Sagobygdens Blogg

Det var nästan natt, ändå var himlen ljus. Bara några dar kvar till midsommar. Två karlar var på väg hem. De hade vandrat i timmavis, över höjder och genom dalar. Vadat över bäckar, gått och gått. Trötta men glada i hågen. De hade haft sån otrolig tur, kommit över en hel kagge med gott brännvin. I år skulle det bli en hejdundrande midsommarafton!

Anders var äldst och han var också längst. Han gick före och bar brännsvinkaggen på sin rygg. Elis var granne till Anders, han var yngre men inte lika stark, han följde efter, såg hur brännvinskaggen guppade upp och ner för varje steg Anders tog.

Nu föll mörkret men de var nästan hemma, bara förbi en stor klippa sen var de där. Plötsligt stannade Anders till, han vände sig om. – Hör du inte? Någon spelar där borta. Men hör du inte? Elis stannade, han måste lyssna noga. Jovisst, det var musik. Väldigt vacker musik, fioler lät det som. Det var egendomligt. Här mitt ute i ödemarken? Det kunde inte stå rätt till tänkte Elis men Anders var redan på väg mot klippan med långa steg. Efter en stund kunde de urskilja ett ljussken. Och även röster, det var en öppning i klippan och från den strömmade ljus. Det var därifrån den underbara musiken kom. 

De kikade in försiktigt. Där var en stor sal upplyst av ljuskronor. Väldiga bord som dignade av mat och dryck. Underbar musik, folk i dyrbara kläder och glittrande smycken dansade runt i ring. Anders tvekade inte en sekund, han stegade i salen, krokade genast arm med de närmaste dansande och försvann i vimlet.

Men Elis dröjde kvar. Det här kan inte stå rätt till tänkte han, det här kan bara inte stå rätt till.….han hann inte längre förrän dörren for igen med en smäll. Den var omöjlig att rubba, syntes inte ens spår av någon dörr, inte minsta glipa i klippväggen. Elis skakade i hela kroppen, nästan grät. Hans granne och goda vän var kvar därinne. Vad skulle han göra? Det fanns bara en sak, det var att gå hem till byn. Försöka förklara vad som hänt. Skulle de tro honom?

Nej, de trodde honom inte. Folket i byn var ursinniga. Förstås hade de både tullat av brännvinskaggen och fyllnat till. Sen hade de kommit ihop sej, börjat bråka och så hade Elis slagit ihjäl Anders. Det blev polissak, länsman kom, Elis fick åka in till stan, blev både häktad och förhörd. Man finkammade hela området efter en död kropp men hittade förstås ingenting. Tills sist lades ärendet ner i brist på bevis. Elis fick återvända hem men inget var som förr. Folket i hans by tittade bort när de möttes. Ingen ville ha med honom att göra.

Det blev ett bedrövligt år. Elis blev aldrig hembjuden till någon och råkade han gå förbi ett hus drog sig folket inomhus och stängde dörren. Men tiden gick. Nu var det snart midsommar igen. Elis tänkte att det kunde vara trevligt att ha lite röding att steka. Han skulle få fira sin midsommar i ensamhet, det var ju klart. Han letade upp sitt ljuster med stålkrok, gav sig ut i sin lilla båt. Han fick ihop en del fisk, glad och nöjd drog han upp båten och började gå hemåt. Skymningen föll där han gick. Då hörde han något. Svaga toner av fiol. Och lite längre bort syntes ett ljussken.

Det måste vara samma plats där vi var förra året, sa han till sig själv och började röra sig ditåt. Och där var öppningen i klippan precis som den gången, ljuskronor tända och mängder av mat och dryck, musik och han såg grant klädda varelser svänga runt i dansen, och mitt bland dem fanns Anders, brännvinskaggen studsade upp och ner för varje språng han tog.

Nu måste jag vara kall, sade Elis till sig själv, försöka tänka klart. Han tog sitt ljuster med stålkroken, körde ner det i marken och spärrade dörren. Sen stod han stilla och väntade tills Anders hade dansat sej tillräckligt nära. Då tog han ett stadigt grepp om hans arm och slet ut honom ur grottan. Sedan ryckte han loss ljustret och dörren for igen så det sa pang.

