Etikettarkiv: berätta för små barn

Hospitering på Sagomuseet i Ljungby

Den norska berättaren och författaren Beate Heide har följt Sagobygdens pedagogiska verksamhet några dagar. Här skriver hon om besöket.

Det hadde seg sånn, slik starter mange fortellinger, og sånn startet også min reise til Ljungby. Det hadde seg sånn at museets leder, Tine Winther var på besøk i Steinkjer- på en studietur for å drøfte videre samarbeid mellom Sagomuseet og Hilmar festivalen. Det var lagt opp til kurs med norske fortellere under oppholdet i Steinkjer, og der deltok jeg, Beate Heide, en forteller i Midtnorsk Fortellerforum som er opptatt av formidling for barn, for små barn. Tine fortalte om arbeidet som Sagomuseet har for førskolen i området rundt Ljungby. Jeg ble fasinert av begrepet «sagolek»,, som Tine lot oss ta del i.  Dermed spurte jeg om å få komme og hospitere noen dager for å lære av fortellerpedagogene ved museet.  Det kunne jeg absolutt, og jeg var i Ljungby fra tirsdag 29.03-lørdag 02.04. 

Jeg fikk lov å være med fortellerpedagog Mia Vickell og Camilla Ek ut til barnehager, der 5 åringene skulle få fortellinger.  Fortellingene var tilrettelagt for barn, og det var gjort valg på at denne aldersgruppen skulle få fortelling med støtte av konkreter, i dette tilfelle dyrefortellinger, og tegnstøtte. Alle 5.åringene i Ljungby fikk de samme fortellingene, og det gir dem en felles basis for fortellinger.    

Fortellingene var eventyret om Den fortryllede kverna og fabelen Løven og musa. Begge fortellingene har en moral, som kom tydelig frem; – selv de små kan utgjøre en stor forskjell, eller som hanekyllingen i eventyret om Den fortryllede kverna sier: 

                Jeg tror at jeg kan

                Jeg tror på meg selv

Fortellerpedagogene arbeider under skiftende forhold i førskolene, men dyktige som de begge er, fikk barna gode stunder med mye lek og magi. De bygget eventyrskog, brukte magi for å åpne kofferten der eventyret bodde, og det var sang og sagolek. Med fleksible pedagoger som er til stede i øyeblikket med ungene, frydet de seg stort. 

Mia Vickell berättar

Pedagogene hadde med et lite bord, som de dekket med et klede og på det bordet utspant handlingen seg. I en av førskolene jobbet pedagogen ute, under en stor gran og i ly for regn.  Det var vidundelig å lov til å være med to så dyktige fortellere ut på jobb. De uttrykte begge at de hadde verdens beste jobb, og det tror jeg dem på. 

Camilla Ek berättar

Jeg fikk også være med på guiding i Sagomuseet med Dörthe Drewsen, og fikk oppleve hvordan hun la opp omvisning henholdsvis for familier med barn, og for grupper av voksne. Det er stor kjærlighet til museet og spennende sagn som ble formidlet. 

Jeg fikk også være med Tine ut på noen av de 43 Sagoplassene som er etablert rundt Ljungby.  Det er et stort og viktig arbeid som er lagt ned i disse beretningene med historiske referanser. 

Og mellom disse gjøremålene var det også tid til å snakke, diskutere og drøfte ulike sider av fortellerkunsten. 

Jeg reiste fra Ljungby med hodet fylt av gode ideer om hvordan en kan legge til rette for barn og med mange fortellerknep som jeg hadde notert meg. Tusen takk for noen innholdsrike og ikke minst lærerike dager.

Beate Heide

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Pedagogik, Sagomuseets verksamhet

Inspirerande om sagoverkstad

Med glädje läser jag berättaren Anette Wilhjelm Jahns bok Eventyrværksted. Lær at fortælle kreativt for børn. Utgivningen av böcker om muntligt berättande i Sverige är sparsam och därför är det i högsta grad givande att ta del av utgivningen i våra grannländer Danmark och Norge.

Anette Jahn är en erfaren berättare och boken utgår från hennes egna praktiska erfarenheter och mötet med förskollärare och barn.

Jag tycker mycket om hennes utgångspunkt, och delar den, att man ska helt utgå från lust och glädje när man börjar berätta för barn. Inte fundera på varför man berättar, hur förskolans läroplan uppfylls och berättarteknik. Hon kallar det ”lyst-metoden”. 

Boken riktar sig framförallt till förskolepersonal och skildrar hur man skapar en sagoverkstad under en treveckorsperiod på förskolan. Författaren visar hur man kan börja berätta, även om man saknar erfarenhet eller tror att man inte kan berätta, och hur berättande kan växa fram på en förskola. Det handlar mer om att våga än att göra en perfekt pedagogisk planering. Och framförallt att ta till vara alla de möjligheter som öppnar sig i mötet med lyssnande och fantasifulla barn. De första kapitlen innehåller rikligt med berättelser och citat från förskollärare som deltagit i författarens berättarkurser och som vittnar om hur deltagarna själva blivit förvånade över hur bra det gått att berätta för barn och hur roligt det varit.

