Sagan om påskliljorna

En gång för länge sedan, såg påskliljorna annorlunda ut än idag. De hade sköra, genomskinliga vingar och kunde flyga. Sol-hannen och Mån-honan turades om att hålla dem sällskap. Varje morgon vaknade påskliljorna av solens strålar som smekte deras ansikten. Då sträckte de ut sina vingar och sög i sig några daggdroppar i gräset. Sedan flög de omkring över äng och fält. De lekte hela dagen tills det blev kväll. Vid mörkrets inbrott, när solen lämnade sin plats på himlen åt månen, lade sig påskliljorna. Sedan sov de djupt hela natten för Månen såg till att ingen kom och störde dem.

Påskliljornas drottning var den vackraste drottning som Solen någonsin sett. Och Solen visste vad han pratade om för att han hade sett mycket under sina dagliga rundor ovanför jordens yta. En dag viskade Solen detta i drottningens öra. Månen hörde det och blev ledsen. Solen och Månen kände varandra sen tidernas begynnelse och nattens drottning, som Månen kallades, var kär i Solen.

Gripen av svartsjuka ville hon ta död på alla påskliljorna, men Solen bad henne om nåd. Då bestämde Månen att påskliljorna får leva, men att de inte skall kunna flyga längre. De skulle bli av med sina vackra vingar och de ska få rötter i stället för att inte kunna förflytta sig från plats till plats. Dessutom bestämde Månen att blommorna skulle leva endast en månad om året.

Sedan dess, vaknar påskliljorna till liv varenda vår för att åter glädja sig av Solens varma strålar. Varje år påminner de människorna att de som straffas för kärlekens skull, lever i evighet ändå.

Daniel Onaca