Där stod de nu i mörkret, tittade på varandra rätt omskakade.

­– Varför gjorde du så, sa Anders, han var riktigt arg. – Jag hade ju så kul, kunde du inte unnat mej att få dansa? Bara en liten stund?

Då berättade Elis hur det var. Att Anders hade varit inne i klippan ett helt år. Att alla därhemma sörjde honom som död.

De började gå hemåt. Och ni kan tänka er vilken uppståndelse det blev i byn, vilken glädje. För där stod Anders livs levande. Och brännvinskaggen hade han i behåll.

Det blev en riktigt hejdundrande midsommar.

Anna Lilljequist

———————————————————————————-

Jag hittar mina berättelser både här och där. Det kan vara ett vanligt kafferep där någon säger nånting som triggar min fantasi. Eller en utländsk saga jag läser. Detta är en sådan. Parafras låter kanske aningen pretentiöst. Men jag har översatt den här texten och arbetat om den till något som kan förstås av oss svenskar. Det hela utspelar sig egentligen i Skottland. Instrumentet som nämns är förstås säckpipa och helgen man står i begrepp att fira är Hogmanay, den 31 december. Den här historien berättas av Bob Pegg i hans bok Highland Folk Tales från 2012.

Enligt honom själv en av hans favoritberättelser.

En av nordiska museets utställningar under 2022 heter ”Arktis – medan isen smälter”. Den handlar om livet och förändringarna där. Vi får genom föremål, foton, design, konstverk med mera möta människorna som bor i dagens Arktis

I en monter visas en bild på en liten koppargryta som finns utställd på Islands nationalmuseum. Om denna gryta berättas följande historia.

Enligt isländska folksägner ser älvor ut som och har samma arbetsuppgifter som människor, men de är överlägsna oss i gåvor, klokskap och förmågor. De kallas också álfar och huldufólk (”de gömda människorna) och de är naturens vårdare, representanter och talesmän. Medan människor kämpade för livet mot naturens krafter, levde de osynliga i välmåga och balans. När kontakt uppstod mellan de två verkligheterna fick det stor betydelse. De gömda visade sig och glänste av skönhet och elegans

Det gömda folkets gryta

För över hundra år sedan bodde en man vid namn Pálmi Gudmundsson i Dýrafjördur i Islands Vestfjordar. Han trodde inte på älvor, bara på sådant som är synligt för ögat. En nyårsnatt när han kom ut i månskenet såg han en massa folk gå förbi. Han trodde knappt sina ögon och höll sig tyst. Då såg han plötsligt ett barn i femårsåldern som bar på något. Barnet hade kommit efter de andra och ropade ”Mamma, min mamma!”  Pálmi lyckades inte komma ifatt skaran, men föremålet, som barnet tappade, kunde han plocka upp.
Det var en märklig gryta, den liknade inte något han sett tidigare. Han förstod nu att han mött älvorna. Han tog hem grytan och gömde den i en kista. Bara hans närmaste fick se den. Före hans död 1865 lämnade han den till sin fosterson. Senare tog frun hand om den. Enligt henne hade den en helande kraft.

1882 skänktes grytan till Nationalmuseet på Island av en okänd person. Den är knappt 13 cm hög, har daterats till 1500- eller 1600-talet och är gissningsvis av tyskt ursprung.

I arkiv och museer finns mycket som visar att man i norra Europa trott på naturväsen in på 1900-talet. Vikten av respekt, fred och balans mellan människa, väsen och natur betonas. Med urbaniseringen försvann kontakten med naturen och tron på de osynliga. Men dessa berättelser tillhör mänsklighetens delade kulturarv. I dagens kamp mot klimatförändringar har de ett angeläget ärende.

