Det här avslutande blogginlägget om rim ska handla om nyare ramsor. Rim och ramsor kommer och går. En del glöms bort, andra traderas vidare och nya skapas. 1978 gjorde Expressen en insamling av gatrim och fick in över 3000 rim. Det var bara att konstatera att lusten att rimma levde.
Bengt af Klintberg gav ut en del av rimmen 1980 i boken Hallå där, köp blåbär! Nästan 50 år senare är den fortfarande en lustläsning. Klintberg noterade att många rim från bondesamhället levde kvar medan andra färgats av storstadens liv och industrisamhällets miljöer.
Expressens material finns i arkivet på Nordiska museet. När jag gick igenom det för många år sen hittade jag en del opublicerade gatrim från Ljungby. Här följer några, som skickades in av en 15-årig flicka.
Ända mot ända
kan ingenting hända
om någonting hänt
måste någon sig vänt.
En festklänning ska ringas ur
så pattarna hänger som tasken på en tjur.
Dansar fröken tango
dansar fröken vals
nej kyss mig i röven
hon dansar inte alls.
Bättre en böna i handen
än tio på burken.
En annan Ljungbybo bidrog med den här:
Pigan ligger i solen
lyfter på kjolen,
fåglarna sjunga på ängen
pitten står på drängen.
Själv kommer jag ihåg från mina tidiga ungdom hur vi gärna använde rim som drev med psalmverser och böner.
En hel del rim och ramsor är kopplade till hantverk. 1952 gav Axel Johansson ut en skrift till Ljungby hantverks- och industriförenings 50-årsjubileum. Axel Johansson var själv bagare och kallades för Ångbagarn. Han var ordförande i drätselkammaren i Ljungby och satte sin prägel på Ljungbys utveckling under flera decennier i mitten av 1900-talet. I skildringen av sockenhantverkarnas arbete återger han rim om skräddaren som han hört i sin barndom.
Det gläder mig av hjärtans grund
att femton skräddare väger ett pund.
Med sax och vax och nål och trå´
och pressejärnet ovanpå.
Här skall blod flyta, sa´skräddaren
och klippte huvudet av lusen.
Ingen rädder här, sa´ skräddaren
och sprang för haren.
Axel Johansson anför att skräddargesällerna var finare klädda än de andra manliga ungdomarna och gärna la an på kvinnorna och kurtiserade med dem. De manliga rivalerna använde rimmen för att smäda skräddargesällerna.
Bilden av Ernst Ljungh illustrerar historien om en ”uschli skräddaretrasa” som satt på golvet och sydde. En ovanligt stark matmor tyckte skräddaren satt i vägen och sopade ut både honom och byxorna. Efter den dagen törs inte skräddare sitta på golvet, utan alla sitter på bordet för att inte bli bortsopade. Svenskt skämtlynne IX, 1884.
Här är en uppteckning från 1927 gjord i Herrljungatrakten i Västergötland. Jag kopierade den för många år sen på ISOF:s arkiv i Uppsala. Tyvärr har jag inget accesionsnummer
Det var en gång en skräddare som mången är väl dä,
och ingen fanns väl räddare än han, det ska man se.
Han satt där nöjd och stickade allt på ett byxepar
och nickade och nickade, som uti all sin dar.
Så kom en rått trånande och sprang i byxan upp,
och skräddaren han dånade och skalv uti sin kropp.
Och sen den dagen randades han aldrig mer i byxor tog,
bland rockar blortt han andades och det allt tills han dog.
Källa:
Axel Johansson: Sockenhantverkare, burskapsmästare och gesäller i Sunnerbo. Ljungby, 1952.
Det är lätt att tro utifrån Alfabetsramsan i förra blogginlägget att Sigrid Hagman var en humörlös småskollärare. Så var nog inte fallet. Ramsan får ses som uttryck för den tidens pedagogik.
