Mikael och Siw har varit på skolan under våren. Onsdagen den 21 kommer klass 5 för att guidas runt i Sagomuseet.
Här är foton på några eleverna som berättade inför sina kompisar.
Bra gjort!
Siw Svensson
Månadsarkiv: mars 2012
Östregårdskolan i Växjö har genomgått en berättarverkstad
Under Att berätta
Berättarnätet Kronboberg stödjer berättaraktivitet i Ghana
Vi fick ett brev från Sophie Åström i Göteborg som varit med om att återuppliva det muntliga berättandet i Bolgatanga i norra Ghana. Nu var pengarna slut och de sökte hjälp för att kunna fortsätta med berättarverksamheten. Läs mer om verksamheten här.
Per Gustavsson
Trädet Morcov-gros i dalen
En gång, för länge sedan, när ingen människa levde på jorden, fanns det bara djur överallt. De jagade inte varandra, för att på den tiden brukade de äta bara gräs och frukt. Alla djur, stora och små, levde och lekte tillsammans. De var nöjda och glada allihop för att det fanns gott om gräs på marken och träden dinglade av frukt. Men en dag slutade regnen att komma. Det blev torka. Djuren hade inte längre tillräckligt med mat och de började bli hungriga. Gräset vissnade och frukten i träden skrumpnade. Det var inte alls roligt.
Mitt i en bergdal växte ett fantastiskt träd. Det bar underbara frukter, orangea, söta och saftiga. Men djuren kunde inte äta av dem för trädet var för högt och stammen var hal som glas. Inget djur kunde klättra upp i det. Djuren tänkte skaka trädet så att frukterna ramlade ner på marken, men… stammen var för tjock. De kunde inte få det att svänga alls. Så, vad skall man göra?
– Hur skall vi komma åt frukterna, frågade de hungriga djuren varandra?
– Jag springer och frågar igelkotten i bokskogen, sade haren. Han vet nog vad vi ska göra.
– Nej, det är inte en bra idé, sa de andra djuren. Du är för liten för att gå. Du kommer att glömma vad igelkotten säger till dig. Bättre om någon av de stora djuren går dit.
Då talade kronhjorten, som var djurens kung i skogen:
– Jag tycker att björnen är den mest lämplige för detta uppdrag.
Så blev det att björnen gav sig iväg till igelkotten efter svar. Det tog en stund för björnen att komma till bokskogen. Väl framme hälsade han artigt och sade:
– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. I dalen står ett träd med frukter som skulle räcka till åt oss alla, men frukterna ramlar inte ner. Vet du kanske hur vi ska få tag på dem?
– Visst vet jag det, svarade igelkotten. Trädet släpper ner sina frukter om ni ropar namnet på det.
– Men för att ropa detta namn, måste vi veta vad det heter, sade björnen. Och det vet vi inte.
– Jag ska säga till dig vad den heter, sade igelkotten. Sedan kan du avslöja det för alla djuren som sitter och väntar på dig där borta. Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun-de-ros”
Björnen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett acaciaträd. Uppe i trädets krona såg han en honungskaka. Björnen var hungrig, så han tänkte att det skulle smaka gott! Han klättrade upp i acaciaträdet och tog ner honungskakan. Det var precis så som han misstänkte: full med smaskig honung! Björnen åt upp all honung och blev proppmätt. Sedan blev han sömning. Han tänkte: ”Bäst jag sover en stund. Det kan inte vara så farligt om jag kommer en timme senare till dalen.” Björnen lade sig och sov. Men det var inte bara en timme, utan en hel dag sov han. När han vaknade fortsatte han sin väg hem. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på björnen, när han kom fram.
– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?
– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände björnen. På väg hit stannade jag vid ett träd, tog mig en tupplur och när jag vaknade, var igelkottens ord helt borta. Jag kan inte komma ihåg dem.
Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Mest missnöjd var djurens konung, kronhjorten. Den banade björnen med dessa ord:
– Du struntade i ditt uppdrag. Du lade dig för att sova, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter sova flera månader under året och andra djur skall springa ifrån dig, när de ser dig komma nära.
Efter dessa ord förstod djuren att de måste fråga igelkotten igen. Haren ville själv springa ditt, men de andra djuren motsatte sig igen:
– Neeej, du är för liten för det! Du klarar inte en sådan viktik sak.
Kronhjorten föreslog att vargen skulle ta på sig uppdraget. Vargen gav sig iväg och efter ett tag kom han fram till bokskogen. När han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:
– Kloka igelkott, vi är mycket hungriga. Björnen som vi skickade till dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och väntar på att jag skall komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Kan du hjälpa mig?
– Visst kan jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.