Saga Alexanderson

Har du varit vid sjön för att fånga fisk, för att bada eller skölja tvätt? Du vet att det kan vara osäkert, Näcken kan finnas där, du tar en kniv, sticker ner den i strandkanten för att binda honom. Läser kanske en ramsa. Har du stött på skogsfrun när du var ute i skogen och arbetade? Hur gjorde du, vad sade du till henne? Har du sett tomten slinka runt ett hörn som en liten grå skugga när du var ute tidigt för att ge korna mat? Och har du mött trollen, trollen som kunde vara både vackra och välklädda. Som hade lador och kreatur som vi, gifte sig och fick barn precis som vi. Och som ändå var något annat, något helt annat.

Om detta har det berättats. Det var nämligen verkligheten för människor i det förindustriella samhället. Det var inget skämt och absolut inte något man plockat upp ur en saga för barn. Naturväsendena fanns. Oftast osynliga men ständigt närvarande. Deras uppsåt kunde vara gott eller mindre gott. Det gällde att kunna hantera dem. Mötte man en okänd person i utmarkerna eller i skogen måste man vara vaksam, se till att inte reta upp honom eller henne.

Jag läser Folktrons väsen av Tora Wall och den är ett praktverk. En välmatad bok, jag läser om älvorna, om gårdstomten, om gastarna, maran och de underjordiska. Ser på de vackra bilderna. En rik och brokig genomgång – en encyklopedi – över folktron i vårt land genom tiderna. Ämnet är vittomfattande och inte så lätthanterligt. Naturväsendena är inga enheter som självklart låter sig kategoriseras. I sägnerna beskrivs till exempel troll och jättar annorlunda än i sagorna. Bilden av dem har också förändrats genom århundradena, ibland smälter de samman med varandra, gamla karakteristika försvinner och nya kommer till. Naturväsendenas utseenden och egenskaper har varierat. Folktron återspeglar alltid en given världsbilds kulturella och historiska kontext och den kontexten är föränderlig. Vårt land är dessutom långt och folktron i exempelvis Skåne ter sig annorlunda än den i Norrland eller på Gotland.

Överallt där vi människor rörde oss fanns naturväsendena. Där vi åt och sov, där vi arbetade. I utmarkerna, under golvet, i jorden under stenarna, i djupa skogen och i vattnen. De kunde komma till oss i sängen. De kunde gå illa åt våra djur och – andra gånger – vaka över djuren, fodra dem, sköta om. En del av dessa varelser gick det att komma till tals med, de kunde rent av underlätta för människorna och hjälpa till. En hjälp som dock alltid var villkorad. Men att de fanns var självklart. Lika säkert som solen och träden. Naturväsendenas liv var i vissa fall en spegelbild av människornas. De gifte sig, fick barn, höll dop, begravning, hade åkrar och kreatur, var duktiga på hantverk. Ibland såg de ut som människor men de var inte människor. De kunde nämligen skifta gestalt. Ibland var de tjuvaktiga och besvärliga, andra gånger direkt farliga – livsfarliga. Näcken hade bara en åstundan: att locka människor ner i vattnet och få dem att drunkna. Inte nog med det, han sög också blodet ur den drunknade, det är därför vattenlik är så bleka i skinnet. Älvorna var också nog så lömska. Trollen kunde röva bort människor, i synnerhet barn och unga kvinnor. Med kristendomens inträde tillkom ännu en illasinnad varelse; djävulen.

Större delen av bokens innehåll bygger på uppteckningar gjorda under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Naturligt nog, det var då man på allvar började dokumentera allt det som människor berättat för varandra under seklernas gång. Ju längre tillbaka i tiden vi kommer, ju äldre källorna är, desto glesare blir de och osäkrare. Men författaren Tora Wall tycks ha vänt på varenda sten. Hon rör sig så långt bak i historien som det bara är möjligt, till medeltiden, vikingatiden och ända ner till de förkristna dokumenten om folktro. Och här blir det verkligt spännande. I vilken mån har element från denna kosmologi bevarats, stöps om och införlivats med den folklore som blev gängse under senare tider?

