I Fabelbruk visar Erik Zillén hur fabeln moderniseras och förändras under 1600- och 1700-talen. Förändringen började med La Fontains estetisering av versfabeln och hans efterföljare försökte att överträffa honom. Det gällde att vara originell. Nydiktningen exploderade, samtidigt som genregränserna upplöstes.
I Tyskland tillhörde Christian Fürchtegott Gellerts verk Fabeln und Erzählungen I-II 1700-talets mest lästa böcker. Ett exempel på hur genregränsen suddas ut är hans fabel Den blinde och den lame. Gellert behandlar ett antikt motiv och skildrar hur en blind och en lam hjälper varandra. Den blinde bär den lame på ryggen. Den lame visar den blinde vägen. Fabeln lyfter fram en princip, som anses giltig för samhället i stort. Jag citerar en strof på tyska, och återger också den svenska översättningen av Erik Zillén.
Du hast das nicht, was andre haben,
Und andern mangeln deine Gaben;
Aus dieser Unvollkommenheit
Entspringet die Geselligkeit.
Du har inte det som andra har
och andra saknar dina gåvor.
Ur denna ofullkomlighet
uppstår samlivet.
Här finns inga förmänskligande djur, men liksom den traditionella fabeln med dess lärosats, fastslår den en evig sanning. Fabeln för tankarna till Aisopos fabel om kroppsdelarna som är oense med och avundsjuka på varandras roller. Fabelns lärdom är att alla går under om inte medlemmarna i samhället samarbetar.
Gellert översattes flitigt till svenska, bland annat av Bellman. Gellert blev populär då han i sina fabler anslöt till upplysningstidens tänkande och starkt framhävde förnuftet och kritiserade egenintresset i samhället. I Fabelbruk diskuterar Zillén utförligt Gellerts kända fabel Den döende fadern.
Per Gustavsson
Sagobygdens Blogg 