Utflykter i sommar 5: Skams stenar

Skams stenar är en av Sagomuseets cacher. Det finns med andra ord ingen skylt utan du får försöka leta dig fram med karta, GPS och magkänsla. Men det är väl värt. Stenarna ligger mycket fint inne i täta skogen, intill den urgamla vägen mellan Vrå och Lidhult. Bara en bit därifrån går den nya, asfalterad och anlagd på 1930-talet. Det är sällsamt att stå inne i snåren, dold från omvärlden och höra bilarna svischa förbi bara några meter bort. Och så själva platsen, stenarna, allt det som har hänt här.

bild skams stenar

                                                                           Foto: Steve Anderson

 

Det var för några somrar sedan. En vacker, lite gassig dag. Sommar i Sagobygd, och jag var vid Skams stenar för att berätta. Mycket folk hade samlats, jag klättrade upp på den största stenen, då kunde dom höra mej bättre. Jag berättade sägnen så som den är upptecknad, utan alltför många utvikningar och krusiduller:

Andreas Iflander var komminister i Lidhult 1732 till 1773. Det var en märklig präst. Folk sa att han hade kraft att befalla över övernaturliga krafter. Det hade han lärt sig när han studerade vid svartkonstskolan i Wittenberg i Tyskland.

En juldagsmorgon hade Iflander förrättat julottan i Lidhults kyrka. Nu for han med häst och vagn vägen till Vrå för att hålla julotta där. Precis när han passerade några stora stenar på Årshults ljungryar tappade vagnen ena hjulet. I detsamma visade sig Skam själv. Djävulen sa att nu behövde prästen inte ta sig till Vrå, för där hade han redan förrättat julottan på sitt sätt. Han hade hjälp gästgiverskan att sälja brännvin till kyrkobesökaren.

Men Iflander befallde omedelbart Skam att bära hjulaxeln och fungera som det fjärde hjulet. Under jämmer och tandagnisslan bar det av i ett huj och snart var Iflander i Vrå och höll julotta. Först då slapp Skam sitt uppdrag.

Platsen där vagnshjulet lossnade kallas sedan dess för Skams stenar.

****

Jag hade flera saker att berätta. Det finns gott om historier om hur Den onde narrar och bedrar människorna, ställer till det i våra liv. Det tycks också ha funnits en hel del underkunniga präster genom tiderna. Bara att ösa.

Det blev dags för fikapaus. ”Kanske någon annan som vill berätta något?” säger jag. Då lyfter Arne Falk, ordförande i Vrå hembygdsförening, sin hand och ber att få ordet. ”Det finns flera hemskheter som inträffat just här vid Skams stenar.”

Han berättar om något som hände 200 år senare. En man kom körande längs vägen med ett släp fullastat med gödsel, han var på väg från Våkön och skulle till Lidhult. Just här vid Skams stenar gick luften ur ena hjulet. Lasset var omöjligt att rubba, han fick lämna alltihop och komma tillbaka nästa dag.

Så var det annan riktigt otäck händelse. Det var några år senare, en lärarinna vid Vrå skola som var bosatt i Lidhult. Hon kom åkande, hade ett par kollegor med sig i bilen. Just vid Skams stenar mötte dom bussen. Det blev frontalkrock och lärarinnan omkom.

Sen var det en affärsinnehavare, hans företag hade tydligen gått uselt. Han gjorde av med sig på den här platsen, gasade ihjäl sig. En svampplockare kom till Skams stenar, såg en bil stå parkerad. Tänkte att här är ju någon och plockar redan, så retfullt….Han återvände ett par dar senare – då fick han se att bilen fortfarande stod där. Han gick fram, tittade in genom vindrutan och….ja.

Det blev dags att avrunda och bryta upp. Vi var alla lite skakade. Folk sa till varandra: Kör försiktigt nu!

Väl hemma får jag höra av min man, bördig från trakten, att det förekommit flera trafikolyckor, en del av dem svåra, längs vägen Vrå-Lidhult. Sträckan tycks vara klart drabbad. Lyckades ändå Skam i sitt onda uppsåt att sätta en förbannelse över platsen?

Själv kör jag den här vägen varje vecka. När jag passerar Skams stenar lättar jag på gasen. Jag tittar noga både bakåt och framåt och åt sidorna, tittar upp och tittar ner.

             Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

 

2 kommentarer

Under Att berätta

Utflykter i vår och sommar 4: Lille Petter Johans stuga

Vissa sägenplatser ligger en lite varmare om hjärtat, i mitt fall är det Lille Petter Johans stuga utanför Eneryda. Det beror inte så mycket på själva berättelserna som finns där, även om de är fantastiska, utan mer på de minnen den gett  mig.

Hösten 2007 hade jag träffat den kille som skulle komma att bli min framtida man. Han växte upp straxt utanför Eneryda i Norra Kulla, nästan ett stenkast från Lille Petter Johans stuga. Så under mitt första besök i hans föräldrahem skulle vi promenera dit.

