Tingeling förskola: första berättartillfället

I augusti började mitt 1½ åriga barnbarn på förskolan Älvan i Tingsryd. Det är en montessoriinriktad skola som fick namn efter stadsäga 11 som de flyttade in i till att börja med. Avdelningen för de yngsta heter Tingeling och där finns 14 barn mellan 1 och 3 år.

Jag lämnar och hämtar mitt barnbarn ganska ofta och en dag frågade jag om jag kunde få komma 5 gånger under höstterminen och berätta samma saga. Personalen sken upp och sa att det fick jag gärna.

Mina funderingar kring det här var: Skulle de lyssna?  Skulle de känna igen sagan efter några gånger? Kanske fylla i ord? Skulle jag bli en sagotant eller Alex farmor? Betyder berättaren något?

Eftersom jag har en fin getabock som handdocka valde jag sagan om den lilla pojken som skulle köra bort bocken ur ärtlandet. Till hjälp hade han en del djur och i min berättelse fick det bli en mus, en räv och en björn. Tordyveln, som till slut körde bort bocken, fick bli en geting, jag hade nämligen en sådan fingerdocka.

När jag kom första gången var 2 runda bord ihopskjutna så när alla satt sig bildades en halvcirkel av barn och fröknar. På varje bord stod en skål med fruktbitar. Sekunden innan jag skulle börja halkade en pojke av sin stol och började gråta. Jag grep den gråten direkt och började sagan:

”Det var en gång en mamma som hade en liten pojke och ett fint grönsaksland med … och så hade hon en getabock, som inte fick vara i grönsakslandet.” Sedan hamnar bocken bland grönsakerna och den lilla pojken ska köra bort honom. Men bocken buffar honom i magen och så sätter sig pojken ner och gråter. Nu är det dödstyst bland barnen, fruktbitarna glöms bort och jag gråter mig igenom alla djuren tills getingen kommer och kör bort bocken. Jag tror att barnen kände igen sig i gråten.

Så var sagan slut och frukten blev intressant igen. Nu fick de också känna på djuren men de var lite avvaktande. Personalen fick hålla i djuren och låta barnen känna. Hela tiden fotograferade en vuxen.

Nästa dag, när jag lämnar mitt barnbarn, hade de till min förvåning satt upp en rad med foton i barnhöjd. Där fanns foto på var och ett av sagans djur. (Otaliga är de gånger jag hört någon av pedagogerna, som i stort sett lever sina arbetsliv nerkrupna på golvet, säga: ”Ja det är björnen som gråter”. Eller: ”Bocken ville inte lämna trädgårdslandet.”)

Monika Eriksson