger på så sätt också en liten inblick i det sociala livet. I andra anteckningar kan man följa hans resor mellan Växjö och Uppsala, ner till varje gästgiveri som han stannar på. Han var också märkt av sjukdom de sista åren, ja faktiskt ända ifrån vistelsen i Brasilien i början av 1860-talet, och det måste rimligen ha påverkat humöret. Men bland de där privata breven, tidningsklippen och anteckningarna ser man också något annat. Det är en nyfiken person, nyfiken på alla upptänkliga särdrag och skillnader som kunde finnas mellan folk. I ett tidningsurklipp som han sparat minns jag att det stod om skillnaden mellan skogs- och kustbygdens folk i Skåne, skillnader i allt från temperament till sedvänjor. Såhär tänkte i högsta grad Gunnar Olof själv: Värend menade han ju till exempel befolkades av särskilt hetlevrat folk. I Slägt-minnen från Sunnavik uttrycker han sig så här: 

Såsom väl är kändt och såsom vi i ett annat arbete tillfylles ådagalagt, bibehöll Wärendsfolket långt fram i nyare tiden sitt från fädren ärfda vilda och oroliga lynne (Hyltén-Cavallius 1879:14-15). 

Den här nyfikenheten tar sig också uttryck i att han liksom intresserar sig för nästan allt verkar det som: språket, traditionerna, visorna, historien och inte minst sagorna och berättelserna. För mig som jobbat som universitetslärare i många år så känner jag stor sympati för den där nyfikenheten: studenter med nyfikenhet kan alltid lära sig det vetenskapliga hantverket också, men vad gör man med studenter utan nyfikenhet? Och så några ord om Gunnar Olofs roll i etnologin. 

 

Gunnar Olof vid 29 års ålder. Målning av N J O Blommér.

Gunnar Olof och etnologin 

Carl Wilhelm von Sydow, sedermera professor i folkminnesforskning vid Lunds universitet, påpekar i ett minnesord över Gunnar Olof vid hans 100-årsdag 1918 att hans analytiska arbete i Wärend och Wirdarne, i likhet med det mesta inom ”filologin” inte kan klara sig oemotsagt under de femtio år som då hade gått sedan utgivningen. Men i jämförelse med andra europeiska arbeten som likt Gunnar Olofs hade hämtat inspiration från Jacob Grimms Deutsche Mythologie, så menar han att Hyltén-Cavallius arbete på ett helt annat sätt både är metodologiskt genomtänkt, grundligt och mångsidigt, och inte minst präglat av en kärlek till hembygden som också von Sydow höll högt. 

I förordet till utgivningen 1942 av Gunnar Olofs reseskildring En student upptäcker sitt land 1835, pekar en annan professor, folklivsforskaren Sigurd Erixon, på hur tidig och snabb Gunnar Olof var med att ta till sig nya impulser och omsätta dem i handling (Erixon 1942:5). Han är den förste som betecknat sig som etnolog (och då stötte beteckningen etnologi fortfarande på motstånd bland landets folklivsforskare), och som dessutom genomfört en etnologisk monografi om en hel svensk landsända. Men han tillägger också om Wärend och Wirdarne att ”den moderna forskningen ej längre kan godkänna så många av de teorier som där kommo till uttryck” (ibid:5). 

Ortsnamnsforskaren Jöran Sahlgren, påpekar i sin inledning till 4:e bandet av Svenska folksagor att det mellan Gunnar Olof och hans pappa prosten Carl Fredrik Cavallius förekom en del oenigheter kring hur man skulle hantera folksagorna språkligt. Carl Fredrik förespråkade närhet till dialekter och lokala uttryckssätt, medan Gunnar Olof medvetet försökte ”återskapa” ett slags medeltida, ofta lätt högtravande stil. Också här kanske man kan säga att det snarare är prostens månande om det talade språkets kulörer som hållit i längden, snarare än Gunnar Olofs arkaiserande stil. Inom modern folkloristik söker man oftare komma åt berättandet i dess många facetter: kroppens gestikulerande, röstens olika tonlägen, och detaljer i det talade språket. Men det här skildrar också två olika perspektiv på tradition: å ena sidan intresset för traditionen i dess konkreta utövande, å andra sidan traditionen som ett exempel på något mycket större och (och i Gunnar Olofs synvinkel) äldre. De två perspektiven kan man nog säga att vi fortfarande har att förhålla oss till. 