När vi kommer fram till den lilla stugan med välskött trädgård, en märklig syn mitt i odlingslandskapet och skogen, minns jag att vi läste det som stod i sägenskåpet innan vi klev in i lilla stugan. Där stod att läsa den helt sanna historia om skomakaren Lille Petter Johan, eller Petter Johan Hagelqvist som han egentligen hette!

Nu ska jag inte snuva er på alla detaljer, för Lille Petter Johan stuga och hans berättelse är något alla bör uppleva själva, men inte ens jag med min knappa 168 cm kunde stå rak i stugan! Lille Petter Johan, var nämligen känd för sin korta längd, bara 120 cm!

Men nu till varför detta första besök är så minnesvärt för mig!

VI tittade in i vad som varit Lille Petter Johans sovrum och såg en sänggavel, jag tittade ned och gav ifrån mig ett ilande skrik! När jag återfått fattning, och blivit skrattad åt av min blivande make, kunde jag konstatera att det som orsakat min skräck var helt harmlöst – om än skrämmande! I sängen låg nämligen en exakt kopia av Lille Petter Johan gjord i papier-maché! Mössen hade varit på hans ansikte något, det var tydligen ett projekt av den lokala småskolan som lagts dit några år tidigare.

Så mitt första besök var en hisnande upplevelse minst sagt! Men Lille Petter Johans stuga är ett fantastiskt utflyktsmål där möjlighet finns att både grilla vid eldstaden och ta med fikakorgen, glöm inte vatten för släckning bara! Detta är en levande sägenplats som varsamt sköts om av Virestad hembygdsförening och som den lokala scoutkåren Eneryda Scoutkår besöker fler gånger om året.

Sedan hör det till just denna plats att min nu ingifta släkt har spelat en liten roll i en av berättelserna ur Lille Petter Johans liv! Han skulle nämligen bjuda till kalas och hans husa Fia hade styrt med kalops och träpärasoppa. Det kom många gäster från hela byn, däribland läraren Oscar Nykvist och hans fru Hilma. Det berättas att fru Nykvist tog en så pass stor portion av soppan att stackars Fia blev livrädd att den inte skulle räcka, och började spä för glatta livet! Denna lärare var min makes gammelmormors bror, så det kan gå!

Så passa på att stanna till vid Lille Petter Johans stuga i sommar. Dockan finns inte kvar, men det är nog lika bra det!

Ellen Sjömålen, berättarpedagog på Sagobygden

1 kommentar

Under Att berätta

Utflykter i vår och sommar 3: Galgahallarna

Sagobygdens berättarpedagog Tine Winther skriver om en favoritsägenplats i Sagobygden. På Sagomuseet, bibliotek eller turistbyråer kan du hämta kartan över Sagobygden, då hittar du lättare fram till Galgehallarna och alla andra sägenplatser.

När jag gick i grundskolan sades det att medeltiden var en dyster mellanperiod i människans historia. Men icke… 

Det var under medeltiden grunden till vårt moderna samhälle lades, det var en expansiv period, både materiellt och andligt. Det var då stigbygeln uppfanns, vilket revolutionerade krigsföringen i Europa och hästskon som gjorde hästen till ett effektivare dragdjur. Hästselen, plogen och väderkvarnen uppfanns. Även om man trodde att solen var universums mittpunkt, och inte jorden, var det under dessa 1000 år som viktiga upptäckter inom sjukvården och växtodling gjordes på kloster i Europa. I vår världsdel var människor nästan uteslutande kristna, kyrkans uppgift var att visa människor vägen till himlen. Kyrkan var också ett skydd då kyrkklockorna skrämde troll och demoner.

Det låter väl inte som en mörk tid att leva i? Kanske inte mörk, men tuff. Nio av tio i Europa var jordbrukare, medan resterande livnärde sig på jordens produkter. För att komma till himlen var man tvungen att leva efter kyrkans regler. De som inte skötte sig blev förpassade till helvetet och man kunde bli bannlyst ur kyrkan. Fogdarna drev in skatt från de fattiga bönderna, medel de oftast inte hade.

Går vägen förbi Älmhult i sommar, så missa inte att ta dig till Valid, mellan Holkya och Bråthult i Virestad socken. Jag tycker det är en av de mäktigaste sägenplatserna. Du kör längs en skogsväg, tror du är vilse, då dyker det upp en skylt i form av en röd drake som hänvisar till en parkering. Du får gå en bit längs en grusväg, förbi en gård, in på en äng, har du tur möter fåren upp dig och följer dig på vägen. De är inte närgångna, bara nyfikna. 

foto: Dan Rapp

Följ de röda drakarna fram till två jättelika klippblock, de är tre-fyra meter höga och mellanrummet mellan stenarna är knapp en meter. Det var här man kunde hamna om man trotsade Fogden Trotte eller Valid skräck som han också kallades. Han beskrivs som en grym och hänsynslös tyrann. Trotte lät sina offer hänga mellan stenarna, där de fick dingla med något mindre stenar placerade över armarna på varje sida för att inte ramla ner. Här hängde de hjälplöst tills de dog. Skulle personen inte ha dött innan mörkret lade sig, så stack Trotts män ihjäl stackarn, för Trotte ville inre riskera att någon skulle komma personen till undsättning i skydd av mörkret.

foto: Steve Anderson

Folket kring Virestad fick en dag nog. En mörk julottemorgon när Trotte var på väg till Virestads kyrka, gick de till angrepp. Män, kvinnor och barn, alla med sten i nävarna, omringade fogden och stenade honom till döds. Efter Trottes död, drog folket ut till hans borg i södra delen av Virestadssjön, de brände den till grunden för att utplåna minnet av den grymma förtryckaren.

