Utflykter i sommar 17: Höjentorp slottsruin

Erik Dahlbergs kopparstick från slutet av 1690-talet, ur Suecia Antiqua

Några kilometer norr om Varnhem ligger ruinerna efter Höjentorps slott. Här har inte mindre än tre slott stått. De tredje uppförde Magnus Gabriel de la Gardie i mitten av 1600-talet, ett barockslott i trä på den gamla medeltidsborgens grunder. Slottet brann ner 1722.

I trädgården under fyra lindar står ett gammalt stenbord. Det sägs att kung Karl XI satt där när han  1680 undertecknade dokument om att inrätta indelningsverket. Bönder fick ansvar för att utse en knekt och stå för bostad och utrustning till denne. När kungen skrivit sin namnteckning sa han:

– Denna organisation ska finnas lika länge som detta bord är helt.

Tittar du noga på bilden av bordet ser du en spricka. Det sprack när indelningsverket avskaffades och den allmänna värnplikten infördes för drygt 100 år sen.

Vill du veta mer om de platser jag skildrat i de tre senaste blogginläggen så finns en nyutkommen boken av arkeologerna Egil och Anders Josefson med titel Från det inre av Västergötland, Carlssons bokförlag. Det är en mycket detaljrik skildring av fornminnen och sevärdheter där Falbygden är utgångspunkten för resor i omgivningarna, och läses allra bäst med en detaljerad karta framför sig. Annars är det lätt att gå vilse om man inte är väl förtrogen med trakten sen tidigare.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 16: Ekornavallen

En del säger att munkarna i Varnhem hade sin nedgång till den underjordiska gången till Gudhem, som jag berättade om i förra bloggavsnittet, i den väldiga gånggriften på Ekornavallen som kallas för Girommen.

Gånggriften Girommen

Ekornavallen ligger 5 kilometer norr om Gudhems kloster och är det mest fascinerande gravfält jag någonsin besökt. På Ekornavallen har man begravt människor under 5000 år. Här finns gravmonument från bondestenåldern och fram till 1000-talet: gånggrifter, hällkistor, gravrösen, domarringar, treudd och väldiga resta bautastenar.

När pesten härjade i trakten i mitten av 1300-talet sägs det att gravfältet åter togs i bruk och folket offrade till de gamla gudarna. Två små tiggarbarn, en pojke och en flicka, visade sig i trakten. I all hast grävde man en djup grop på vallen. Barnen lockades ner i gropen med var sitt fint knäckebröd. Uthungrade som de var tog de brödet och satte sig i gropen för att äta upp smörgåsen. Men knappt var de nere i gropen förrän människorna började skyffla tillbaka jorden.

Girommen har tolkats som jättekvinnans Girs ugn. Jättekäringen bodde i Brunnhemsberget, som ligger nordöst om gravfältet. En mer lekfull tolkning av namnet är att när bönderna skulle bygga en väg genom området fick de göra en böj kring graven, ”gira ommen”.

– Det kommer jord på min smörgås! ropade den lille pojken.

Men än mer jord kastades ner i gropen och snart syntes inte barnen mer. En liten upphöjning i marken nära Girommen, visade under lång tid var barnen hade blivit levande begravda. Barnen från byarna runtomkring som vallade fåren på heden grät ofta när de passerade platsen.

Den här sägnen återger Arv. Aug. Afzelius i fjärde delen av sitt stora verk Swenska folkets sagohäfder som utkom under åren 1839-1870. För honom utgjorde sägner en viktig källa när han hade ambitionen att teckna landets storslagna historia. Han uppger att när han skrev ner sägnen, levde detta hedniska människooffer fortfarande kvar i människors minne.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 15: Den underjordiska gången från Gudhem till Varnhem

Gudhems klosterruin

Gudhems nunnekloster norr om Falköping byggdes på 1100-talet. Från att ha varit ett benediktinerkloster övergick det snart till cistercienserorden.

Några mil norr om Gudhem byggdes vid samma tid Varnhems munkkloster. Det tillhörde också cistercienserorden och var det största klostret i Sverige under medeltiden.