– Men för att göra det, måste vi veta vad trädet heter, sade vargen.
– Namnet på trädet är ”Morcov-gros-bun- de-ros”, svarade igelkotten.
Vargen var mycket glad, när han hörde detta. Han tackade för rådet och skyndade sig hem. På väg tillbaka såg han ett fält full med honungsmeloner. När han såg det kunde han inte låta bli att stanna och smaka på en. Han åt upp den. Sedan åt han en till och en till. Han åt så mycket att han knappt kunde stå på sina ben. Sedan fortsatte vargen sin resa, men han gick mycket långsamt för han var så mätt. Djuren var alla samlade under trädet och stirrade på honom, när han kom fram.
– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade alla?
– Den sade… ähum… den sade… Jag glömde, vad han sade, erkände vargen. På väg hit stannade jag vid ett melonfält, åt några stycken och så glömde jag vad igelkotten sade.
Djuren blev mycket besvikna, när det hörde detta. Kronhjorten, djurens konung, banade vargen med dessa ord:
– Du struntade i ditt uppdrag och frossade på meloner, medan vi satt och hungrade här under trädet. Må du hädanefter inte längre tycka om varken frukt eller grönsaker. Och alla adra djur kommer att vara rädda av dig.
Då blev djuren tvungna att skicka någon till igelkotten igen. Haren erbjöd sig på nytt. Denna gång var det ingen som protesterade. Haren sprang iväg till bokskogen och när han träffade igelkotten hälsade han artigt och sade:
– Kloka igelkott, björnen och vargen som var hos dig glömde bort vad du sade. Nu sitter djuren i Bergdalen och hoppas på att jag ska komma tillbaka med dina ord lagda på minnet. Vill du hjälpa mig?
– Visst vill jag det, svarade igelkotten. Djuren skall sitta under trädets krona och ropa dess namn.
– Och vad heter trädet, frågade haren?
Igelkotten berättade för haren, vad trädet hette, det lilla djuret tackade för rådet och skuttade hem.
– Nå, vad sade den kloka igelkotten till dig, frågade djuren, när de möte honom?
– Den sade att vi alla ska ställa oss under trädets krona och ropa: ”Morcov-gros-bon-de-ros”.
Djuren samlades alla under trädet och började upprepa ramsan: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Flera gånger i följd. Och vet ni, vad som hände? Frukterna började falla! Det var som ett skyfall: pam, tapam, taratapam, taratarapampam!… Frukterna bara föll och föll. Djuren åt så mycket det orkade. De tackade haren och en av dem sade:
– Vi har lärt oss en läxa. Nu vet vi att alla är viktiga, hur stor eller liten man än är.
Nästa dag, när de blev hungriga igen, ställde de sig under trädet och ropade: ”Morcov-gros-bon-de-ros, Morcov-gros-bon-de-ros”. Och frukterna började falla ner igen. Alla var orangea till färgen, röda och saftiga. [Vet ni vad det var för frukter? Morötter! Fast morötter är ingen frukt, utan grönsak. Men på den tiden var de så.] Och sedan dess växer morötterna inte längre på trädet, utan de växer ur jorden, så att den lilla haren kan äta sig mät på dem.
Finns det ett bra ord för det vi gör?
Jack Dalton är Storyteller, men vad heter det på svenska?
Och vad sysslar du med då? Med jämna mellanrum får jag den frågan och jag vet aldrig riktigt vad jag skall svara. Oftast förklarar jag noggrant vad jag gör, det brukar bli en mindre föreläsning. Anledningen är att det helt enkelt inte finns något bra ord för det jag sysslar med. Muntlig berättare låter träigt likt en stubbe och dessutom fattar folk inte vad det är. Sagoberättare får människor att nicka som om de förstod, men det gör de inte. Storyteller är engelska och dessutom förknippas det numera med varumärken och marknadsföring. Vad kallar du dig? Finns det något bra ord för det vi gör?
Under Att berätta
Kungligt besök.
Häromdagen när jag öppnade köksdörren satt det en kung på trappan! Nej, det var inte Karl Gustav som kommit för att prata barnbarn över en kopp kaffe. Utan det var fåglarnas enhälligt valda kung, Kungsfågeln. Hur han hamnat på min trappa är en gåta, men han verkade lite omtumlad och jag lyfte upp honom och bar försiktigt in honom i värmen. Jag var ju inte förberedd på ett sådant celebert besök och hade således inget lämpligt att bjuda på. Men efter en stund piggnade han till och då bar jag ut honom i storskogen bakom mitt hus och satte honom i en gran där jag vet att kungsfåglar trivs bäst.