Illustration av Ernst Ljungh ur Svenskt skämtlynne VI, 1884
Sigrid Hagman återger också traditionella komiska husförhörshistorier, som driver med sockenprästen. I den internationella sagokatalogen har dessa historier typnummer ATU 1810.
I en by, som hette Sjunkamåssa, bodde en bonde, som allmänt kallades Gud Fader. På ett husförhör frågade prästen i samma by en mindre begåvad yngling:
– Var bor Gud Fader?
– I Sjunkamåssa, svarade pojken.
– Vad säger du? sa prästen. Gud Fader bor i himmelen.
Pojken svarade med en knäppning på fingrarna:
– Sjuttsan! Då har han flyttat sen i går kväll.
Prästen:
– Hur lyder sjunde budet?
– Herr pastorn skall icke stjäla.
– Vad säger du pojke! röt pastorn.
– Ja, jag kan väl inte säga du till herr pastorn.
Prästen:
– Varifrån är katekesen tagen?
Tösen:
– Den ä visst inte taen. Far köpte den på märkenen (marknaden).
Det finns en rik folklig tradition av rim kring alfabetet, bokstäver och räkneord. De är ofta skämtsamma. Johan Nordlander och Fredrik Ström återger ett urval i Svenska barnvisor och ramsor respektive Visor, ramsor och andra folkrim.
Några exempel:
A B C D
katten fall på sne,
det var inte mer.
A B C D
katten satt på sne
och magistern bredve.
Av min svärmor som föddes 1907 i Södra Sandsjö socken i nuvarande Tingsryds kommun, lärde jag mig den här räkneramsan.
Ett två, stå på tå
Tre fyra, kasta lyra
Fem sex, äta kex
Sju åtta, sitta på potta
Nio tio, gå på bio
Elva tolv, sopa golv
Ramsorna var ett roligt sätt att leka med bokstäver och räknetal.
Illustration av Uno Stallarholm, ur Fredrik Ströms Visor, ramsor och andra folkrim.
Sigrid Hagman, som jag skrev om i det föregående blogginlägget, har en alfabetsramsa som starkt avviker från de här lekfulla ramsorna. Den vittnar om den hårda disciplinen i skolan där skamvrå och fysisk bestraffning var en självklarhet.
Alfabetsramsa
Om icke a. b. c går rätt, du står dig för magistern slätt.
D. e. f. g. som vatten går, annars vet att straff du får.
Om du glömmer h. i. k. får du uti skamvrån stå.
Stapplar du på l. m. n. plikta får du, skämmas sen.
Visste du, vad jag vet nu, lärde du dig o. p. q.
Men stannar du vid r. s. t., då får du dig, ska du få se.
U. och v. känn riktigt till, annars förs du dit du inte vill.
Läser du ej rätt det dubbla w., kan du där ett ris på väggen se.
Vill du ännu x. förgäta, få du ingenting att äta.
Den, som icke y. kan läsa, blir till skam o nesa.
Vem helst som z. grindar på får till bottenbotten gå.
Lär dig genast å. ä. ö. annars ska du strax få spö.
När jag letar efter uppteckningar i Folklivsarkivet i Lund hittar jag att lärarinnan Sigrid Hagman, med adress Kånna, bidragit med en 84-sidig uppteckning med ganska så blandat innehåll (M 913). Där finns gåtor, ordstäv, ramsor, lekar och små skämtsamma historier. Likaså hur man kan spå om framtiden och utsagor om tur och outur. Samlingen innehåller också en rad små sagor om blommor, samt avslutas med de välkända sägnerna om Pintorpafrun på Bolmarö säteri, Nöttja kyrkklockor, Skatten i Högarör samt jättekast mot Kånna kyrka.
Sigrid Hagman föddes 1884 i Kånna och var dotter till Magnus Hagman och Anna Christina Carlsdotter, som var född i Kånna. Magnus Hagmans namn är bevarat åt eftervärlden genom att en gata i Kånna uppkallats efter honom. Under en lång följd av år var han kantor och folkskollärare i Kånna. Han avled 1915.