Det gick inte att utpeka någon enskild mördare i fallet, när överfallet fick rättsliga följder. Därför dömdes alla inblandade till att betala böter. Det var dock inte lätt för ortsbefolkningen, pengar var det ont om, speciellt i den sydöstra delen av socknen. De som inte hade pengar fick betala med skinn och de som inte hade hela skin fick betala med skinnbitar och lappar. Än i dag kallas den sydöstra delen i folkmun för Lappalänet, och vill du briljera med lite nyvunnen kunskap kan du berätta denna sägen för dina medresenärer om du tar vägen från Virestad mot Blommingstorp, för vägen som börjar strax bakom Virestad hembygdsgård heter Lappalänsvägen.

Trotte begravdes vid Virestads kyrka och vid minneslunden ligger den sten som det sägs ortsbefolkningen la över hans grav för att han inte skulle gå igen.

Tine Winther

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Lene Brok läser Gränslösa sagor

Lene Brok, dansk berättare och författaren till flera böcker om muntlig berättande har läst Gränslösa sagor.

Per Gustavssons og Mikael Thomassons bog Gränslösa Sagor (2020) byder på masser af inspiration og konkrete tips til den pædagog, der ønsker at styrke elevernes sprog, selvfølelse og fællesskabet i klassen.   

Omslag:Lisa Lanning

Bogen indeholder en skatkiste af eventyr fra bl.a. Balkan, Mellemøsten, Afrika og Finland. De har det til fælles, at de spejler nogle af de spørgsmål og problemer, som optager alle børn uanset kulturel baggrund. De kan få alle børn til at le eller at gyse. Til at undres og til at stille spørgsmål. Til at lære og til at udvikle sig som menneske. 

Der er rig inspiration og mange gode tips i bogen. Til hvert eventyr er der forslag til spørgsmål, øvelser og sjove lege, som pædagogen kan bruge i undervisningen, så de elever, der har sproglige udfordringer, lettere kan forstå eventyret. Desuden opfordres pædagogen til at fortælle eventyret mundtligt. Det fremmer forståelsen af sproget, når fortællingen formidles levende, med kropssprog og nærvær. Her hjælpes pædagogen godt på vej af forfatternes bud på, hvordan man kan lære at fortælle en nedskreven fortælling med sine egne ord.   

Ved at anvende titlen ”grænseløse” eventyr, giver forfatterne bogen et større perspektiv. Det handler om meget mere end at stimulere de tosprogede elevers sprog. Det er her, jeg synes, bogen har sin største fortjeneste. Tosprogede elever anses ikke som et særligt ”problem” – men som en tilførsel af interessant ny læring til klassen via de kulturer, eleverne kommer fra. For pædagogen gælder det blot om at udnytte den mulighed for læring og menneskelig dannelse, der ligger i forskellighederne i de menneskelige grundvilkår.       

I bogens indledende kapitler formidler forfatterne et indgående kendskab til eventyr, og de deler rundhåndet ud af deres erfaringer med at fortælle i skolen. De videregiver deres viden med entusiasme og ud fra et positivt, humanistisk grundsyn, som smitter af på læseren!  

Det siges i bogen, at ”Eventyr har ingen grænser.” De eventyr, der findes i Iran eller Afghanistan findes også på vore breddegrader blot med variationer i beskrivelsen af lokaliteter, klædedragt, madvaner etc. Eventyr findes i hele verden, og de handler om det, alle børn uanset sprog og kulturel baggrund, på et dybere plan er optaget af.  Hvordan er det at være menneske? Hvordan finder man lykken og sin plads i verden? Hvordan kan man leve med uretfærdighed, misundelse og ondskab? De handler om håb, godhed og kærlighed. Jeg tror, at alle børn længes efter at kunne mødes med andre omkring disse spørgsmål. 

Det er detta som vi avser när vi menar att sagan i skolan är ett redskap for kulturmöte, ett möte på et djupare plan mellan barn med rötter i olika länder. Där alla barns erfarenheter och identiteter bekräftas (Gustavsson og Thomasson, 2020 s. 8). 

Jeg håber, at Gränlösa sagor kommer ud til mange elever og lærere i skolen!

Lene Brok. Eventyrfortæller, forfatter, cand.psyk.