Varnhems klosterruin med klosterkyrkan

Nunnorna i Gudhem skulle ju leva i avskildhet, men det sägs att längtan efter att träffa män ibland blev stark. Men då var det bara att ta sig ner i en underjordisk gång som ledde från Gudhem till klostret i Varnhem. Långt efter det att de båda klostren var raserade var det några som bodde i trakten av Gudhem som hittade nergången till den hemliga gången. Men efter ett tag stack rötter ner från taket och ras gjorde det omöjligt att komma fram hela vägen, så de fick vända om.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 14: Enen och korset i Drömminge

I Drömminge, ungefär en mil sydost om Värnamo, längs byvägen ganska nära järnvägen, finns resterna av vad som en gång var ett stort och majestätiskt eneträd. I sin storhets dagar sägs det att enen med sin väldiga krona mätte hela nitton meter i omkrets. För att förstå hur stort det var, kan du föreställa dig att tio fullvuxna karlar sträcker ut sina armar, håller varandras händer och bildar en ring runt trädet. Så stort var det.

Framför enen ligger en stor platt sten och på trädets stam sitter en rostig järnskylt som förklarar att trädet är fridlyst enligt lag. Flera enar fridlystes under 1900-talet varav de tidigaste på 1920-talet och enen i Drömminge ska enligt uppgifter fridlysts den 29 augusti 1929.

I Drömminge står ett stort enträd. På den grova stammen sitter en tavla, som utvisar, att den enen är fridlyst och fredad. Ingen får hugga ner den. Ingen skulle heller vilja nu för tiden taga bort ett sådant naturminnesmärke. Men innan enträdet förklarades såsom naturminnesmärke och skyddat genom lag, fredade det sig självt genom sin egen kraft. Det bodde en ande i trädet. En inneboende helig makt, som det var livsfarligt att förgripa sig på.

Så skriver prästen Knut Johansson om trädet i sin bok Övertro. Tron på mystiska väsen, andar och övernaturliga händelser (1956).

Enen, som är Smålands landskapsträd, kan bli runt 500 år gammal och kom troligtvis till Sverige via Danmark när inlandsisen smälte för ungefär 12 000 år sedan. Den troddes skydda mot onda ting, mot faror och död. Enen vid vägkanten vakade över de resande, enen i hagen vakade över boskapen och enen vid förstukvisten vakade över folket som bodde i stugan. 

På andra sidan vägen står ett träkors. Lantmätare Jonas Allvin skriver i Beskrifning öfver Östbo härad i Jönköpings län (1852):

På gärdet vid Smeagårds kyrkoväg står ett kors af trä, från uråldriga tider underhållet af byamännen och underhålles så framt de skola hoppas god äring” och fortsätter sedan ”Trettio alnar i söder från korset står ett enskilt enträd, 8 alnar högt och 2 d:o tjockt. Enen är hos folket lika helig som korset. Genom beräkning af mansåldrar tror man sig veta att enen redan för 400 år tillbaka fanns och af samma storlek som för närvarande.

En sägen berättar om  två bröder som förälskade sig i samma flicka. Hon valde att gifta sig med den ene och när brudföljet var på väg till kyrkan låg den försmådde brodern i bakhåll. Det blev slagsmål som slutade med att bröderna dödade varandra. Det sägs att ett eneträd växte upp där den ene brodern dog, och ett kors restes på platsen där den andre brodern dog.

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 13: Jätteklyftan i Bottna

undefined

Låt mig ta er till Bohuslän igen. Nu bär det längre norr ut, där bergen blir allt högre och brantare. Alldeles vid kusten har havet slipat den röda graniten alldeles baby-len, men bara någon kilometer in mot land reser sig bergen mycket mer dramatiskt upp mot skyn.
Utanför Bovallstrand, vid Gerlesborgs konstskola finns ett antal höga berg. Går du förbi Konstnärernas kollektivverkstad (KKV), upp mot bergen, kommer du snart till en stor klyfta i berget som är något utöver det vanliga. Likt ett enormt dike delar klyftan det stora berget i två delar. Har du någorlunda kondition och bra klättringsegenskaper kan du med viss möda ta dig rakt igenom den ca 100 meter långa klyftan. Annars är det en upplevelse att bara stå och titta igenom detta gap i graniten. Om denna plats finns följande sägen:

Det var en gång en jätte som bodde uppe på berget. Hela dagarna satt han ensam på bergets topp och njöt av den vackra utsikten. En dag såg han små, små varelser komma. De fyllde snart markerna nedanför berget, byggde hus, drog vägar och sådde säd på de öppna fälten. Inget störde jätten, inte förrän de byggde Bottna kyrka. En morgon vaknade jätten av att kyrkklockan ringde. Det var det värsta oljud han hört.
-Stäng av bjällerkoa, skrek han och samlade ihop stenar i sitt förkläde . Han ställde sig på bergets topp, men just som han tog i för att kasta den första stenen mot kyrkan, rämnade berget och stenarna han haft i förklädet fastnade i den klyfta som bildats. Jätten fick då nog av Bottna:
” I Bottna Berg är gott att bo, om där inte funnits prästens bjällerko”, lär han ha sagt. Därefter flyttade jätten till Dovre fjäll i Norge, där finns nämligen inga kyrkor och kyrkklockor. De stenar som han tappade hänger ännu kvar mellan klyftans bergväggar.