Det händer mycket med ett vetenskapligt ämne på sisådär 150 år. Till att börja med tillhör Gunnar Olof ett förstadium till det akademiska ämnet etnologi, eller folklivsforskning som det hette tidigare: han själv tillhör den generation som etnologen Orvar Löfgren har kallat ämnets ”pionjärer”, forskare som innan ämnet tagit form utforskar vad det kan innehålla (Löfgren 1996:16-17). Men i början av 1900-talet tar ämnet etnologi alltmer form, och den första professuren i nordisk och jämförande folklivsforskning inrättas vid Stockholms högskola 1918. 

Etnologin hade under många år en stark kulturhistorisk profil, men intresset kom att förändras flera gånger, först från ett intresse för de äldsta kvarlevande spåren av ofta förkristna sedvänjor och myter, till att mer intressera sig för geografiska spridningsvägar. Därifrån fortsatte man till att se till olika sedvänjors funktioner i samhället, och sedan till att undersöka grundläggande tankemönster i olika kulturella uttryck. 

En riktigt stor omställning var mot en mer antropologisk, samtidsorienterad forskning under 1970-talet, och även om det idag finns många kulturhistoriskt orienterade etnologer så ligger tonvikten i dagens etnologi på studier av samtiden. Samtidigt finns där ofta kvar ett intresse för det historiskas betydelse: etnologer studerar sällan samtiden som helt isolerad, utan försöker finna de historiska samband som format det vi undersöker i nutiden. Men hänvisas det fortfarande till Gunnar Olof? Och finns det något kvar i vår tids etnologi som påminner om det som Gunnar Olof gjorde? 

Nej, det hänvisas i princip inte alls till Gunnar Olof i modern etnologi, annat än i redogörelser för ämnets historiska utveckling. Utan att ha någon större inblick i det tror jag dock att forskare i en del andra närliggande ämnen, som t ex religionsvetenskap eller historia, använder sig mycket mer av hans arbeten. 

Den andra frågan, om det finns något som påminner om G O:s arbeten idag i svensk etnologi, skulle jag däremot vilja besvara med ett ja. Utgångspunkten i Wärend och Wirdarne, att nästan uttömmande beskriva och förklara regionala skick i allt från muntlig tradition till byggnadskonst, är i och för sig svår att föreställa sig i modern etnologi. Ett skäl till det är förstås ren pragmatism: det var rimligare (men med vissa förbehåll) att vid mitten av 1800-talet föreställa sig regioner som avgränsbara och sammanhållna av särskilda seder och bruk. Med globalisering i form av t ex medier, migration och globala rörelser, så är idag det regionala inte alltid en så självklar avgränsning: levnadsvillkoren för en jordbrukare i Värend liknar kanske mer villkoren för jordbrukare i Skottland än vad de liknar villkoren för en akademiker eller en städare i Växjö. Ett annat skäl är att det kom att utvecklas en hel hembygdsrörelse som har haft just det regionala och lokala som sitt område, och på sätt och vis tagit över den rollen. 

Men själva det vetenskapliga tillvägagångssättet, att bit för bit plocka isär beståndsdelarna i människors vardagsliv och försöka förstå vad de betyder och var de kommer ifrån, det är nog i högsta grad levande inslag i modern etnologi. Gunnar Olof sökte också mönster, han såg folkets diktning och folkets sedvänjor som spår och kvarlevor av forna tiders seder och bruk. Detta mönsterletande, om än kanske inte just efter kvarlevor från forntiden, är också något som de flesta av dagens etnologer skulle hålla med om. 