Sigrid, var småskollärarinna vid Ljungby köpings småskola 1914-1921. Systern Elisabeth Hagman har i en släktkrönika skrivit att Sigrid ”älskade sitt arbete över allt annat”. Men hennes lärargärning blev kort. Examensdagen 1921 drabbades hon utan någon som helst förvarning av en hjärnblödning. Hon bodde i tjänstebostaden i skolan. När barnen hade samlats och Sigrid inte kom ner till klassen, anade man oråd. Hon hittades medvetslös på golvet i lägenheten. Hon avled sex dagar senare.
På uppteckningen i Folklivsarkivet står det att Sigrid är lärarinna och 24 år. Det innebär att uppteckningen är från 1908. Just det året tog hon sin lärarinneexamen vid småskoleseminariet i Ronneby där hon gick 1907 och 1908. Före tjänsten i Ljungby arbetade hon i Landsbro och Värnamo.
Sigrid har inte uppgivit sagespersoner för sina uppgifter, utan det är sådant som hon hört och kanske också läst sig till. Det är ingen slump att Sigrid skrivit ner sina berättelser och minnen av barndomens folktro. Under de här åren Sigrid gick på skolan i Ronneby var folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow lärare på folkhögskolan i Ronneby och också rektor för småskoleseminariet. Han uppmuntrade sina elever att bidra med folkminnen och göra uppteckningar efter sagespersoner som kunde berätta.
På bloggen har vi inte tidigare skrivit så mycket om ramsor, Här tänkte jaså jag återger några av Sigrids ramsor, som vi också kan kalla kedjesagor. Vi kan hitta liknade ramsartade sagor i Johan Nordlanders verk Svenska barnvisor och barnrim, som kom ut 1886. Nordlander återger bland annat en betydligt längre variant av ramsan om nyckeln. Den har rubriken ”Nyckeln till rike mans port”.
Nyckeln till kungens rike
Här är nyckeln till kungens rike. I det riket finns en stad, i den staden finns en gata, vid den gatan
finns en gränd, vid den gränden finns en gård, på den gården står ett hus, i det huset finns ett rum. i det rummet står en vas, i den vasen står blommor. Blommor i vasen, vasen i rummet, rummet i huset. huset på gården, gården vid gränden, gränden vid gatan, gatan i staden, staden i riket och här är nyckeln till kungens rike.
Ett lamm för två slantar
Min far köpte ett lamm för två slantar.
Men då kom katten och åt upp lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom hunden och bet katten, som åt lammet, som min far köpte för två slantar.
Så kom käppen och slog hunden, som bet katten o.s.v.
Så kom elden och brände käppen, som slog hunden o.s.v.
Så kom vattnet och släckte elden, som brände käppen o.s.v.
Så kom oxen och drack vattnet, som släckte elden o.s.v.
Men sist kom slaktaren och slaktade oxen, som drack vattnet, som släckte elden, son brände käppen, som slog hunden, som bet katten, som åt upp lammet, som min far köpt för två slantar.
Den stora sjön
Om alla sjöar vore en enda stor sjö, vilken stor sjö det skulle vara. Om alla träd vore ett enda träd, vilket stort träd det skulle vara. Om alla yxor vore en enda stor yxa, vilken stor yxa det skulle vara. Om alla karlar vore en enda karl, vilken stor karl det skulle vara.
Och om den stora karlen toge den stora yxan och högge ned det stora trädet och läte det falla i den stora sjön – vilket plums det skulle bli.
———————————-
Fakta om Sigrid Hagman och släkten Hagman finns i Elisabeth Hagman: Släktkrönika för ättlingar till Magnus Hagman 1840-1915. Ulricehamn, 1965.
Johan Nordlanders Svenska barnvisor och barnrim finns i en nyutgåva från1975.