Per Gustavsson och Mikael Thomasson: Gränslösa sagor. Stärk kulturmötet genom berättande. Illustrationer: Lisa Lanning. Natur & Kultur, Stockholm 2020.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Litteratur

Utflyktsmål i vår och sommar 2: 41 sägenplatser

Gun och Lars Oscarson, från Ljungby har under ett par veckor besökt alla 41 Sägenplatserna i Sagobygden. Varför undrar man kanske? Bengt Johansson i Berättarnätet Kronobergs styrelse har träffat dem.

Jo, nu under Coronatider, så ska vi leva distanserat och undvika folksamlingar. Då bestämde sig paret för att varannan dag besöka ett antal Sägenplatser, tills man uppnått målet 41 platser.

Vid vartannat tillfälle så fick en utav dem uppdraget att bestämma vilka platser som skulle besökas, laga alla måltiderna och köra till de olika platserna.

”På våra resor har vi fått se så många vackra och fina ställen, fantastiska byar och underbar natur, och detta har vi fått på köpet”, säger Lars. Eller som Karin Boye skriver ”det är vägen som är mödan värd”.

Lars vid Gärdslevargens koja

”Att färdas genom ett fantastiskt och vackert kulturlandskap och sedan komma fram till sägenplatsen och få lyssna till en fängslande och spännande historia (du behöver ha appen) är något som alla borde göra”, säger båda två. ”Människor har en tendens att underskatta de nära upplevelserna. Vi har skatter runt omkring oss som är väl värda att se och uppleva. Det här borde alla som bor i Sagobygden och turister som kommer hit göra.”

Har ni några favoriter bland Sägenplatserna? 

Efter en stunds funderande säger Lars: ”Min favorit var nog Näcken i Blädinge och den fantastiska berättelsen och Elvalåten.” Kanske inte så konstigt då Lars själv är en speleman av rang.

Och du då Gun? 

”Min favorit var Skirs källa. En underbar plats, som en katedral, med ett kristallklart vatten som jag givetvis smakade.”

”Vi kan verkligen rekommendera alla att skaffa sig broschyren, finns på Sagomuseet och på alla sägenplatserna och installera appen Sagobygden på sin telefon. Sedan är det bara att ge sig i väg och utforska och lyssna till alla berättelserna. Sedan får man uppleva vacker natur, fina byar och underbara upplevelser på vägen.”

Gun vid Skirs källa

Sagobygdens sommarkul

När du besökt en sägenplats kan du skicka in en bild på dig och platsen till Sagobygden och delta i vår fotoutmaning. Så här gör du:

Fota dig själv eller en vän vid någon av Sagobygdens 41 sägenplatser under sommaren, eller geocachplatserna. Juryn väljer ut tre bilder varje månad, som alla belönas med en väl utvald bok. Alla bilder som deltar kan komma att visas på sociala medier och vid höstens utställning på Lilla Galleriet.

Tänk kreativt; berättande, busigt, allvarligt, spännande, älskvärt, ja valet är ditt, ta gärna ut svängarna. Skicka in bilden/bilderna till oss via Facebook/messenger eller mail till kontakt@sagobygden.se. Frågor? Ring 0372-148 55

Utmaningen börjar nu och pågår fram till 30 augusti 2020. Inkomna bidrag publiceras efter hand. Sagobygden består av de tre kommunerna Ljungby, Alvesta och Älmhult. 

OM DU BOR långt bort, hitta en unik spännande plats i din närhet, som kan berätta en historisk händelse eller liknande om, sann eller osann, det avgör du.

Klick och lycka till!!

Hälsningar

Sagobygden och dess enväldiga bildjury 

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Spännande utflyktsmål i vår och sommar. 1: Edestads källa

Vad gör vi i vår och sommar när vi ska hålla avstånd och inte resa långt? 

I en serie inlägg här på bloggen kommer vi att ge en rad tips på vackra och fantasieggande utflyktsmål, som folktraditionen spunnit berättelser kring. Det blir platser i Sagobygden, men även på andra håll i landet.

Har du själv lust att bidra med tips kan du gärna lämna detta i kommentarsfältet. Eller, om du vill skriva lite längre, skicka text och gärna med en bild till kontakt@sagobygden.se.

I dag börjar vi i Blekinge. Det är en riktigt otäck sägen från Edestad, som ligger en halvmil öster om Ronneby, norr om väg E66.

Edestads källa

För mycket länge sen, ja för långt mer än tusen år sen under hednatiden, var det oår och folk svalt och hungrade. En kvinna, som måste ha förlorat förståndet av svält och sjukdom, dödade sitt lilla barn och kokade soppa på det. När hennes man kom hem och skulle äta av soppan fann han sitt barns fingrar. Han tog grytan, slog ut innehållet på marken och där sprang en källa upp med alldeles klart vatten. Källan fylldes igen, men en ny källa sprang upp på en annan plats. När den källan fylldes sprang källan upp där den nu ligger, vid den medeltida kyrkans norra sida.