Hälsningar Mikael Thomasson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

En väg berättar

Hej! Jag heter Krister Ljungberg och är ny skribent på Sagobygdens intressanta blogg. För mig är kopplingen sägen, tradition och historia mycket fascinerande och intressant, då det oftast finns ett samband mellan dem. Mitt första inlägg kommer därför att handla om en plats omgärdad med berättelser från ortsbefolkningen och hur dessa leder vidare till en faktisk historisk händelse som också involverar flera andra platser rika på sägen och historia.

Längs en väg finns det alltid mängder med platser som bär på traditioner, sägner och historia. Det kan vi bland annat se på alla sägenplatser som Sagobygden spännande berättar och länsstyrelsens uppskyltning av fornlämning. Fast allt är inte uppskyltat. Vid gamla R1:an eller det äldre namnet Laganstigen förbi Össlöv, finns det en ås på den västra sidan. Genom Karin Lindahl och Roland Hallfors på Kasteberg som även arbetar mycket med att bevara och berätta om Össlövs historia, får jag reda på att uppe på åsen finns det två naturliga hålor som kallas för stora och lilla Kongshola.

Här i Össlövs Kongsholor, gömde sig de svenska soldaterna för den förbipasserande danska armén.

Hålorna är kända av ortsborna och här finns en spännande sägen om hur Nils Dackes upprorsmän ska ha gömt sig och därefter vänt hästarnas skor bak och fram för att lura Gustav Vasas soldater att det gått motsatt håll. Frågan vi ställer oss är kan det ligga någon sanning i berättelsen? Att folket förr i våra trakter har levt i flera hundra år med uppror och krig vet vi. Att platsen skulle varit ett perfekt gömställe är också mycket troligt. Så låt oss titta lite i historiska handlingar. Vi börja med Assar Rohmans häradskarta från 1685, som är en av de första riktigt detaljerade kartor vi har. Här är Laganstigen utritad och här är faktiskt Kongshola utritad med text ”Denne Kongshola är med sandberg runt omkring som en gammal skans (försvarsanläggning).

Assar Rohmans häradskarta från 1685 visar kongs Hola i Össlöv.

Så att platsen har använts som någon form av försvar berättar kartan. Tittar vi lite längre norr ut så har vi Hallsjö ödekyrka som är en påminnelse om den brända jordens taktik, där merparten av gårdarna utmed Lagastigen brändes ner av danskar och svenskar i omgångar under krigstider. I Toftaholms trakten finns Krigadal, Danagrav och Blodmossen som enligt sägnen, ska minna om ett stort slag mellan danskar och svenskar. Här finns även ett stenkors kallat Fika kors. Strax norr om Toftaholm lätt Per Brahe uppföra en skans 1657. Genom en 1700-tals beskrivning av lantmätare Bergius och Lagmannen Jon Rogbergs disputation De Ottinga Berga får vi tillslut fram en beskrivning som talar om att kongsholan använts och att de troligen har ett samband med platserna i Toftaholm. De berättar om hur danska armén gjort ett fälttåg genom häradet. Att en del av den svenska armén låg vid Tofta skans och den andra vid Kongsholorna vid Össlöv. Den största av dem norr ut var 36 750 kvadrat alnar stor och den mindre strax söder om 7 437 kvadrat alnar. Det berättas också att holorna inte syntes från någon av vägarna som gick förbi åsen. Den danska armén ska ha gått landsvägen förbi holorna utan att upptäcka de svenska soldaterna vidare mot Toftaholm. De svenska som låg vid Tofta skans ska lämnat skansen och mött danskarna strax söder om Toftaholm vid torpet Korset som låg väster om vägen, intill Blodmossen på den östra sidan om vägen. Här ska den danska armén blivit helt utslagen av dels de svenska soldaterna som kom från Tofta skans och de soldater som legat gömda i Kongsholorna och anföll danskarna i ryggen. Då Tofta skans byggdes 1657 bör denna händelse ägt rum strax efter. Som ett minne av detta slag sattes en lång påle upp vid vägen. Det kan vara så att denna påle ersattes av stenkorset som idag bär namnet Fika kors. Så ofta finns det en sanning bakom våra sägner.