En massa kartonger har ramlat in i vårt hus, står i kammaren innanför köket staplade på varandra. Dom innehåller gamla dokument som tillhört min morfar och mormor. Någon måste ändå ta hand om bråten, som en familjemedlem uttryckte saken. Och det fick bli jag.
Jag gräver, letar lite planlöst i kartongerna. Det är foton, dagböcker, brev och åter brev, böcker och tidskrifter. Allt väldigt intressant förstås. Men vad som genast drar ögonen till sej är en skrift från 1932, Sydhalländsk bygd, utgiven av Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening. På framsidan står med skrivstil: Till John Berg som minne av….resten är oläsligt.
John Berg – det var morfar. Han var lärare (adjunkt hette det tydligen) på Norra Latin i Stockholm, han lärde ut historia och modersmålet, som man sade då. Både han och mormor var i hög grad läsande och skrivande. Den samling de lämnat efter sej är med andra ord omfångsrik, för att inte säga oöverblickbar. Tänk om jag hade fått lära känna morfar John och mormor Frida! Men de gick bort innan jag ens var talbar.
I häftet från Södra Hallands Hembygds- och Fornminnesförening hittar jag en hel del intressant. Artiklar om folktro, byggnadsstil, klädedräkter, lustiga öknamn och – bäst av allt – ett antal sägner från trakten. Och det är här jag hittar den halländske Ivar.
Sägnen om Ivars kyrka. Som vi alla har hört. Ivar som var så from att han kunde gå på vattnet precis som Jesus. Han gick inte i kyrkan – ogillade den nya protestantiska ordningen – utan höll sina andakter invid den stora sten som sedan kom att kallas för Ivars kyrka. Ni vet ju hur det gick. Ivar tog sig ändå till kyrkan en dag. Där fick han se att självaste djävulen slagit sej ner under predikstolen. Dagens predikan var lång och utdragen, flera av kyrkbesökarna slumrade till. Detta var en svår synd och de som somnat blev genast uppskrivna på den oxhud djävulen hade mellan sina klor. Till sist blev även Ivar uppskriven….
Men sägnen i det sydhalländska häftet? Det är delvis en annan historia, mannen hette säkert inte Ivar. Men här finns så många gemensamma drag att det inte kan vara en slump. Sägnen måste ha färdats från mun till mun, berättats, återberättats och omstöpts. Vem hittade på detta från början….?
För många århundraden sedan bodde en mycket gudfruktig man uppe i Veinge skogsbygd i Rävhultsby vid Smålandsgränsen. Nere på slätten hade Veinge kyrka nyss blivit uppförd, men som den gudfruktige mannen var gammal och skröplig och vägen dit ner lång och besvärlig, bevistade han inte gudstjänsten där utan höll andakt i närheten av sitt hem under ett gammalt ekträd, varest han av stenar byggt ett altare. När prästen i Veinge, som hört talas om den fromme mannen, en gång var på socknabud i närheten, passade han på att besöka honom och övertalade honom då att gå i kyrkan, vilket mannen också slutligen lovade att göra.
Så en söndag begav han sig åstad och kom efter en lång och mödosam vandring till Antorps sjö. Trött som han var, ville han inte gå den långa vägen runtom sjön, utan fortsatte utöver vattnet, förlitande på sin tro. Gudstjänsten hade redan börjat när han omsider kom fram, och därför satte han sig längst ner mot utgången. När predikan varat någon tid, började kyrkobesökarna slumra till en efter en. Plötsligt hörde den gudfruktige mannen prassel vid sidan av sig och vände sig då åt det håll varifrån det mystiska ljudet hördes. Vem får han se om inte själva Hornper, som satt och skrev upp de sovandes namn på ett kalvskinn. Han skrev upp fler och fler, allt eftersom tiden led, och till sist ville inte kalvskinnet räcka till, utan Hornpelle försökte göra det längre genom att bita i ett hörn och sträcka det. Men därvid glattade det undan och Hornpelle slog huvudet i väggen så att det skrall efter det. Det såg så dråpligt ut att den gudfruktige mannen inte kunde låta bli att skratta, vilket genast straffades med uppskrivning på skinnet. På hemvägen ville han åter gå rakt över sjön, men nu bar vattnet inte upp honom längre, utan han måste gå vägen omkring.
