Etikettarkiv: Makadam förlag

Ett bokverk på nära 700 sidor med titeln Fabelbruk i svensk tidigmodernitet med undertiteln En genrehistorisk studie. En 50-sidig litteraturförteckning. Utförliga register över fabeltitlar och fabeltyper med ATU-nummer, utöver sak- och personregister. Hundratals fabler återges både på originalspråk och med svensk översättning. En sådan ambitiös bok kan jag bara inte motstå. Och som läsare blir jag rikligt belönad. Vid avslutad läsning har jag verkligen fått ny kunskap. Jag är imponerad av hur författaren Erik Zillén noggrant, stringent och med stor kunskap tecknar en bild av hur fabeln har använts under den aktuella perioden. Jag sänder en tacksamhetens tanke till förlaget Makadam, som har modet att publicera en sådan här bok. Vad skulle vi göra utan de små nischade förlagen?

Erik Zillén är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare publicerat en lång rad artiklar om fabler i tidskrifter och böcker. Föreliggande bok kan ses som en sammanfattning av hans mångåriga forskning rörande fabler. 

Alla minns vi säkert en del fabler och inte minst den avslutande reflektionen som blivit till ordspråk och talesätt, såsom ”Den som gapar över mycket, mister ofta hela stycket” och ”Surt, sa räven om rönnbären”. Berättelserna tillskrivs ofta den grekiske fabeldiktaren Aisopos, och har alltså berättats långt mer än 2000 år. Enligt Zillén upplevde den aisopiska fabeln sin storhetstid 1500-1800. Det är just den perioden som är föremål för författarens granskning. Fabelns uppgift var både att underhålla och fostra, där nöjet underordnades nyttan. 

En vanlig definitionen på en fabel är att det är en enepisodisk allegorisk berättelse, där ofta förmänskligade djur agerar. Den avslutas med en lärosats, en moralregler, som med ett grekiskt namn kallas för epimythion. Zillén avstår från att utgå från en fast fabeldefinition, utan hans poäng är att låta skildringen av 300 års fabelbruk visa hur fabeln har betraktats under olika tider.

Fabelbrukets tre viktiga arenor var skolornas språkundervisning, den moralpedagogiska och den exemplumretoriska. 

Språkdidaktiska bruksarenan

Redan i vårt lands första skolordning, som ingår i 1571 års Then Swenska Kyrkeordningen, fastslås att ”Fabulæ Esopi” ska läsas. Läsningen av fablerna var en del av latinundervisningen. Under hela perioden var det Joachim Camerarius utgåva från 1545, som hade utarbetas för reformationens skolor i Tyskland, som studerades. Med hjälp av fablerna skulle eleverna lära sig ord och uttryck, grammatik, översättning och vältalighet. Fablernas roll i undervisningen betonades i samtliga fem skolordningar under undersökningsperioden. 1611 års skolordning fastslog också att ”Aispos fabler bör behållas såväl för ordens och ämnenas skull som i synnerhet därför att de med sin gemytlighet lockar barnens sinnen till studierna”. Fablernas centrala roll i undervisningen, där de nöttes in, gav genren en central ställning, inte bara i Sveriges litteratur och kultur, utan skapade också en gemensam europeisk referensram under den tidigmoderna epoken.

Moralpedagogiska bruksarenan

Att många människor från tidiga barndom mindes fablerna, var också enligt Zillén en förutsättning för bruket av fabler i moralpedagogiskt syfte. En viktig gestalt på den moralpedagogiska bruksarenan var Luther, vars företal till en planerad tysk fabelsamling översattes och publicerade i den första svenska fabelutgåvan 1603, Hundrade Esopi fabler. Det viktiga för Luther var fablernas moral, som skulle skapa dygdiga och lojala samhällsmedborgare. Fablernas förtjänst var att de lärde ut moralen med hjälp av bilder, som lättare påverkade läsaren och lyssnaren.  

I fablerna hyllas dygden, medan lasten fördöms. Dygder som hyllas är tålamod, lydnad, flit. Men genomgående i fablernas epimythion uppmärksammas lasterna än mer. Oförstånd, hat, otro, girighet, högmod, olydnad, otacksamhet och andra laster fördöms, helt i enlighet med Luthers tankar att fablerna skulle användas för att varna för missförhållanden i människors liv. I epimythierna binds också själva berättelsen ofta samman med Gud, som tillvarons självklara grund. Människan ska vara nöjd med Guds gåvor, förlita sig på Guds dom och beskydd. Ett annat genomgående lutherskt drag i fablerna är den patriarkala ordningen. 

En utgivning av fabelsamlingar på svenska var en förutsättning för att fablerna skulle få större spridning. Den största svenskspråkiga samlingen av fabler under den undersökta perioden är Allehanda Sedolärande Fabler, som utkom 1767 och var en översättning från engelskan. Samlingen innehåller 491 fabler och ansluter till det lutherska fabelbruket.

Exemplumretoriska bruksarenan

Människors förtrogenhet med fabler innebar att berättelsernas kunde användas i retoriska sammanhang. De kunde förtydliga en framställning och användas i argumenterade syfte som bevis för en åsikt. En fabel kunde också vara ett roande inslag i en längre framställning och fungera som utsmyckning i ett festtal. De kunde också åberopas som auktoritativa berättelser med ett budskap som låg i linje med den retoriska framställningen. Bruket av exempel har en lång tradition och användes till exempel av präster i predikningarna. Ett berömt antikt exempel är när Horatius använder fabeln om Stadsmusen och lantmusen, i sin satir om lantlivets fördelar. Fabelns fördel som exempel var att den var lätt att infoga i en framställning eftersom den var kort, den fångade snabbt åhörarens intresse och det fanns i stort sett fabler för varje ändamål. Den drastiska intrigen gjorde den lätt att minnas. Exemplumbrukets omfattning visar sig i att det fanns tryckta protestantiska exemplumsamlingar på över 2000 sidor. Fabler användes i alla möjliga sammanhang, i predikningar, diplomatbrev, göticistiska historieverk, uppbyggelselitteratur, rådgivningsböcker, avhandlingar, utrikesrapporter i tidningar. Zillén kartlägger med stor noggrannhet och med mängder av exempel hur fabler dyker upp i olika sammanhang, och verkningsfullt fastslår ett dygdetiskt tänkande.

Fabelbrukets modernisering

Hur förändras då fabeln under den tidigmoderna epoken? Zillén anför att de aisopiska fablerna i början av perioden betraktades som fabeltyper, alltså hade en grundstomme som möjliggjorde en friare återberättande. Vid periodens slut var istället fixerade fabelvarianter, med en känd upphovsman, i centrum. Ett stort antal av dessa var nyskapade. Den här förändringen av synen på fabler, som innebar en estetisering, tog sin början när La Fontaine publicerade sina versfabler 1668. Fablerna gjorde succé, blev förebildliga och placerade fabelgenren i centrum av den litterära kulturen. La Fontaine utgick från Aisopos fabler, men hans efterföljare nyskapade fabler i moralfilosofiskt syfte. För att hävda sig på fabelarenan gällde det att vara originell och nu var det inte bara djur som agerade i fablerna, även abstrakta begrepp kunde förekomma.

En stor del av dessa fabler översattes till svenska, samtidigt som svenska fabelförfattare intog scenen. Den framväxande tidningspressen i svenska städer publicerade mängder av fabler och många av dessa var nyskrivna och anspelade på aktuella händelser.  Under rubriken ”fabelbrukets modernisering” redogör Zillén med mängder av exempel på den här utvecklingen.

Fabelgenrens stora spridning och popularitet bidrog paradoxalt nog också till genrens kris och minskade betydelse under 1800-talet. Fabelförfattarnas strävan efter förnyelse och att vara originella ledde till en överproduktion, upplösning av genregränser, kvalitetsförsämring och till och med löjeväckande alster. I Sverige karakteriserade Atterbom fabeln som ”i poetiskt hänseende en nullitet”.

Samtidigt förändrades samhället och äldre värderingar ifrågasattes. Dygd sågs inte längre som förutsättning för lycka. Filosofer ifrågasatte gamla värderingar. Moralen skulle ha sin grund i förnuftet, inte i en för alltid fastslagen sanning. Utilitaristerna menade att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan och minimerar lidandet.  Det dög inte att vanemässigt hänvisa till tidigare epokers uppfattningar och tolkningar av skeenden, vilket innebar att exemplumtänkandet försvagades. Den skriftliga kulturens allt starkare ställning innebar också att den retoriska scenen försvagades.  

Fabelns fortlevnad

I ett skissartat avslutande avsnitt diskutera Zilléns fabelns fortlevnad i vårt land. Den fortsätter att brukas i språkundervisningen. I litteraturen har den blivit  ett kulturarv som då och då manifesteras i en nyöversättning av de klassiska fablerna eller tas i bruk av en skönlitterär författare med en egen agenda. Slutligen, och framförallt, har den blivit till barnlitteratur.

Även om min beskrivning av Zilléns bok har blivit mångordig har jag ändå hoppas över hela avsnitt. Ett intressant kapitel handlar om Aisopos och hur genren har blivit identisk med hans namn.

Bokens stora värde är att författaren generöst presentera rikligt med konkreta fabelexempel, visar hur de har brukats, samtidigt som han lyckas teckna fabelbrukets övergripande utveckling under den studerade perioden.

Saknar jag något? Jag hade gärna önskat mig en diskussion om fablernas spridning bland den stora allmänheten. I boken handlar det om fabelbruket inom de högre klasserna och den borgerliga offentligheten. När upptecknare från folklivsarkiven under 1900-talets första decennier upptecknade sagor fick de höra en hel del djurfabler eller enkla djursagor. Det innebär att det fanns en muntlig tradering av djurfabler bland bönder, torpare, hantverkare under 1800-talet. I hur grad berodde de på att en hel del fabler återfanns i Läsebok för folkskolan. I min utgåva av läseboken från 1878 finns både aisopiska fabler och nydiktade fabler. Vi kan säkert förutsätta att skriftliga fabler blev till muntliga sagor bland allmogen. Men vilket inflytande har fabelgenrens starka ställning i den borgerliga offentligheten under tidigare århundraden haft på det muntliga berättande bland folk i allmänhet. Zillén begränsar sig till den aisopiska fabeltraditionen. Men det hade varit intressant att få veta mer om hur de indiska fablerna i de ålderdomliga Jatakaberättelserna och Panchatantra påverkat det västerländska fabelbruket. Men det år så här det ska vara. En bra bok väcker nya frågeställningar.

I kommande bloggavsnitt ska jag presentera, inspirerad av Zilléns bok, en del konkreta fabler.

Per Gustavsson

Erik Zillén: Fabelbruk i svensk tidigmodernitet. En genrehistorisk studie. Makadam förlag. Göteborg, Stockholm, 2020. ISBN 978-91-7061-298-5