Krister Ljungberg

3 kommentarer

Under Att berätta

Utflykter i sommar 12: Träle källa

I september tillträder Lina Midholm tjänsten som berättarantikvarie på Sagobygden. Hon kommer att arbeta med att dokumentera berättandet i Sagobygden, inspirera människor att berätta sina historier, arbeta med projekt som utvecklar verksamheten och skapar aktviteter på sägenplatserna. Hon har en gedigen erfarenhet av att samla in och lyfta fram vårt immateriella kulturarv och har arbetat i många år som forskningsarkivarie på Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, som hör till Institutet för språk och folkminnen. Hon kommer också att vara skribent på bloggen och här kommer hennes första inlägg som handlar om en omtalad källa nordost om Värnamo, där Lina är bosatt.

Om du åker väg 127 från Värnamo mot Vetlanda/Vrigstad, sisådär en fem kilometer och strax efter att du passerat skylten mot Hofs gård svänger du in till höger på en liten vagnsväg. Där nere i skogsbrynet på gården Sörhorjas ägor ligger det en gammal stensatt källa med klart kallt vatten. Det sägs att vattnet aldrig sinar i den, och det finns en tusenårig sägen om källan. En sägen som berättar om kärlek. Och om död. 

Enda dottern till den myndige bonden på Sörhorja hade förälskat sig i en träl, men trots att hon grät och bönade, kunde hon inte få föräldrarnas samtycke till att gifta sig med honom. Men bonden och trälen hade ett så pass gott förhållande till varandra, att bonden ändå inte ville ge dem ett direkt avslag på sin begäran om att få gifta sig. Så han sa att om de båda på en dag, mellan soluppgång och solnedgång, lyckades skära av allt korn på åkern med sina bara händer – då skulle de få varandra. Men i sitt stilla sinne tänkte han, att detta var ett ofarligt löfte att ge, eftersom han ansåg att arbetet var omöjligt att utföra.

Följande morgon, just som solens bleka strålar steg över horisonten, började de båda att arbeta. Sida vid sida slet och svettades de. Solen steg högre och högre och brände deras böjda ryggar, men de vågade inte stanna upp varken för att äta eller dricka. 

När hela dagen hade gått och solens sista blodröda strålar letade sig fram mellan träden skar de av de allra sista stråna. Trötta, törstiga och lyckliga stapplade de ner till källan i skogsbrynet. De drack av det iskalla vattnet. De drack och drack och drack, tills de föll ihop. Och dog. 

Strax efter solens nedgång gick bonden ut på åkern och såg med häpnad kärve efter kärve av guldgult korn, så långt åkern räckte. Men vart hade hans dotter och trälen tagit vägen?

De hittades på marken vid källan, sida vid sida, förenade i döden för alltid. Det sägs att de ligger begravda i en av ättehögarna på Sörhorjas ägor. Och källan har fått namnet Träle källa.

I källan, som sägs vara en offerkälla, finns inga belägg för att man hittat några mynt. Men på Kummelbacken på andra sidan vägen, lär det ha funnits två offerbord av sten och möjligtvis kan vatten hämtats från källan till offerfesterna där. 

Lina Midholm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Utflykter i sommar 11: Långhult

”Den svenska folksagekretsens största trumfäss” kallade Harry Martinson backstugusittaren Mickel i Långhult (1778-1860). Det som gör honom unik är att han levde i brytningstiden mellan en folklig muntligt kultur och en skriftlig kultur under 1800-talets första hälft. 

Han var en äkta muntlig berättare, som hade tillägnat sig skriftspråket och själv skrev ner sina sagor utan att de filtrerades genom en lärd upptecknares hand och därmed anpassades och lades till rätt. Folkliga småländska uttryck, könsord, svordomar och egenartade uttryck finns kvar i hans skrift. Även om hans skrivna sagor innehåller skriftspråksvändningar är de levande och genuina. För 16 år sen gav jag ut hans sagor i boken Mickels sagor och min ambitionen var att försöka bibehålla muntligheten och den närvarande berättaren.

Vill du lära känna Mickel i Långhult, hans liv, sagor och den by han levde i kan du göra det genom att leta efter cacher i Långhult med hjälp av gps eller app i mobilen. Långhult ligger 2 mil öster om Ljungby. Cacherna hittar du på www.geocaching.com och på Sagobygdens hemsida kan du läsa mer om hur du gör.