Under året har jag, Jakob Elofsson, haft äran att leda tre unga berättare i projektet Cassandra – ett initiativ som syftar till att lyfta fram socialt engagerat berättande för unga.
Genom projektet får berättarna skapa föreställningar med samhällsfrågor som grund, där de genom intervjuer och research med olika samhällsgrupper utvecklar materialet till sina framträdanden.
Deltagarna kan arbeta med livsberättelser eller använda sagor och berättelser – både traditionella och egenkomponerade – som verktyg för att reflektera över vår samtid. Ungdomarna har själva fått välja teman för sina föreställningar, baserat på vad som engagerar dem mest.
Vi har tre fantastiska deltagare i projektet:
Sarah Andersson, som tidigare deltagit i Sagobygdens LNU-kurs Muntligt berättande i pedagogisk praktik och varit med i Erasmus+-projektet One Voice, Many Stories, kommer att göra en familjeföreställning om våld i hemmet. Hon har intervjuat experter från BRIS och andra som arbetar med barn i utsatta miljöer och har skapat en berättelse om en groda som lever under svåra förhållanden.
Meja Olsson Rodriguez, Sagobygdens egen berättarveteran, har studerat muntligt berättande på kulturskolan i flera år och deltagit i otaliga projekt och föreställningar. Hennes föreställning fokuserar på generationsberättelser om invandring och förlorade historier, inspirerade av hennes egen familjs berättelser.
Meja Johansson, ny inom berättarvärlden men med gedigen erfarenhet inom teater, konst och musik från Lokal 16 och andra sammanhang, kommer att göra en föreställning om en kvinnas sökande efter mening och Gud. Hon har intervjuat personer som funnit en religion de inte vuxit upp med, och deras resa har format grunden till hennes berättelse.
Projektet är en del av ett internationellt samarbete där unga berättare från Polen, Holland, Norge och Belgien också har skapat sina egna föreställningar med liknande teman. Totalt deltar sexton unga berättare i projektet, alla med varierande erfarenheter och perspektiv inom berättande.
Men oroa er inte – ni behöver inte resa hela vägen till Amsterdam för att uppleva dessa föreställningar! De kommer även att framföras här i Ljungby under nästa upplaga av Sagobygdens Musik- & Berättarfestival 12-15 Juni 2025, något jag ser mycket fram emot.
Trump påstår att immigranter från Haiti stjäl och äter folks sällskapsdjur i Ohio. Den som läst Bengt af Klintbergs samlingar av moderna vandringssägner vet att detta är just en modern sägen. På ISOF:s folkminnesblogg skriver Tommy Kuusela initierat om det här motivet i sägnerna.
Att dela upp människor i ett vi och ett dom, som äter det vi inte absolut inte kan tänka oss äta är inget nytt. Hästkött har länge varit tabubelagt i svensk kost. Likaså att äta hundar och katter.
Jag kommer att tänka på en småländsk saga som sagoberättaren Sven Sederström skrev ner på 1840-talet. Utgångspunkten i sagan är just att vi inte äter katt. Du känner säkert igen sagan. Den har varit populär i Sverige och Bröderna Grimms variant är känd som Bremermusikanterna. Men i Grimms saga ska katten dö genom dränkning.
Steken till prästen
Ett förmöget men ovanligt snålt bondfolk skulle döpa sitt barn och väntade på prästen.
– Det är bra förarglig, sa mannen, att vi inte har någon stek att bjuda prästen på när han kommer. Herrskap vill så gärna ha sådan fin mat.
– Vi finner nog på råd, svarade hustrun. Vi kan slakta katten och säga att det är harstek. Sådant förstår sig inte en präst på.