I och med kristnadet förändrades – även om det var en lång process – vår världsbild. Kyrkan motarbetade strängt – än mer nitiskt efter reformationen – all tro på övernaturliga väsen. De gamla gudarna demoniserades. Vissa element i den urgamla kulten blev kvar men fick kristna förtecken. Delar av folktron överlevde och kom att existera parallellt med den kristna världsbilden. För vanliga människor var detta inget problem. Det gick bra att läsa sina böner, gå i kyrkan, döpa sig med mera samtidigt som man till vardags behöll kontakten med naturväsendena. Men de förkristna dragen bleknade med tiden och försvann ur vårt kollektiva medvetande. Dock, ännu på 1800-talet kunde Odens namn nämnas i samband med besvärjelser och formler inom folkmedicinen. Och guden Tor tycks ha varit seglivad. Även i senare uppteckningar omnämns han som Godbonden eller Gofar, den som oskadliggör troll och andra ondskefulla väsen med hjälp av sin hammare eller yxa och åskans blixtar. Och visst var torsdagen – Tors egen dag – speciell. Då var övernaturliga krafter i rörelse. Magiska riter av alla de slag skulle utföras just en torsdagsnatt. Samtidigt som du inte fick syssla med någon form av kringgärning (som att mala eller spinna) under en torsdag. Då kunde det gå illa, riktigt illa. Allra kraftfullast var förstås skärtorsdagen.

Jag slår ihop boken, en omfattande och nyttig resa. Mycket visste jag kanske innan, men jag har fått fördjupning och bättre perspektiv. Och så många färgstarka detaljer, rika bilder att bära med mej. Ser tomten, ser näcken och maran, ser dem allesammans bättre nu för mitt inre öga. Nu är det snart påsk och vi får skärtorsdagen. För oss sekulariserade varelser idag har den ingen nämnvärd betydelse. Storhelg igen. Städa lite extra, det kommer gäster till påsk. Men kanske bultar det på dörren nån gång under kvällen och där står ett par söta små påskgummor och vill ha godis.

Anna Lilljequist

Fredag morgon den 25 februari låg det snö på marken igen. Det var den andra dagen av Rysslands invasion av Ukraina. Jag gick ut med hunden och plötsligt… ett välbekant ljud nerifrån sjön. Tranor! Och detta, på dagen, en månad före självaste tranedagen.

Om tranan finns det flera sagor berättade runt om i världen och en är den om hur tranan fick sin långa näbb. En stam hos ursprungsbefolkningen i Nordamerika berättar om när guden Alis träffade tranan som höll på att vässa ett spjut av en sten. Alis undrade vad tranan gjorde och tranan, som inte kände igen Alis, svarade: ”Jag vässar mitt spjut och när Alis kommer ska jag döda honom.” ”Får jag se?”, sa Alis, och i samma ögonblick som han fick spjutet i sin hand satte han den mot tranans panna, förvandlade den till en näbb och sa: ”Så här ska du bära ditt spjut.” Sedan tog han lite smörja från brynstenen och strök över tranans fjäderdräkt. Och från den dagen är tranans fjäderdräkt grå och näbben lång.

Den här sagan är inte helt olik den som berättar om hur spillkråkan blev till. När Gud en dag var ute och vandrade så kom han till en stuga där en gumma med rött huckle höll på att baka bröd. Gud bad om att få en bit, men gumman var snål så hon bröt bara av en liten bit av brödet och gav till Gud. Gud läste då en ramsa över den snåla gumman: ”Från och med nu ska du flyga i mark, hacka i bark och äta mask.” Vips förvandlades bakspaden till en näbb och gumman blev en fågel som flög upp genom skorstenen och blev alldeles sotsvart. Det var bara det röda hucklet på huvudet som fortfarande var rött. Och så blev spillkråkan till.