Många berättartips känns igen från andra berättarböcker, men de framförs på ett personligt sätt. Några kapitelrubriker är ”Skab en magisk ramme omkring fortællerstunden” och ”Fortæl med eventyrkufferter og konkreter”. Mest fascinerad var jag av kapitlet om hur en pedagog på en förskola med riktigt små barn berättar små vardagliga historier med hjälp av en vanlig docka och kapitlet om hur barn är medskapare i sagorna. Här lyckas författaren tydliggöra på ett enkelt sätt hur barn utifrån sin förförståelse tillsammans med berättaren, faktiskt skapar sagan och diktar vidare och iscensätter sagans handling i sin lek.

De avslutande kapitlen visar hur personalen tillsammans på en förskola kan skapa en sagoverkstad. Här hittar även en berättare som gör föreställningar på förskolor och i skolor många användbara tips, inte minst hur man kan följa upp själva berättarstunden.

Först bokens sista kapitel handlar om hur man kan reflektera över varför man berättar och hur förskolans mål uppfylls.

Eventyrværkstaed är en personlig bok, författarens röst hörs. Men inte bara hennes, utan också alla de pedagogers, som i boken delar med sig av sina värdefulla erfarenheter.

Per Gustavsson

Anette Wilhjelm Jahn: Eventyrværksted. Lær att fortælle kreativt for børn. Dansk Pædagogisk Forum. Århus, 2018. ISBN 978-88-79011-45-10

1 kommentar

Under Att berätta, Litteratur, Pedagogik

Det funkar!

Det fina med muntligt berättande är att det fungerar i alla sammanhang. Det fick jag åter bekräftat i dag, när jag berättade för små barn i Jönköpings kommun.

På förmiddagen besökte jag Råslätts fina bibliotek och berättade för 80 barn som var 3-5 år gamla. Många av barnen har rötter i andra kulturer. Jag är noga med att berätta långsamt och uttala alla ord tydligt. Jag använder vardagliga föremål och tygtrasor som rekvisita. Jag står på en liten förhöjd scen vilket underlättar kontakten. Då och då går jag ner mellan barnen med min lilla mus och min kungsfågel, för att fånga upp de barn som behöver lite extra uppmärksamhet. Barnen är aktiva i upprepningssagorna. Vi har en riktigt rolig stund tillsammans, närmare bestämt i 35 minuter. Jag är upprymd efteråt. Det funkar med 80 små barn!

På eftermiddagen går turen till Bankeryds bibliotek. Klockan är 15. För sent för att förskolorna ska komma som grupp. Men biblioteket vill erbjuda en upplevelse utanför förskolan, på fritiden. En möjlighet för barn, föräldrar och mor- och farföräldrar att få en gemensam stund tillsammans i sagovärlden. En mamma kommer med tre barn, varav den minsta är ett år. Vi sitter på mina trasmattor, nära varandra. Det blir ett lågmält berättande, ungefär som att berätta för mina egna barnbarn där hemma. Det blir väldigt annorlunda jämfört med förmiddagen, men det funkar bra med tre små barn också.

Det viktiga är att jag som berättare i varje situation berättar på allvar, ger av mig själv, då spelar 80 eller 3 barn ingen roll. Eller rättare sagt, det är de 83 barnen som spelar huvudrollen.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Tingeling: fjärde berättartillfället

Då jag kom för fjärde gången tilltalade ett av de större barnen (kom ihåg att ingen är över 3 år) mig med Monika. Kanske betydde det sagotant. De ”större” gick och satte sig vid borden innan fröknarna sagt något om saga. Det var också en av dem som ropade ”get” när jag började ”Det var en gång en …”. De mindre/yngre barnen såg bara förväntansfulla ut. Någon fruktskål fanns liksom förra gången inte på bordet, sagan lockade tillräckligt för att sitta stilla. Varje gång hade jag berättat om mammas grönsaksland men den här gången fick de också se och smaka på det. Jag hade med mig gurka, ärtskidor, bönor. morot, persilja äpple och päron, allt från mammas grönsaksland. Den olydiga geten var duktig på att stoppa grönsaker i munnen.

En liten flicka gav till ett par förtjusta skrik annars var de lika tysta som vid första berättartillfället. Då, första gången hade de ett lite förvånat uttryck i ansiktena. Eller som en av lärarna sa: ”De verkade helt paralyserade.”  Nu var ansiktena fulla av uttryck för förtjusning, igenkänning, lite rädsla och stor glädje när getingen dök upp och som den allra minsta blev sagans hjälte än en gång.