Som tack för hans visit kom han och sjöng för mig gömd inne i en lite mindre gran de närmaste dagarna efter vår träff och då förstod jag att han hade uppskattat min inbjudan.
Men varför kallas denna vår minsta av fåglar kungsfågel, kanske du undrar. Låt mig berätta sagan om hur fåglarna valde kung:
Det var nämligen så att för länge sedan så bestämde fåglarna att de också skulle ha en kung. Men vem skulle de välja? Då bestämde de att den som kunde flyga högst han skulle bli kung över dem alla. Örnen, han såg sig som den självklara kandidaten och flög iväg högre och högre upp. Långt högre än alla de andra. När han nu svävade högt uppe bland molnen ropade han självsäkert: Jag är högst! Jag är kung!
Men då hördes plötsligt en svag stämma: Jag flyger högre! Jag är kung!
En liten fågel hade gömt sig i örnens fjäderdräkt och nu svävade den ovanför örnen. Då fick den namnet Kungsfågeln och det kallar vi den än idag.
Hilde Persson
Under Att berätta
Textil skaparverkstad och stickkafé med Harald Edström
Under två dagar har textilkonstnär Harald Edström, Orust arbetat med olika grupper från särskolan i projektet Kultur- och museipedagogik för alla.
Temat i den skapande verkstaden var en oval form som klipptes ut i tyg. Denna förvandlades sedan till en igelkott, en fågel, en fisk eller en katt, en gris eller en orm med hjälp av Haralds tygbitar och garner.
På kvällen deltog ett antal kreativa damer i en textil skaparverkstad med titeln Himlen ler..
Korpens hjältedåd
En gång för länge sedan levde på vår jord en märklig fågel som hade hundra ögon. Vartenda ett av dessa ögon hade en viss egenskap: med ett öga såg hon saker runtomkring sig, med ett annat såg hon undangömda ting, med det tredje kunde hon se bortkastade saker och med hjälp av ett fjärde öga hittade hon dem som var borttappade. Ett par ögon skådade himlens höjder, ett annat par undersökte havets botten, medan det tredje paret synade jordens innanmäte. Men den sagolika fågeln såg inte bara pinaler som befann sig i rummet; hon kunde fjärrskåda även saker som ägde rum i tidsrymden. En del av hennes ögon betraktade händelser som hade utspelats i det förflutna, andra avslöjade för henne det som skulle hända någon gång i framtiden. Den märkliga fågeln behövde bara välja det öga hon ville använda och, lika fort som man säger ”sök!”, fick hon se mängder av detaljer i den världsdel hon önskade känna till just då.
Man skulle kunna tro att en sådan varelse, som kunde se och veta allt, inte saknade någonting. Och det var sant: hon behövde ingenting av andra… men den trolska fågeln kände stort behov av att själv skänka bort gåvor till andra. Och vad hade en allvetande fågel att erbjuda andra om inte kunskapssmulor som hon pickade ur världens alla hörn dag och natt? Det var därför hon brukade bjuda hela fågelsläktet till gästabud hemma hos sig ett par gånger om året. De andra fåglarna visste att värdinnan skulle berätta historier av det märkligaste slag under måltiden. Så de kom gärna för att ta del av både mat och underhållning. På den utsatta dagen samlades de alltid hos den förtrollade fågeln. Många år i rad följde fjäderfäna denna kutym. De anlände till kalaset, pickade i sig all den utsökta säden, fröna och kärnorna som ströddes ut och lyssnade till historierna som deras generösa vän delade med sig av. Alla kände sig glada och nöjda.
Fast deras nöje var inte riktig fullständigt. Orsaken var inte att de var missnöjda med maten eller att de inte gillade någon saga. Tvärtom! De tyckte så mycket om dem att de gärna ville berätta dem även för de andra djuren när de återvände hem. Det var bara det att de inte kom ihåg dem. Det glömde bort allihopa. Det enda som de kunde minnas var det att de upplevt något helt underbart. Ingenting mer. Varje gång när tiden för ett nytt kalas var inne satte sig fåglarna före att de denna gång inte längre skulle glömma det som de såg och hörde hemma hos fågeln med de hundra ögonen. Och varenda gång hände samma sak. Sedan de tagit farväl av sin värdinna och klivit utanför tröskeln glömde de allt som de blivit så förtjusta av. Efter ett tag började de misstänka att det var värdinnan själv som knyckte deras minne av sagorna.