Edestads källa blev mycket omtalad och folk sökte sig hit för att offra och söka bot mot sjukdomar och åkommor. Särskilt på midsommaraftonen var det mycket folk vid källan, för då ansågs vattnet ha den allra största kraften. Det sägs att kyrkan när den byggdes lades invid källan, för att dra de besökande skarorna till det nya templet. Edestad blev under medeltiden en av de flitigaste besökta vallfartsorterna i södra Sverige. De mynt som offrades i källan gjorde kyrkan rik.

Trots reformationen på 1500-talet, då prästerna ansåg att offrande i källor var katolsk vidskepelse, fortsatte människor att samlas vid och offra i källan. För att få slut på offrandet fylldes källan igen, men då sprang en ny källa upp vid altaret i kyrkan. Först när man på nytt öppnat den gamla källan kunde täppa igen källan vid altaret. Uråldriga traditioner är svåra att utrota och ända in på 1900-talet har folk hämtat livgivande vatten i källan. 

En annan sägen berättar att Edestad kyrka ska sjunka ner i jorden. Och mycket riktigt har kyrkans golv vid flera tillfällen legat under den omgivande kyrkogården. Därför har man lagt in nya golv i kyrkan vid flera tillfällen. När det blir sju syskonbröllop samma dag i socknen ska kyrkan sjunka för gott. 

Söder om kyrkan, på andra sidan landsvägen, reser sig den vackra klockstapeln från senmedeltiden. Där ligger också det gamla skolhuset, vars omgivningar konstnären Susanne Demåne omvandlat till en fascinerande och vacker trädgård med konstverk och installationer. Mer om henne kan du läsa på www.demone.se.

Och till slut en gammal sed från Edestad socken för att få rikligt med frukt på fruktträden. Nu är det visserligen för sent för detta i år. Men på julaftonen ska du gå ut i trädgården och skaka fruktträden.

Per Gustavsson

Källor:

Bo Swahn: Sven-Öjvind Swahn 100 år. En minnesskrift. Biografiska noteringar och några exempel ur Sven-Öjvind Swahns författarskap.  Karlskrona 1997.

Folklivsarkivet i Lund, uppteckningarna 632 och 743.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Sagan om den lyckobringande skjortan och Alexander den store

En nöjds man skjorta

Det var en gång en kung som var sjuk och han sökte alla läkare utan att bli något bättre. Slutligen fick han reda på en vis man. Mannen sa till kungen, att han skulle bli bra om han fick reda på en, som var fullkomligt nöjd och iklädde sig hans skjorta.

Kungen hade tre söner och alla tre letade och sökte efter en nöjd man, men utan resultat. Efter långt sökande förvillade de sig i en stor skog och gick vilse. De kom till en liten hydda och hörde där inifrån en man försänkt i bön. Genom bönen fick de uppfattningen att den okände mannen var fullkomligt nöjd. De hittade ut ur skogen och kom hem och berättade för sin far kungen att de hade hittat den sökta mannen.

Dan därpå åkte kungen dit och talade med honom och begärde hans skjorta. Men gubben hade ingen skjorta.

Den här legendsagan upptecknades i Möklinta i Västmanland 1930 och berättaren hade hört den som barn. Sagan är ovanlig i Sverige men finns i stora delar av Europa, Sydvästasien och Nordafrika. Den har beteckningen ATU 844 i den internationella sagokatalogen och rubriken The Luck-Bringing Shirt. Ibland sägs det att sagan ursprungligen handlade om Alexander den store, så i Italo Calvinos Italian Folktales. Där anges ursprunget vara Pesudo-Kallisthenes Alexanderroman från ca 300 e.Kr.  

När jag fann boken Alexanderlegenderna i tid och rum (se tidigare blogginlägg) blev jag genast nyfiken och bestämde mig för att ta reda på mer om källan och den ursprungliga berättelsen. Boken redogör för en rad sagomotiv, men ingenstans i boken fann jag uppgifter om en magisk skjorta som medförde lycka. Jag skrev till  Karin Hult, en av bokens redaktörer och professor i grekiska vid Göteborgs universitet, och hon kände inte igen berättelsen från Pseudo-Kallisthenes. För säkerhets skull kontrollerade hon med en annan av bokens författare Antoaneta Granberg, docent i slaviska språk vid Göteborgs universitet, som bekräftade Karin Hults uppfattning.

The Types of International Folktales hänvisar till R. Köhlers Aufsätze über Märchen und Volkslieder, från 1894 (https://archive.org/details/aufstzebermrche00schmgoog/page/n1/mode/2up). Bokens avslutande uppsats har titeln Das Hemd des Glücklichen. Köhler redovisar litterära belägg från tidigt 1800-tal, en saga från den i Tyskland populäre Ludwig Aurbachers samling Volksbüchlein från 1827, samt en folksaga från Tunis upptecknad kring 1850.