Efteråt avsmakades en del av mammas grönsaker. Baljorna med bönor öppnades och bönorna beundrades där de låg på sin mjuka, sidenlena bädd. Djuren fick också smaka. Vi hittade t.ex. alla bönorna noggrant instoppade i björnens kropp. De lekte en bra stund med djuren men så plötsligt var det något baarn som lekt klart och stoppade ner djuret i min korg. Det skedde tyst o lugnt och plötsligt var min korg full med djur igen och det var dags för blöjbyte och sedan utelek.

Hur det här gick till vet jag inte, kanske var det någon av de vuxna som diskret föreslog ett blöjbyte och så hade den stilla signalen gått. Den 22 november berättar jag sagan för sista gången, det ska bli spännande för då ska jag försöka få barnen att hjälpa mig med sagan.

Jag återkommer med resultatet

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Tingeling förskola: andra och tredje berättartillfället

Andra berättartillfället förflöt som det första, med fruktskål på borden där man fick ta när man ville men som plundrades efter sagan. Den här gången var det roligare att leka med djuren. Några var lite smygis på bocken men getingen var populär.

När jag kom till förskolan var jag Alex farmor det märktes tydligt på barnen. Någon saga satte de inte ihop med mig fastän jag var med på en av ”sagobilderna”. Nu fanns där nämligen två rader med foton.

Tredje gången visste alla vad det var frågan om när jag kom med min korg full av djur. De lyssnade lika storögt, men en del såg jag backa lite när det  blev dags för bocken att stånga något av djuren. Sagan började bli någon de känner. Den här gången var det flera av barnen som kunde trä in handen i djuren och till och med få bocken att gapa och bitas. Det blev fina bilder för fotografen.

Dagen efter var det en liten grupp barn som tittade väldigt intensivt på mig. ”Känner ni igen Monika”, sa en av lärarna. Barnen stod helt tysta, men när jag gick ut genom dörren hörde jag en av de äldsta säga: ”Vem var det?”. Ännu är jag inte kopplad till sagan och inte heller till barnbarnet när han inte står bredvid.

De flesta barnen säger bara ord, de kan ännu inte bilda meningar, men de tycks förstå allt. Den här gången försökte jag få dem att fylla i ord i sagan men det var något de inte alls hängde med på. Det är roligt att testa och det är en lycka att få komma till Tingeling. Det är underbart att få berätta i en grupp där sagan tas på allvar och inte bara glöms bort mellan gångerna.

Jag återkommer efter 4:e berättargången.

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Tingeling förskola: första berättartillfället

I augusti började mitt 1½ åriga barnbarn på förskolan Älvan i Tingsryd. Det är en montessoriinriktad skola som fick namn efter stadsäga 11 som de flyttade in i till att börja med. Avdelningen för de yngsta heter Tingeling och där finns 14 barn mellan 1 och 3 år.

Jag lämnar och hämtar mitt barnbarn ganska ofta och en dag frågade jag om jag kunde få komma 5 gånger under höstterminen och berätta samma saga. Personalen sken upp och sa att det fick jag gärna.

Mina funderingar kring det här var: Skulle de lyssna?  Skulle de känna igen sagan efter några gånger? Kanske fylla i ord? Skulle jag bli en sagotant eller Alex farmor? Betyder berättaren något?

Eftersom jag har en fin getabock som handdocka valde jag sagan om den lilla pojken som skulle köra bort bocken ur ärtlandet. Till hjälp hade han en del djur och i min berättelse fick det bli en mus, en räv och en björn. Tordyveln, som till slut körde bort bocken, fick bli en geting, jag hade nämligen en sådan fingerdocka.

När jag kom första gången var 2 runda bord ihopskjutna så när alla satt sig bildades en halvcirkel av barn och fröknar. På varje bord stod en skål med fruktbitar. Sekunden innan jag skulle börja halkade en pojke av sin stol och började gråta. Jag grep den gråten direkt och började sagan:

”Det var en gång en mamma som hade en liten pojke och ett fint grönsaksland med … och så hade hon en getabock, som inte fick vara i grönsakslandet.” Sedan hamnar bocken bland grönsakerna och den lilla pojken ska köra bort honom. Men bocken buffar honom i magen och så sätter sig pojken ner och gråter. Nu är det dödstyst bland barnen, fruktbitarna glöms bort och jag gråter mig igenom alla djuren tills getingen kommer och kör bort bocken. Jag tror att barnen kände igen sig i gråten.

Så var sagan slut och frukten blev intressant igen. Nu fick de också känna på djuren men de var lite avvaktande. Personalen fick hålla i djuren och låta barnen känna. Hela tiden fotograferade en vuxen.

Nästa dag, när jag lämnar mitt barnbarn, hade de till min förvåning satt upp en rad med foton i barnhöjd. Där fanns foto på var och ett av sagans djur. (Otaliga är de gånger jag hört någon av pedagogerna, som i stort sett lever sina arbetsliv nerkrupna på golvet, säga: ”Ja det är björnen som gråter”. Eller: ”Bocken ville inte lämna trädgårdslandet.”)

Monika Eriksson

1 kommentar

Under Att berätta, Pedagogik