Deras misstanke var inte obefogad. Fågeln med de hundra ögonen såg till att andra varelser på jorden inte skulle veta en enda historia av alla de som hon berättade för sina gäster. Det var inte av elakhet hon gjorde så, utan för att ett av hennes många ögon hade avslöjat en hemsk sanning för henne: den dagen när dessa sagor skulle spridas i världen skulle ögonen förlora sin makt och hon själv skulle tappa sina stjärtfjädrar. För att slippa en sådan skam var hon mycket noga med att alla hennes sagor skulle bli kvar i boningen för alltid. Därmed skulle allting fortsätta såhär om inte korpen funnits med bland gästerna.
Korpen var vida känd för sin klokhet, men vad gällde minnet… skilde han sig inte från de andra. Så fort korpen lämnade gästabudet kom han inte ihåg ett dyft. Precis som de andra fåglarna förstod han att denna brist hade något med avskedshälsningen att göra. Han grubblade mycket över det för han ville så gärna ta med sig åtminstone en del av alla de underbara sagorna han hörde under kalaset. En regnig dag fick han en idé. Av rädsla att den allvetande fågeln skulle få reda på det, berättade han inte ett ord om sitt påhitt, utan väntade tålmodigt tills det drog ihop sig till nästa tillfälle. Då satte han sin plan i verket. Det rörde sig inte om någon märkvärdig plan. Det var bara det att ingen tänkt på det före honom.
Nästa festdag kom och fåglarna samlades igen hos den skickliga fågeln. Sedan de ätit och roat sig av hjärtans lust blev det dags för avsked. Alla fjäderfäna radade upp sig för att ta farväl av värdinnan, så som de alltid brukade göra. Det var bara korpen som obemärkt smög sig bort från utgången och letade efter härden. När han tittade upp i rökgången såg han att även den vägen ledde ut. Det enda som återstod var bara att våga. Och det gjorde han! Utan dröjsmål flaxade han några gånger, tog sats och flög rakt upp genom skorstenens smala gång. Han var ute på två röda sekunder.
Och han hade med sig en mängd sagor som han hört under den dagen. Det var inte svårt att föreställa sig korpens lycka! Vad gäller fågeln med de hundra ögonen, var hon inte alls lycklig. Och det kan man förstå. Från det ögonblicket tappade alla hennes ögon sin trolska förmåga och hon själv blev utan fjäderdräkt som skulle täcka hennes bak. Fågeln som idag kallas påfågel kunde inte längre berätta historier för de andra. Korpen kunde inte heller skryta med sina fjädrar som blev helt svarta av soten från skorstenen. Men sagorna han tog med sig spred han i hela världen så att vi alla skulle glädjas över dem.
Någon klipsk läsare skulle fråga mig nu, hur kommer det sig att den allvetande fågeln inte fick reda på den ödesdigra händelsen som skulle drabba henne på grund av korpen? Enligt mitt ringa omdöme, tror jag att påfågeln skulle ha gjort det, men det ögat som skulle avslöja detta för henne råkade hon aldrig använda.
En ny egentillverkad saga av Daniel Onaca
Nu blir det sommarläger igen
Berättarläger i Ljungby för dig som är intresserad av muntligt berättande 16/6 – 18/6 2012
Vi vänder oss med denna inbjudan till alla ungdomar i åldern 13-20 år. Om du fascineras av berättande, sagor, fantasy och äventyr, så är detta verkligen något för dig. Under tre dagar kommer du få en unik möjlighet att prova på muntligt berättande och utveckla din förmåga att fängsla en lyssnarskara med berättelser. Har du berättat förut är det ett plus, men det är inget krav.
Vi kommer att bo tillsammans i Ljungby . Minst en gång om dagen besöker vi Ljungby Berättarfestival som pågår samtidigt. Där får du möjlighet att gratis lyssna till flera av världens bästa berättare. Några av festivalens artister kommer dessutom att besöka oss för att hålla workshops.
Kostnad: 200kr I detta pris ingår kost och logi.
Medtag liggunderlag och sovsäck, Boka snarast, begränsat antal platser.
Anmälan och mer info:
mikael.thomasson@sagobygden.se
Mikael Thomasson Tel: 0737-826600
Lägret arrangeras av Berättarnätet i Kronoberg i samarbete med Berättarnätet Sverige och med stöd från ABF och Leader Linné
HJÄLP OSS ATT SPRIDA INFO OM LÄGRET. SKRIV UT OCH SPRID DENNA PDF-FIL
Under Att berätta
Hjälp till med skatten
Nu har Berättarskatten skapats. Vår förhoppning är att den skall växa för varje dag. Berättelser av alla slag skall skall läggas in, för att det skall lyckas behöver vi din hjälp. Gå in här, så får du all info du behöver. Är det något som är oklart,eller har du åsikter om skatten? Hör då av dig till:
Mikael Thomasson
mikael.thomasson@sagobygden.se
0737-826600
Sagobygdens Blogg 