– Det gör vi, sa bonden.
Katten som satt i köket hörde pratet. Han skyndade ut det så fort han bara kunde. På gården mötte han tuppen som sa:
–Varför har du så brått i dag?
– Jo, jag måste gömma mig, för gubben och gumman vill ta mig till stek och bjuda prästen på.
– Är det på det viset, inföll tuppen, så är det bäst att jag gör dig sällskap. Får de inte tag på dig så kan de ta mig till tuppstek.
Nu följdes de åt. När de kommit längre bort från huset mötte de en skock gäss.
– Varför har ni så brått idag? frågade de.
Katten som alltid var ordförande svarade:
– Vi måste gå bort och gömma oss, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Ack, svarade gässen, då måste vi göra er sällskap, för annars kan de ta oss till stek istället.
Så mötte djuren baggen utanför ladugården.
– Varför har ni så brått i dag? frågade han.
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Då är det bäst att jag följer med er, för annars kan de ta mig till stek.
Efter ett tag mötte sällskapet tjuren.
– Vad i all världen, mumlade han, ska alla ni ta vägen?
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Jag måste följa mer er, annars kan de ta mig till stek.
Nu lämnade de gården och gick in i skogen. När de gått ett stycke mötte den en hare, som både blev rädd och förvånad när han såg alla djuren tillsammans.
– Varför än ni så mangrant församlade, frågade haren.
– Vi måste gå bort och gömma oss, svarade katten, för de väntar på prästen och tänker ta oss till stek.
– Då vill jag följa med er också, annars kan de skjuta mig och ta mig till stek.
Hela dagen fortsatte djuren sin vandring och sent på aftonen kom de fram till en liten stuga, där en karl stod och högg ved. Han blev häpen när han såg alla djuren tillsammans och frågade vad som var på färde. Tjuren blev talesman för hela sällskapet och svarade:
– Käre gode far, har inte ni något skjul eller vagnsbod där vi kan övernatta. Vi har gått hemifrån idag för husbondfolket väntade prästen och tänkte ta oss till stek.
– Håller ni till godo med min enkla stuga kan ni få stanna här. Själv törs jag aldrig sova här, för det spökar varje natt. Jag måste bo i en annan stuga en bit härifrån. Vågar ni stanna här får ni gärna vara i stugan.
– Får vi vara här, ska vi nog kunna fri oss från spökena, svarade tjuren.
Snart vandrade mannen iväg och djuren gick in i stugan och fann sina sovplatser. Tjuren la sig vid dörren och baggen under en stol, gässen satte sig på en bänk och katten tog plats i spisen, tuppen flög upp och satte sig på en bjälke och haren sprang än från den ena golvplatsen till den andra.
Mitt i natt hördes oväsen, dörren öppnades och en konstig käring följd av några pysslingar kom in. Knappt hade de kommit innanför dörren förrän tjuren rände hornen i käringen och skakade henne så länge att nästan varje tarm for ur henne. Sedan kastade han henne bort till stolen och baggen stångade henne med sina stora och starka horn så att han for framstupa mot bänken där gässen satt. De nöp henne det mesta de förmådde med sina näbbar. Katten kom fram, morrade och väste och rev henne i ansiktet. Tuppen satt och kurrade glatt över vad som hände. Haren blev så förskrämd att den pilade fram och tillbaka och sprang mellan fötterna på käringen så att hon knappt kom ut ur stugan. Äntligen kom hon ut och mötte de andra trollen.
– Akta er, gå inte in i stugan, ni kommer att fara lika illa som jag har gjort.
– Hur då? Vad händer? frågade trollen.