Köhler återger också en litterär berättelse från 1300-talets Italien. Den skiljer sig från sagan eftersom skjortan inte är magisk, utan själva letandet efter en lycklig människa med en skjorta har ett annat syfte. En döende student skriver till sin mor och ber henne skaffa en skjorta som sytts av den gladaste och vackraste damen i Neapel. Modern sökte länge och fann till slut en dam som var vackrare än alla andra och inte föreföll ha några sorger. Men det visade sig att kvinnan var djupt olycklig. Då förstod modern att ingen människa saknar sorger och bekymmer. När hon kort därpå fick brev om att sonen dött, kunde hon hantera sin sorg i visshet att den var en del av livet och hon inte var ensam att sörja. Berättelsen slutar med att det gick väl för modern. 

En 2000-årig indisk legend om en ung kvinna som förlorar sitt förstfödda barn har samma motiv. Hon bär på sitt döda barn och frågar alla om hjälp att göra det levande igen. Till slut möter hon Buddha, som säger att ett senapskorn kan bota hennes son. Men hon måste skaffa det i ett hus där varken en son eller dotter eller någon annan har dött. Den unga flickan förstår att döden hör live

En likartad berättelse finns i en version av Alexanderromanen, en handskrift från 1400-talet. Alexander skriver ett brev till sin moder Olympia när han ligger på dödsbädden. Han ber henne ställa till med ett präktigt gästabud när han är död. Det ska inte vara en sorgemåltid, utan en glädjemåltid. Hon ska bjuda alla, utom de som sörjer eller har sörjt. Hon gör så, men ingen kommer till gästabudet, eftersom det inte finns någon som inte har sörjt.  Modern förstod då att sonen hade skrivit rådet till henne som tröst och att alla människor delar samma öde. 

Den här berättelsen är dock en helt annan än sagan om Den lyckobringande skjortan

Alexander besöker de nakna filosofernas ö. Illustration ur en handskrift från 1600-talet.

Men det finns en episod i Alexanderromanen som handlar både om lycka och avsaknad av kläder, meddelar Antoaneta Granberg. Den tillskrivs biskop Palladius som levde i Galatien, i nuvarande Turkiet, på 400-talet e.Kr. Texten handlar om Alexanders möte med Dandamis, en av de nakna visa männen, även kallade brahmaner, som Alexander möter. Den här berättelsen har senare inarbetats i Alexanderromanen. Dandamis och hans män går alltså nakna, de behöver inga kläder för att vara lyckliga.

I slutet av 1300-talet översattes en latinsk prosaversion av legenden om Alexander den store till svenska och fick versform. I den finns ett långt avsnitt om kungens möte med de visa brahmanerna. Det är en mycket intressant skildring där brahmanernas enkla levnadssätt nära naturen och försakande av materiella ting kontrasterar mot Alexanders högfärd, liv i överflöd och girighet. Den debatten griper verkligen in i vår egen tid och diskussionen om hur vi ska möta dagens allvarliga miljöhot. Litteraturvetaren Sven-Bertil Jansson har skrivit utförligt om denna episod i sin bok Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet.

Utan den felaktiga attributeringen av folksagan En nöjd mans skjorta till Pseudo-Kallisthenes Alexanderroman hade jag aldrig hittat fram till en svensk 1300-talsroman med en hyperintressant diskussion om hur vi människor ska leva och förhålla oss till naturen. Så kan det gå. Än en gång kan vi konstaterar att tusenåriga texter är högst aktuella.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur

När påskäggen rullade ut i världen

När det är påsk brukar jag berätta om påsken i tro och tradition och särskilt påsksägner. Den här legenden kommer från Bukovina, idag ett gränsområde mellan Rumänien och Ukraina. Den är publicerad i min lättlästa bok Påskkärringar – historier om påsken. (LL-förlaget 1995).

Ägg målade av Kerstin Kvant och Maria Lancing

Då Jesus tagits tillfånga av sina fiender, försökte hans mor Maria rädda honom. Hon plockade fina och stora ägg från hönsgården. Hon målade dem med guldfärg. Maria lade de vackra äggen i en gyllene korg. Hon tog en vacker höna.

Hon gick med alltsammans till Pilatus, som dömt Jesus till döden på korset. Maria sjönk ner på knä och sträckte fram gåvan. Hon bad att Pilatus skulle låta bli att döda hennes son.

– Gråt inte, svarade Pilatus. Din son plågas inte längre. Han är redan död.

Som träffad av blixten sjönk Maria ned på golvet. Hon tappade korgen. Äggen rullade iväg. De målade äggen rullade ut i världen. Kanske rullade något ägg ända hit till vårt land.

Än idag målar vi äggen vackra innan vi äter upp dem.

Äggen åt man på påskaftonen. Man skulle äta många ägg. Ju fler man åt, desto starkare blev man. Då orkade man arbeta hårt på våren, när påskens stillhet var slut.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Blåsippebackar och trollbackar

Nu är det blåsippetider och marken lyser blå vid Ramsåshuvud naturreservat. Så är du sugen på en utflykt i påsk är det ett bra mål. Det finns flera kortare vandringsstigar att välja mellan.

Blåsippebackarna ligger vid sjön Möckelns norra stand, lite sydost om Agunnaryd. Lättast att hitta dit är att ta vägen mellan Ljungby och Liatorp och vid Tjurkö ta avtagsvägen söderut och fökja skyltningen till naturreservatet. Stanna gärna vid Tjurkö vackra kvarn som du passerar.

