Korpens hjältedåd

En gång för länge sedan levde på vår jord en märklig fågel som hade hundra ögon. Vartenda ett av dessa ögon hade en viss egenskap: med ett öga såg hon saker runtomkring sig, med ett annat såg hon undangömda ting, med det tredje kunde hon se bortkastade saker och med hjälp av ett fjärde öga hittade hon dem som var borttappade. Ett par ögon skådade himlens höjder, ett annat par undersökte havets botten, medan det tredje paret synade jordens innanmäte. Men den sagolika fågeln såg inte bara pinaler som befann sig i rummet; hon kunde fjärrskåda även saker som ägde rum i tidsrymden. En del av hennes ögon betraktade händelser som hade utspelats i det förflutna, andra avslöjade för henne det som skulle hända någon gång i framtiden. Den märkliga fågeln behövde bara välja det öga hon ville använda och, lika fort som man säger ”sök!”, fick hon se mängder av detaljer i den världsdel hon önskade känna till just då.

Man skulle kunna tro att en sådan varelse, som kunde se och veta allt, inte saknade någonting. Och det var sant: hon behövde ingenting av andra… men den trolska fågeln kände stort behov av att själv skänka bort gåvor till andra. Och vad hade en allvetande fågel att erbjuda andra om inte kunskapssmulor som hon pickade ur världens alla hörn dag och natt? Det var därför hon brukade bjuda hela fågelsläktet till gästabud hemma hos sig ett par gånger om året. De andra fåglarna visste att värdinnan skulle berätta historier av det märkligaste slag under måltiden. Så de kom gärna för att ta del av både mat och underhållning. På den utsatta dagen samlades de alltid hos den förtrollade fågeln. Många år i rad följde fjäderfäna denna kutym. De anlände till kalaset, pickade i sig all den utsökta säden, fröna och kärnorna som ströddes ut och lyssnade till historierna som deras generösa vän delade med sig av. Alla kände sig glada och nöjda.

Fast deras nöje var inte riktig fullständigt. Orsaken var inte att de var missnöjda med maten eller att de inte gillade någon saga. Tvärtom! De tyckte så mycket om dem att de gärna ville berätta dem även för de andra djuren när de återvände hem. Det var bara det att de inte kom ihåg dem. Det glömde bort allihopa. Det enda som de kunde minnas var det att de upplevt något helt underbart. Ingenting mer. Varje gång när tiden för ett nytt kalas var inne satte sig fåglarna före att de denna gång inte längre skulle glömma det som de såg och hörde hemma hos fågeln med de hundra ögonen. Och varenda gång hände samma sak. Sedan de tagit farväl av sin värdinna och klivit utanför tröskeln glömde de allt som de blivit så förtjusta av. Efter ett tag började de misstänka att det var värdinnan själv som knyckte deras minne av sagorna.

Deras misstanke var inte obefogad. Fågeln med de hundra ögonen såg till att andra varelser på jorden inte skulle veta en enda historia av alla de som hon berättade för sina gäster. Det var inte av elakhet hon gjorde så, utan för att ett av hennes många ögon hade avslöjat en hemsk sanning för henne: den dagen när dessa sagor skulle spridas i världen skulle ögonen förlora sin makt och hon själv skulle tappa sina stjärtfjädrar. För att slippa en sådan skam var hon mycket noga med att alla hennes sagor skulle bli kvar i boningen för alltid. Därmed skulle allting fortsätta såhär om inte korpen funnits med bland gästerna.

Korpen var vida känd för sin klokhet, men vad gällde minnet… skilde han sig inte från de andra. Så fort korpen lämnade gästabudet kom han inte ihåg ett dyft. Precis som de andra fåglarna förstod han att denna brist hade något med avskedshälsningen att göra. Han grubblade mycket över det för han ville så gärna ta med sig åtminstone en del av alla de underbara sagorna han hörde under kalaset. En regnig dag fick han en idé. Av rädsla att den allvetande fågeln skulle få reda på det, berättade han inte ett ord om sitt påhitt, utan väntade tålmodigt tills det drog ihop sig till nästa tillfälle. Då satte han sin plan i verket. Det rörde sig inte om någon märkvärdig plan. Det var bara det att ingen tänkt på det före honom.

Nästa festdag kom och fåglarna samlades igen hos den skickliga fågeln. Sedan de ätit och roat sig av hjärtans lust blev det dags för avsked. Alla fjäderfäna radade upp sig för att ta farväl av värdinnan, så som de alltid brukade göra. Det var bara korpen som obemärkt smög sig bort från utgången och letade efter härden. När han tittade upp i rökgången såg han att även den vägen ledde ut. Det enda som återstod var bara att våga. Och det gjorde han! Utan dröjsmål flaxade han några gånger, tog sats och flög rakt upp genom skorstenens smala gång. Han var ute på två röda sekunder.

Och han hade med sig en mängd sagor som han hört under den dagen. Det var inte svårt att föreställa sig korpens lycka! Vad gäller fågeln med de hundra ögonen, var hon inte alls lycklig. Och det kan man förstå. Från det ögonblicket tappade alla hennes ögon sin trolska förmåga och hon själv blev utan fjäderdräkt som skulle täcka hennes bak. Fågeln som idag kallas påfågel kunde inte längre berätta historier för de andra. Korpen kunde inte heller skryta med sina fjädrar som blev helt svarta av soten från skorstenen. Men sagorna han tog med sig spred han i hela världen så att vi alla skulle glädjas över dem.

Någon klipsk läsare skulle fråga mig nu, hur kommer det sig att den allvetande fågeln inte fick reda på den ödesdigra händelsen som skulle drabba henne på grund av korpen? Enligt mitt ringa omdöme, tror jag att påfågeln skulle ha gjort det, men det ögat som skulle avslöja detta för henne råkade hon aldrig använda.

En ny egentillverkad saga av Daniel Onaca