Hans sätt att förhålla sig till folksagorna, som en medeltida högreståndstradition som i form av ett ”Gesunkenes Kulturgut” lagrats kvar bland de breda folklagren men sedan länge glömts bort i de fina kretsarna, har inte överlevt. Jo, det finns fortfarande ett intresse för hur sagorna historiskt har spridits och förändrats, och inte minst hur de idag kommer att omsättas i nya massmedier. Men annars är det nog snarare hans pappa Carl Fredriks förhållningssätt som ”segrat”: vår tids intresse för folksagorna och muntlig tradition präglas mer av ett intresse för hur saker berättas och varför, än för hur de en gång i en föreställd svunnen tid eventuellt kan ha låtit. 

Och slutligen, etnologin som helhet är nog mer lik Gunnar Olofs etnologi än vad man i förstone tänker sig. Etnologin bottnar fortfarande i ett intresse för det som människor säger och gör. Folket – om än med andra valörer och uttryckt med andra ord – står fortfarande i fokus. Både det levda vardagslivet och de särskilt markerade former som vi använder i till exempel ritualer, berättande och sång engagerar fortfarande. Och sist men inte minst, etnologin är fortfarande en empirisk vetenskap – alltså en vetenskap som alltid tar utgångspunkt i observationer av verkligheten. 

Litteratur 

Bringéus, Nils Arvid 1986 (1977). Människan som kulturvarelse: en introduktion till etnologin. Malmö: Liber. 

Erixon, Sigurd 1942. Förord. I: Hyltén-Cavallius, Olof: En student upptäcker sitt land 1835. Stockholm: Saxon & Lindström. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1879. Slägt-minnen från Sunnanvik. Stockholm: Ivar Haeggströms Boktryckeri. 

Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof 1929. Ur mitt framfarna lif: hågkomster och anteckningar. Stockholm:P.A. Norstedt & Söner. 

Löfgren, Orvar 1996. Ett ämne väljer väg. I: Ehn, Billy & Orvar Löfgren (red.) Vardagslivets etnologi: reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur & Kultur. 

Sahlgren, Jöran 1941. Inledning. I: Sahlgren, Gudrun & Jöran 1941. Svenska folksagor IV. Stockholm: Norstedts. 

von Sydow, Carl Wilhelm 1918. ”Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Några ord med anledning av 100-årsminnet.” Folkminnen och folktankar, band 5, häfte 1:73-78. 

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

”Samlare, jägare och andra fågelskådare”

Etnologen Susanne Nylund Skog har skrivit boken Samlare, jägare och andra fågelskådare (Carlssons bokförlag i samarbete med Institutet för språk och folkminnen, 2018). Susanne Nylund Skog är verksam som forskare vid Institutet för språk och folkminnen. Hon är docent i etnologi vid Uppsala universitet och i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi. Hon disputerade 2002 på en doktorsavhandling om förlossningsberättelser. Hon har även forskat om judiskt liv i Sverige och utgav 2012 Livets vägar.  Svenska judinnors berättelser om förskingring, förintelse, förtryck och frihet.

Vi gav den nya boken till berättaren Helena Heyman, som också är en hängiven fågelskådare. Så här tyckte Helena:

I boken Samlare, jägare och andra fågelskådare analyserar författaren fågelskådares berättelser. Susanne Nylund Skog är inte själv fågelskådare och boken är alltså inte någon fågelbok. 

För att studera och närmare beskriva vad fågelskådning står för och vad fågelskådaren är för person har författaren valt metoden att analysera människors berättelser. Berättelserna utgörs av rapporter, erfarenhetsberättelser, reseskildringar, dagböcker, samtalsintervjuer och svar på frågelistor om fågelskådning.

Inledningen redogör för metoden att använda berättelser för analys av material. Här redogörs även för en allmän orientering om fågelskådning, olika kategorier av fågelintresserade, fågelföreningar och fågelskådningshistorik. I sju kapitel tolkar författaren genom fågelskådares berättelser hur de gestaltar, förstår och värderar sig själva, andra fågelskådare och fågelskådning. Avsikten är att beskriva centrala aspekter i nutida svensk fågelskådning.