– När jag kom in genom dörren rusade en stor tröskekarl fram och stack högaffeln i mig och skakade mig våldsamt. Sedan kastade han mig mot en stol och en skomakare stod beredd och slog mig i ryggen med sin hammare så att jag for fram mot en bänk där det satt fullt av skräddarepojkar. De skrattade åt mig och klippte mig med sina saxar. En käring kom fram och spottade mig i synen och kardade mitt ansikte. I taket var det en som skrek:
– Hugg kroken i na! Hugg kroken i na! På golvet sprang en liten djävul omkring och lade fälleben och letade efter kroken. Hade han fått rätt på den hade jag aldrig kommit ut.
– Det var förfärligt, sa trollen. Det är inte värt att komma hit igen, och så skyndade de därifrån.
På morgonen när mannen kom tillbaka till sin stuga sa tjuren:
– Hjärtligt tack för lånet av stugan. Nu kan vi försäkra att spökena aldrig mer vågar sig hit. Ni kan bo tryggt i stugan.
Mannen tackade djuren mycket och bodde sedan i stugan så länge han levde.
Djuren återvände hem när barndopet var över och prästen farit sin väg.
Bild: Boel Werner ur En liten bok om gårdstomten av Per Gustavsson
Nästan hela mitt vuxna liv har jag sysslat med muntligt berättande mer eller mindre professionellt. Många gånger har jag fått frågor som; vad fick dig att börja berätta? vad inspirerade dig? Svaren har varierat. Jag har skyllt på en puss i barndomen, berättat om kollo där det förväntades att man skulle berätta och beskrivit fritisbarnens tefats stora ögon. Det ligger en viss sanning i alla de svaren, men den som verkligen fick mig att börja berätta och som har inspirerat mig allra mest är min mamma. Hennes berättande var en så självklar del av min barndoms vardag att jag först på senare år insett att det var hon som väckte min berättar-lust . Mamma berättade ofta på kvällarna, när kvällsmaten var uppäten och det var dags att gå till sängs. Hennes publik bestod av mig och min fyra år äldre bror Repertoaren var berättelser om oss när vi var små
Det kunde låta så här: ”En dag när ni båda var små stod jag och lagade mat. Ni var bakom ryggen på mig och lekte så fint på golvet. Det var nästan misstänkt tyst. Då hörde jag plötsligt ett trummande ljud och vände mig om. Där satt du (blick på storebror) och trummade på Mikaels upp och nervända badbalja, men jag såg inte dig( blick på mig). Jag sprang fram och lyfte på badbaljan. Och där låg du, helt lugn.
Eller så här: ”En dag när du var bebis (blick på mig) hade vi besök av en hemsyster*. Du var ute på gården och lekte (blick på storebror). Plötsligt kom du inrusande, jättearg. Du for upp i ett av köksskåpen, hämtade en stor stoppnål och sprang mot ytterdörren igen, Men hemsystern ställde sig i vägen och sa: – Vad ska du med den där? – Jag ska sticka dom ävlarna, skrek du. Ute på gården hade du kommit ihop dig med dom stora pojkarna och nu skulle du sticka dom med nålen. Hemsystern sa att så länge hon var i huset kom du inte ut med den där spetsiga saken. Då skrek du: ”Ävla ärring, du stämmer inte i detta huset, det gör icevärden”
Gång på gång berättade mamma dessa och liknande historier. Vi älskade det och ville höra om och om igen, men berättelserna var lite olika varje gång. När vi påpekade detta log hon och svarade: ”Sån är berättelsen” Mamma var en naturlig berättare och var fullständig trygg så länge hon hade bara oss som lyssnare. Hon stod, var jag vet, aldrig inför någon annan publik . I större sällskap var hon en lågmäld person som helst inte pratade med mer än en åt gången. Ändå gav hon mig, genom sitt sätt att berätta, de första och kanske de viktigaste lärdomarna om muntligt berättande: Den muntliga berättelsen har ett egenvärde. Berättandet är ett sätt att umgås. Och den muntliga berättelsen förändras varje gång man berättar den. De sanningarna har jag burit med mig sedan barndomen och det har definitivt påverkat mitt eget sätt att berätta.
Tack mamma!