Sammanlagt har Sagobygden gömt 23 cacher kring Långhult. Letandet för dig in i den unika hasselskogen där blåsipporna blommar rikligt på våren, till vattenfyllda gamla stenbrott, steniga ängar och stora stenblock. Alla gömmor är inte så lätta att hitta, men det ska det inte heller vara. Det är en spännande skattjakt för hela familjen.

Missa inte de kluriga multicacherna, där det finns flera steg innan den slutliga gömman nås. Många som letat har speciellt hyllat Tråden med råden, en annorlunda cachen som också berättar en hel saga, Mickels berättelse om den vanartige heren, dvs pojken, Funteliten. 

Per Gustavsson

Här börjar cachen Tråden med råden

Lästips: 

Mickels sagor, berättade av Per Gustavsson och med trägravyrer av Sven Ljungberg. Stockholm, 1996

Mickels i Långhult sagor. Utgivna av Jöran Sahlgren och Sven Liljeblad. Svenska sagor och sägner 1. Uppsala 1937. Innehåller Mickels originaltexter.

Harry Martinson: Utsikt från en grästuva. Stockholm, 1963. Innehåller essän Om folksagor, som behandlar Mickel i Långhult.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Utflykter i sommar 10: Stegelberget

Vill du besöka en plats som bär på en riktig otäck historia? Åk då till södra Bohuslän i sommar, närmare bestämt till Kungälvs kommun, Solberga socken. Då kan du vandra runt i ett vackert landskap och så småningom stanna till vid en kulle som bär på minnen från ett massmord. Jag syftar på Stegelberget och det hemska som hände Herr Arne och hans tjänstefolk natten till den 8 februari 1586.
I stora drag handlar berättelsen om tre skottar som mitt i natten gick till Solberga prästgård för att stjäla en silverskatt. De dödade alla utan en flicka som lyckades gömma sig. Därefter tog skottarna silvret och körde iväg med det i en släde. En tid senare kände den överlevande flickan igen mördaren. Han greps tillsammans med sina medhjälpare och de dömdes till döden. De dödades och steglades på det som än idag kallas Stegelberget.
En sådan fruktansvärd händelse dröjde sig så klart kvar i minnet hos traktens människor. Generation efter generation berättande om det blodiga dådet och avrättningarna som följde. Historikern Oedman skrev om händelsen 1746. Ytterligare hundra år senare beskrivs tragedin i Axel Emanuel Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning.

Stegelberget, Solberga, Kungälv. Foto: Steve Anderson

I början av 1900-talet gav Selma Lagerlöf ut romanen Herr Arnes penningar. Handlingen bygger till stor del på berättelserna om det fruktansvärda dådet i Solberga. Selma hade hört folk berätta om morden när hon var och hälsade på sin bror i Kungälv. Säkert läste hon också åtminstone Holmbergs text. Hon la till en romans och gjorde också berättelsen till en spökhistoria. Hon hoppade dock över de blodiga berättelserna om avrättningen på Stegelberget. I de muntliga berättelserna och hos de tidiga historikerna, la man stor vikt vid just avrättningen.
Oedman skriver: The stodo sitt Straff på Brannehög, bestående ther i, at the stektes eller brändes lefwande til döds, ock skal then ene Mördareen mäst jämrat sig ther öfwer, at han dräpte Jungfrun ock ej wille skona henne.
Holmberg är mer detaljerad: Efter tidens sed afrättades de gripna bofvarne den 8 påföljande Mars med den rysligaste tortyr. De upphängdes först en stund i rök, sedan uppskuros deras magar och inelfvorna fästades vid en påle, kring hvilken de så länge jagades, att dessa utrycktes, hvarefter de olycklige blefvo knipna med glödande tänger och omsider kastade på ett brinnande bål. Detta skedde på en kulle å Branehögs ägor, hvilken ännu i dag bär namnet Stegelberget.

Kanske var berättelserna om hur de skyldiga steglades på berget för hemska för att passa in i Selmas ganska romantiska berättelse.

Vad var då Stegling? Jo, under medeltiden tyckte man uppenbarligen inte att dödsstraff var nog för riktigt grova brottslingar. Därför tog man och skar av kroppsdelar, ofta händer och huvud, därefter spikade man upp kroppsdelarna på pålar, allt för att varna och avskräcka andra. I fallet med de tre skottarna i Solberga nöjde man sig inte med att stegla, utan dessutom brände och torterade man mördarna till döds. Denna metod kallades för Rådbråkning och innebar bland annat att man krossade kroppsdelar på brottslingen, allt i syfte att förstärka den skyldiges lidande. 1841 förbjöds alla skärpta dödsstraff i Sverige.