Som bokens titel anger lyfter författaren främst fram fågelskådning som samlande av och jakt på olika fågelarter. Kapitlens namn anger vad de handlar om.  ”Dra och kryssa” ”Kunna och lära” ”Samla och ordna” ”Jaga och tävla”. Här beskrivs olika fågelskådares egenskaper som framförts i intervjuerna.

De vill verka obegripliga och coola när de använder sin terminologi/jargong. De vill bli beundrade för sina många ”kryss” (antal sedda fåglar). De vill bli hjältar för sitt kunnande. Samlandet på fågellister fungerar som förlängning av jaget. Att anstränga sig för att få se en ovanlig art ger prestige och status. Krysslistor ses som troféer över erövringar av ovanliga fåglar. Fågelskådare betraktas som töntar och nördar.

I ”Resa och skriva” ställs resandet i fokus och behandlar olika typer av reserapporter. I reseberättelserna som alla både har journalistiska och äventyrliga drag finns alltid ett spår av esteten som berättarroll. Denna estet, i boktitelns ”andra fågelskådare”, blir alltmer framträdande i naturskildringarna i ”Värna och uppleva”. En djupare aspekt på fågelskådning lyfts fram som genomsyras av den naturlyriska traditionen. 

I det avslutande kapitlet ”Leka och njuta” ges plats för olika fågelskådartyper, framförallt esteten naturnjutaren, en kategori som  författaren menar dominerar i alla berättelserna om fågelskådning. En förmågan att använda romantiska naturlyriska termer och samtidigt leverera naturvetenskapliga fakta. Här citeras journalisten Eva Stenvång som menar att skåda är att njuta. Och kanske är det inte egentligen fåglarna det handlar om, utan människan som en oupplöslig del av naturen och skapelsen.

Här nämns även Erik Rosenberg, ornitologen och naturskildraren som räknas som den svenska fältornitologins fader. Han beskrevs som en blygsam enstöring  som vandrade och cyklade till fågellokaler i hemtrakten. På 1950-talet skrev Rosenberg fälthandboken ”Fåglar i Sverige” där han med sin språkkänsla och drivna stilistik frammanade ”bilden av fåglarna som våra resenärer på evolutionens stora resa genom tiden”.(Nordin 2016)

Boken kan knappast ses som intressant för en fågelskådare att läsa. Ur en professionell synvinkel (tex. etnolog, berättare) däremot är metoden intressant att ta del av. Att med hjälp av berättelser försöka beskriva ett intresse och de personer som ägnar sig åt detta. Boken är en populärvetenskaplig redovisning av en studie och som sådan intressant men helt enkelt lite tråkig.  Bokens omslag är inte heller lyckat med sina dystra nyanser av blått och grönt med små kolsvarta fågelskådarsiluetter som alla vänder ryggen till.

Jag saknar en redovisning av vilka frågor som ställdes i frågelistorna och till vilka kategorier fågelskådare frågorna ställdes. Även hur många som deltog i studien, deras ålder och i vilka delar av landet dessa var bosatta. Det hade varit lättare att förstå och bedöma resultaten av analyserna om detta redovisats.

Själv fågelskådare känner jag inte riktigt igen mig.

Varför ges inte naturnjutaren, esteten  större plats i boken undrar jag. Det är ju enligt författaren den kategorin som dominerar berättelserna. Jag menar att ett intresse för och kunskap om ett ämne bäst kan beskrivas och förmedlas av någon som själv är kunnig i och fascinerad av ämnet. För mig som fågelskådat i fyrtio år säger bokens avslutande citat från frågelistan allt om fågelskådning och skådare. Det handlar om att uppleva!

Jag har upplevt några nätter vid fågelsjöar som blivit till minnen för livet för mig, och jag unnar alla som är intresserade av fåglar en  ”tropisk natt” vid en fågelsjö i midsommartid. Hela omgivningen sjuder av fågelsång, man ser fågelsiluetter avspegla sig i månljuset och vingslag hörs i natten. I sådana stunder känner man en intensiv närvaro i ett tidlöst tillstånd, det kunde lika gärna vara år 1012 som 2012, och man kunde lika gärna vara i Afrika som i Närke.

  Helena Heyman

Lämna en kommentar

Under Litteratur