Sagor världen över liknar varandra. De är en del av vårt gemensamma kulturarv. I en värld som mynnat ut i ett fullskaligt krig ungefär lika långt borta, eller nära, som det är mellan Sagobygden och Riksgränsen, med människor på flykt som tvingats lämna allt. Där kulturarv i form av byggnader, fornlämningar och föremål hotas av bomber, förstörelse och förödelse. Kulturarv som enligt Haagkonventionen 1954 är skyddade enligt folkrätten och oavsett vilket lands kulturegendom som skadas så är det ”liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv.” Men om inte små galna makthavare bryr sig om konventionen? Eller om människorna? Vad finns då kvar?

Den här texten var tänkt att handla om tranor. Om sagor, sägner och föreställningar kring tranan. Om vårens ankomst. Men någonstans tog den en liten omväg.

——————————————————————————————————————–

Världen står i brand och häromdagen tog vi farväl av min mans mormor, om någon månad skulle hon fylla 108 år. Hon föddes före de ödesdigra skotten i Sarajevo. Hennes mamma var från Lilla Edet och pappa från det som idag är Ukraina. Han försvann under den ryska revolutionen när hon var fyra år. Hon tyckte mycket om Zacharias Topelius, Finlands stora sagofarbror, och flera julaftnar har jag haft lyckan att få höra henne deklamera dikten om hur vintergatan blev till. En dikt hon lärde sig som barn och där varje ord fanns kvar i hennes huvud efter hon fyllt hundra år. För första gången läser jag den själv och slås av orden, hur väl de passar in här och nu – och jag lägger den till mitt hjärta. Och mitt i all sorg finns ändå en lättnad hos oss som är kvar. Att hon slapp vara med om det som nu händer – det hade krossat hennes hjärta.

Vintergatan (Zacharias Topelius 1852)

Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar,
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar,
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå,
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.

De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans,
så saligt leende, som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än,
jag har den lärt av stjärnorna, och vill du höra den?

Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon, och Zulamith var han,
och båda älskade så högt och älskade varann.

De bott på jorden båda förr och älskat redan då,
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro;
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.

Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem;
tallösa världar, underverk av skaparns visa hand,
sig bredde mellan Salami och Zulamith i brand.

Och då har Zulamith en kväll, av längtans makt förtärd,
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld;
och då har Salami, som han, från randen av sin sol
begynt att bygga, också hon, en bro från pol till pol.

I tusen år så byggde de med omotståndlig tro,
och så blev Vintergatan byggd, en strålig stjärnebro,
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.

Förfäran grep keruberna; till Gud steg deras flykt:
»O Herre, se vad Salami och Zulamith ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log, och klart ett sken sig vida spred:
»Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.»

Och Salami och Zulamith, när bryggan färdig var,
de sprungo i varandras famn – och strax en stjärna klar,
den klaraste på himlens valv, rann upp i deras spår,
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt,
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro,
var viss, det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro.

———————————————————————————————————–

För när allt måste lämnas kvar är det sagorna vi får med oss. Sagorna som berättas och sångerna som sjungs. Orden. I skyddsrummen, på tågen, på vägen hemifrån. Det är traditionerna, kunskaperna, ritualerna. De immateriella kulturarven. Det som finns i våra huvuden, i våra händer och fötter. Som återförenar och får oss att känna tillhörighet. De finns med när vi tvingas lämna våra hem, liksom när vi blir gamla.

Inuiterna vid Berings sund berättar att en höstdag när tranorna samlades för att flyga söderut fick de se en vacker flicka. De slöt upp omkring henne, lyfte henne på sina vingar och för att överrösta hennes rop på hjälp så skriade alla tranorna så högt de kunde. Sedan den dagen har ingen sett flickan. Men varje höst samlas tranorna och kretsar runt i luften med höga rop innan de återigen ger sig av på den långa resan söderut.  

Men än så är det långt till höst. Först ska vi ha en vår och en sommar. Och tranorna ska komma och landa på åkrarna runtomkring. De flesta flyger vidare, men ett par brukar stanna. En gång såg jag dem dansa på ängen bakom huset. Det sägs att man ska skynda sig att räkna till nio, framlänges och sedan baklänges, när man ser de första tranorna för då stannar de i socknen.

Tranorna kommer med sommaren – och sommaren stannar med tranorna.

Lina Midholm