Eva Wigström vandrade och reste omkring i Skåne i slutet av 1800-talet och samlade in sagor och sägner. En gång när hon hörde några berättelser anmärkte hon att ”det var inga granna historier”. Då fick hon svaret av den sårade berättaren:
Granna! Vill frun ha granna sagor, är det inte värt att komma till menige man. Jag och mina likar tar dem råa upp ur alekärret.
Nu sjuder alekärret av liv. Det bubblar på ytan. Insekter av alla de slag slår sig ner på den mörka dyiga vattenytan. Nu lyser solen in i alekärret.
Men en mörk kväll och en tidig morgon är det något mystiskt och lömskt över alekärret. Dimman ligger tät i gryningen. Alarna växer på gamla ruttnade stubbar och har höga socklar. De mörka stammarna, den fuktiga myllan och råa luften skapar en osäker stämning. Alens röda blod oroar. Förr i tiden gick inte hederligt folk frivilligt i skymningen genom ett alekärr. Man visste ju inte vad slags lortaty och trössale man kunde stöta på där.
När träden kunde tala förebrådde alen de mer smidiga träslagen för att de kröp in var som helst. De användes ju till möbelinläggningar. Alen var självständig och höll på sig, lite mer råbarkad. Det var dettta folk syftade på när de sa om en människa att hon var ”rå som dragen upp ur alekärret”.
Eva Wigström berättar att en illasinnad människa med hjälp av obegriplig läsning och trollformler kunde viga en människa vid ett träd, för att förhindra att hon blev gift med sin älskade. Alen i kärret var synnerligen lämplig att bli en sådan brud eller brudgum till en människa. En sådan al kunde man känna igen på att den inte fällde sina löv om hösten.
Per Gustavsson
Eva Wigströms skrift Vandringar i Skåne och Blekinge för samlande af svensk folkdiktning ger en levande skildring av hennes insamlingsarbete. Utkom 1887 i tidskriften Svenska Landmål VIII.1.
Sagobygdens Blogg 