Och inte nog med blåsipporna. Så här står det på skylten vid naturreservatet. 

Ramsåsbackar ligger lite norr om naturreservatet. Traditionen om att troll håller till här är gammal. Halta-Kajsa berättade 1843 för Gunnar Olof Hyltén-Cavallius om vad som hände en julafton för länge sen. Här kommer den precis som Hyltén-Cavallius skrev rent den.

En prest i Agunnaryd hade två söner som hade varit åt städerna för att bli prester och som väntades hem på sjelfva julafton. Men det dröjde både långt och länge på qvällen. Slutligen kommo de. Då frågade fadren, hvarföre de hade väntat så länge.

– Jo, svarade sönerna, vi blefvo uppehållna vid Ramsåsa-Klint.

De talade så om, att när de redo förbi stod hela berget på silfverstolpar, och der var så ljust och grannt och sådant spel och dans och svingande. Då hade de unge presterna frågat hvarföre de voro så glada derinne.

– Jo, svarades det, det är för att vi skola få nåd på dome-dagen.

– Nej, det fån I aldrig, svarade presterna.

Då släcktes ljusen och der blef en sådan jemmer och gråt och uslande, så det var en ynk att höra det. Allt detta omtalade de unge presterna för sin fader den gamle presten i Agunnaryd.

Men när den gamle presten hörde deras tal blef han högeligen misslynt och sade:

– Hvarföre gjorden I så? Det hade ni inte bordt göra. Nu innan vi sätta oss till vårt jula-bord, skolen I rida tillbaka till berget och säga dem återbud. De må gerna ha sin tro; ingen utom Gud vet hvad som kan ske.

Ja, de unge presterna vände om, redo till berget och ropade:

– Ni får nåd på domedag.

Straxt tändes der ljus och blef spel och dans och lek och glädje tillförne.

Halta-Kajsa hade bott i små torp nära Ramsåsbackar och var väl förtrogen med folktradionen. Mer om henne kan du läsa i min och Ulf Palmenfelts bok Folksagan i Sverige 2: Berättarna.

Du kanske kände igen berättelsen. Det är en vanlig vandringssägen och berättas om många berg och backar runt om i Sverige. Mickel i Långhult har berättat den på sitt alldeles egna sätt om Kuggaberg, lite norr om Agunnaryd.

På skylten vid naturreservatet stod det att de flesta observationer gällande trollen är av äldre datum. Men då har inte författaren till texten hört vad som hände mig under en sägenresa i Halta-Kajsas fotspår under en berättarfestival för ett antal år sen. Just när jag hade berättat om trollen i Ramsåsabackar och vi passerade nedanför höjden stannade bussen. Den kom varken fram eller tillbaka. Bussen hade fastnat på en upphöjning i vägen och hjulen hängde i luften. Vi femtio passagerare fick gå av och vänta tills en ny buss som chauffören hade rekvirerat hämtade oss och vi kunde fortsätta resan. Under återstoden av resan aktade jag mig för att berätta något mer om troll.

Glad Påsk i Ramsåsbackar.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner, Ramsåsa backar, yd

Legenderna om Alexander den store

Jag blir glad när jag håller boken Alexanderlegenderna i tid och rum i min hand. Dels för att det är en mycket vackert bok. Dels för att ett förlag lyfter fram kvalificerad humanistisk forskning och dristar sig att ge ut en bok på en bokmarknad, som i hög grad präglas av snabb omsättning och kort lagerhållning.

I boken redogör ett tiotal svenska forskare systematiskt för hundratals olika versioner av berättelsen om Alexander den stores liv och erövringar, deras inbördes förhållanden och hur de har spridits i världen. Detaljerat och kunnigt! Kan det här bli intressant? Är det inte bara en bok för några få nördar?

Mig gav boken en riktig aha-upplevelse. Även om jag är väl medveten om hur berättelser ständigt ändras över tid och rum, särskilt om de traderas muntligt, gav den här boken mig en djupare förståelse av hur det kan gå till och att det här också i hög grad gäller skriftliga berättelser. Bevarade och paradoxalt nog också försvunna handskrifter, som kan spåras i senare bevarade dokument, utgör studiernas utgångspunkt. Men då och då nämns också den muntliga traderingen och samspelet mellan skriftligt och muntligt.

Alexander den store levde 356-323 f. Kr och var kung av Makedonien. Han besegrade perserkungen Dareios III och kontrollerade ett enorm rike, som sträckte sig bort till Indusdalen. Samtida författare skildrade Alexander den stores erövringståg, men de källorna är inte bevarade. Mest känd är historikern Kallisthenes, som avrättades avAlexander eftersom han vägrade följa en ny hälsningsceremoni som kungen infört. De följande århundradena skrev grekiska och  romerska författare skildringar av Alexanders liv, som byggde på de samtida skrifterna. Senare tillkom den skildring som brukar kallas Alexanderromanen. Romanen har tillskrivits Kallistehnes, men forskningen har visat att den tillkom omkring 300 e. Kr, troligen i Alexandria i Egypten. Författaren kallas för Pseudo-Kallisthenes.