Vill du besöka Stegelberget idag? Kontakta mig så ses vi vid Solberga kyrka och går bort. Det sägs att järnbeslagen efter steglen finns kvar än idag.

Hälsningar: Mikael Thomasson


Lämna en kommentar

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner, Litteratur

Utflykter i sommar 9: Hansaviken och Högarör

Varje tisdag under hela sommaren kan du lyssna på berättelser på Högarör. Det är Sagobygdens uppskattade berättarpedagoger som berättar både troliga och otroliga historier för hela familjen.

Högarör är ett 3500 år gammalt röse från bronsåldern. Det ligger på en höjd öster om ån Lagan, någon kilometer söder om Ljungby stad.

Berättaren Agneta Json Granemalm skriver här om vad Högarör betytt för henne.

Hansaviken och Högarör

När barnen var små och vi bodde i lägenhet så tillbringade vi många helger vid Hansaviken. Hansaviken är en vik i ån Lagan lite söder om Ljungby om man beger sig den gamla lilla smala vägen mot Kånna. Det är en vacker väg med många svängar som följer Lagans böjningar i naturen. Vi packade korgen med mat och dricka och det viktigaste, spritköket. Ja, fiskegrejor var också självklart med i packningen. Där i Hansaviken kunde vi tillbringa hela dagen om vädret var bra. Barnen lekte och jag och Åke fiskade. Efter maten var det vila, barnen läste, jag stickade och Åke fotograferade naturen. På vintrarna var vi där och åkte skidor, byggde snögubbar och hade snöbollskrig.

Vid ett tillfälle tog vi en promenad utmed vägen mot Kånna, vi hann inte långt förrän vi såg en stig som ledde upp mot en hög kulle. Det såg spännande ut så vi traskade upp för stigen, den var rätt brant. Väl uppkomna hade vi en fantastisk utsikt både mot Kånna och västerut, men vad var det för något som låg där på kullens topp, ett stort stenrös. Barnen tyckte det var otroligt spännande och mystiskt och efter den gången så blev det en tur upp till kullen varje gång vi var där.

Åren gick, barnen växte och våra turer till Hansaviken tog slut, men en dag när min man och jag var ute och cyklade så stannade vi till nedanför kullen. Vad är det för skåp som kommit upp här undrade vi. Ett rött skåp med luckor som gick att öppna. Jag öppnade luckorna och så kunde vi läsa den fantastiska berättelsen om Högarör. Det bor en drake i stenröset och det vet väl alla att där det bor en drake, där finns det också en skatt, en skatt som draken vaktar mycket noga. Många har försökt hitta skatten men inte lyckats, jo en gång var det riktigt nära. Bönderna i Kånna hade länge pratat om skatten i Högarör och till sist bestämde de att gemensamt gå dit och leta. Sagt och gjort, en dag efter arbetets slut gav de sig iväg. Uppför stigen fram till röset. Nu började de plocka bort sten för sten, hålet i röset blev djupare och djupare. Då ropar en bonde, jag ser någonting. De hade hittat kistan. 

De blev ivriga och kastade stenar runt sig för att få loss kistan. En av männen som stod uppe på kanten och tog emot stenar råkade titta upp och bort mot Kånna. Vad fick han se, jo hela Kånna stod i lågor. Hjälp, hjälp våra gårdar brinner skrek han. 

Alla släppte vad de hade för händer, ja till och med de som fått tag om kistan släppte greppet och alla rusade hem med full fart. När de kom hem till Kånna var allt som vanligt, inga hus som brann ja inte minsta lilla glöd kunde de hitta. De tittade på varandra och de förstod. Draken hade lurat dem, draken hade gett dem en synvilla, men de gick ändå tillbaka till Högarör. Väl uppe på toppen så såg de, allt arbete de gjort med att ta bort stenar var ogjort. Allt låg tillbaka där det skulle vara. Då förstod de att det inte var lönt att försöka hitta skatten, draken tänkte inte lämna den ifrån sig. Så där ligger skatten än idag.

Tänk så många gånger vi varit där utan att veta att det var en sägenplats, men nu vet vi och nu tar vi vänner, barn, barnbarn och barnbarnsbarn med oss dit och berättar om draken och skatten.

text och foto

Agneta Json Granemalm

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner