Då jag kom för fjärde gången tilltalade ett av de större barnen (kom ihåg att ingen är över 3 år) mig med Monika. Kanske betydde det sagotant. De ”större” gick och satte sig vid borden innan fröknarna sagt något om saga. Det var också en av dem som ropade ”get” när jag började ”Det var en gång en …”. De mindre/yngre barnen såg bara förväntansfulla ut. Någon fruktskål fanns liksom förra gången inte på bordet, sagan lockade tillräckligt för att sitta stilla. Varje gång hade jag berättat om mammas grönsaksland men den här gången fick de också se och smaka på det. Jag hade med mig gurka, ärtskidor, bönor. morot, persilja äpple och päron, allt från mammas grönsaksland. Den olydiga geten var duktig på att stoppa grönsaker i munnen.
En liten flicka gav till ett par förtjusta skrik annars var de lika tysta som vid första berättartillfället. Då, första gången hade de ett lite förvånat uttryck i ansiktena. Eller som en av lärarna sa: ”De verkade helt paralyserade.” Nu var ansiktena fulla av uttryck för förtjusning, igenkänning, lite rädsla och stor glädje när getingen dök upp och som den allra minsta blev sagans hjälte än en gång.
Efteråt avsmakades en del av mammas grönsaker. Baljorna med bönor öppnades och bönorna beundrades där de låg på sin mjuka, sidenlena bädd. Djuren fick också smaka. Vi hittade t.ex. alla bönorna noggrant instoppade i björnens kropp. De lekte en bra stund med djuren men så plötsligt var det något baarn som lekt klart och stoppade ner djuret i min korg. Det skedde tyst o lugnt och plötsligt var min korg full med djur igen och det var dags för blöjbyte och sedan utelek.
Hur det här gick till vet jag inte, kanske var det någon av de vuxna som diskret föreslog ett blöjbyte och så hade den stilla signalen gått. Den 22 november berättar jag sagan för sista gången, det ska bli spännande för då ska jag försöka få barnen att hjälpa mig med sagan.
Jag återkommer med resultatet
Monika Eriksson
Sagobygdens Blogg 
Detta trollbinder mig och fascinerar mig utan att jag egentligen förstår eller vet riktigt varför.
Men dels är det Monikas mod att berätta för så små barn och dels är det barnens reaktioner, jag funderar på det både som berättare och som logoped.
Hur som helst så är det alldeles underbart att få läsa om det.
Så fascinerande! Det är som när man möter folk som kan kommunicera med hästar, man fattar inte hur det går till, ser bara så enkelt ut men försöker man själv så finns inte kontakten. Trolleri på högsta nivå? Nej snarare naturbegåvning. Lyckans ungar!