Den grekiska berättelsen spreds i den östeuropeiska ortodoxa världen. Den översattes till latin, och den versionen lade grunden i västeuropeisk tradition. Översättning till syriska och därifrån till hebreiska, arabiska, persiska och etiopiska ledde till spridning i sydvästasien. 

Utformningen av de många Alexanderberättelserna rör sig i spänningsfältet mellan historia, alltså en mer verklighetsbaserad skildring av händelserna, och historier, fantasifulla sagoaktiga inslag. Alexander möter människor utan huvuden, utforskar havet i en dykarklocka, försöker att utforska himlen med en korg buren av fåglar. Skildringen av livets eller ungdomens källa känner vi igen som ett motiv i folksagorna. När Alexander vandrar i en mörk grotta hittar han ut med hjälp av ett sto som letar efter sitt föl, som finns utanför grottan. Det motivet återfinns i en rumänsk folksaga. I en version möter Alexander och hans män den livsfarliga basilisken, som dödar med blicken. Genom att hålla upp en spegel framför basilisken dör den, ett motiv som återkommer i svenska sägner från 1900-talet. Alexander kan alltså tecknas både som en historisk person och en sagogestalt.

Alexander möter människorna utan huvuden, ca 1420

Ett annat spänningsfält är skildring av Alexander som idealgestalt med makt given av Gud och som en person med hybris. Det motsägelsefulla i Alexandergestalten gjorde legenderna såväl användbara för sentida härskare att spegla sig i Alexanders glans och herravälde som för kritiker att lyfta fram härskares grymhet och högmod och belysa moraliska ideal. Ett exempel på det förstnämnda är att Alexandereposet blev  mycket populärt i stormaktstidens Sverige. Ett exempel på det senare är den tyska versionen Strassburger Alexander som Martin Hellström redogör för.  Den är från slutet av 1100-talet och kan ses som en föregångare till den moderna romanen, där hjälten utvecklas under berättelsens gång och har ett eget ansvar för sitt handlande.

Översättare, diktare och kopister gjorde precis vad muntliga berättare alltid har gjort: lade till och drog ifrån, fyllde ut luckor i berättelsen med inslag från många andra källor, förbättrade historierna och spetsade till dramatiska händelser samt kommenterade tidigare skildrares ställningstagande. Folke Josephson skriver om hur en översättning kunde gå till undermedeltiden. En översättare läste upp den muntliga texten och översatte den. En sekreterare skrev ner det sagda eller skrev ibland en kortare sammanfattning. En skrivare redigerade texten. Josephsson kallar översättningsprocessen för ”muntlig” och i sin skildring av de iriska Alexandertexterna lyfter han fram att de ofta hade tillägg som hade drag av den muntliga berättarkonsten.

Mats Malm visar i sin studie av Alexandereposet i Norden på hur olika översättningar utifrån samma källa kan bli. När fransmannen Gauthier de Chatillons versepos Alexandreis, skrivet på latin, översattes till isländska på 1200-talet fick den form av en kärv isländsk saga på prosa, som framhäver manligheten. När det översattes till svenska 100 år senare återgavs den på hövisk knittelvers, hjälten tecknas mer psykologiskt och eposet blir mer känslomässigt.

Som särskilt intresserad av muntligt berättande noterar jag en rad intressanta uppgifter. Jan Retsö skriver om traditionen i Främre Orienten. Alexanderlegenden blir en del av sira-traditionen. Sira är ett hjälteepos med rafflande äventyr i olika delar av världen. Ett sådant epos kunde omfatta tusentals tryckta sidor. Men de berättades muntligt på marknader och kaffehus. Berättaren slutade när det var som mest spännande, och fick han en slant, återkom  han nästa dag och berättade vidare. I Iran har Alexanderlegenden förts vidare till våra dagar av berättare som deklamerat verseposet Shah-name, som skrevs av den persiske skalden Ferdawsi kring 1000 e.Kr.

I ett avslutande kapitel konstaterar Bo Lindberg att konjunkturen för Alexander som hjälte är dålig idag. ”Det seriösa talet om stora mäns världshistoriska insatser och betydelse har tystnat”. Men en sådan bok som Alexanderlegender i tid och rum lär oss mycket om berättelsernas roll, både förr och idag.

Per Gustavsson

Alexanderlegenderna i tid och rum. Alexander den stores gränslösa historia. Redigerad av Karin Hult och Gunhild Vidén. Appell förlag, Stockholm, 2018. ISBN 978-91-984063-5-1.

Övriga med verkande författare utöver de redan nämnda: Antoaneta Granberg, Ingmar Söhrman, Judith Josephson, Lars-Håkan Svensson.

PSDet var en slump att jag hittade den här boken. När jag letade efter något helt annat dök den här boken upp. Men varför jag genast blev intresserad av den ska jag berätta om i ett kommande inlägg.

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Litteratur