*En hemsyster hjälpte till i arbetarhem där mamman var sjuk. Detta betalades av kommunen.
Den västerbottniske berättaren Greger Ottosson gick hastigt bort 2020. Åren innan intervjuade etnologen och professorn i Umeå Alf Arvidsson Greger och en del av materialet publicerades i Det berättas…! Muntligt berättande som självförståelse, estradkonst och kulturarv (Umeå universitet 2022). Men materialet var så rikt, Greger hade en lång erfarenhet som berättare och många tankar och synpunkter på muntlighet och berättande. Det är därför mycket välkommet att Alf Arvidsson nu publicerar intervjuerna i mer utförlig form. Boken har fått titeln ”Material finns det ju för en gammal berättare”. Redan på omslaget möts vi av en bild av Greger och jag känner åter den generositet och värme, som jag upplevt vid möten med honom.
Våra respektive vägar till berättandet var mycket olika. Greger fick berättelserna redan i tidig barndom hemma i bondköket och i den varma tillvaron tillsammans med farfar. Han formades av en muntlig vardaglig levande berättartradition. Jag fick mina berättelser vi mina föräldrars högläsning i sagoböcker och senare egen läsning. Men ändå känner jag igen mig i Gregers reflexioner kring det muntliga berättandet och hans synpunkter delar jag i mycket.
Det här är ingen recension av en bok, jag vill mer lyfta fram några spridda tankar som jag tycker är viktiga.
Greger betonar gång på gång berättelsen som underhållning. Det är just underhållningen som ger den dess värde. Och samtidigt skapar den en stark sammanhållning, tillsammans minns lyssnarna inte bara den historia som berättas utan också alla andra historier som formar en familjs, en grupps, en bys eller ett samhälles sammanhållande kitt. Berättelsen och minnen ger oss möjlighet att bearbeta upplevelser, sätta ord på vad som händer. Så här tänker han om älgjaktlaget:
” … det är berättelserna som gör att vi är en liten grupp som hör ihop. Hade vi inte haft några berättelser då vete tusan om det varit så roligt att jaga för att då har vi inte haft nåt gemensamt mål, Inte haft någon erfarenhetsbas av dom här, utan då kan du kalla in tio jägare, Nu ska vi skjuta fyra älgar. Då blir det ett kirurgiskt ingrepp i naturen att man skjuter fyra älgar, så är det färdigt. Men nu blir det nånting mer, nu är det ett socialt sammanhang, och vi, vi träffas som sagt, dels på ett årsmöte, Och sen så träffas vi nere på skjutbanan, och så sen jagar vi. …Alltså berättelserna omkring jakten och allt det där, det är ju lika viktigt som att sitta i skogen och titta.”
Gregers berättande utvecklades i ett nära möte med människors inom folkbildningsrörelsen. Han besökte fackföreningsmöten, studiecirklar i ABF och kvällsmöten i en bygdegård eller Folkets hus. Små ställen som också blev en skola för hans sceniska berättande. Och där det allra bästa berättande just kunde växa fram i den lilla gruppen med dess närhet, igenkännande och värme.
Greger vänder sig mot regler för det muntliga berättandet utan menar att det kan se ut på många olika sätt, där var och en hittar sitt eget förhållningssätt. Och det har också varit hans ledstjärna när han blivit ombedd att hålla berättarkurser. Berättandet går kanske inte att lära ut, men däremot försöka inspirera människor att hitta sin egen röst, sina egna berättelser.
Det är en glädje att läsa den här lilla intervjuboken. Och jag tror det kan vara väldigt givande att reflektera över Gregers erfarenheter tillsammans med berättarvänner.
”Material finns det ju för en gammal berättare” Greger Ottosson samtalar med Alf Arvidssobn om muntligt berättande. Kursiv.Vännäsby, 2024. (Etnologiska skrifter, Umeå Universitet nr 82.) ISBn978-91-.531-1105-4.
Sagobygdens Blogg 