Etikettarkiv: Tingeling

Tingeling 5

Så har jag varit för sista gången på Tingeling. Nej jag är inte ledsen. Har nämligen fått lov att komma och berätta mer på vårterminen.

Det var en liten skara som samlades kring mig, flera var sjuka, men entusiasmen var lika stor som vanligt. Och jag började:

”Det var en gång en … en?” ”Mamma” fyllde en av de stora (= ej fyllda 3) i. ”som hade en trädgård. ”Nam-nam” ropade en av de små som just fick syn på påsen i min korg och kom ihåg gurkan. Så tog vi oss igenom hela sagan med hjälp av de två ”stora” barnen som fyllde i med ord. Jag vet inte varför vi skollärare är så fixerade av vikten av ord. För visst talade de små också, de använde kroppsspråket med stor skicklighet. Det borde vi lärare se till att de inte tappar för det talade ordet. Att se ansiktena förvridas i tyst gråt på de små och fröknarna, sekunderna innan det var dags för något djur att sätta sig ner och gråta, är en hjärtevärmande fröjd för min själ. Jag är övertygad om att Gud Fader själv sitter med i bakgrunden och småskrattar. Jag blev så till mig av barnens medverkan att jag tog i lite väl mycket när bocken stångade den lilla musen. Resultatet av det blev att en av de ”stora” satte händerna för öronen varje gång det var dags för bocken att stångas. Getabocken fick verkligen använda hornen den här gången, han har knappt hämtat sig än. Det var stor glädje när barnen med sin egna armar instuckna i handdockan fick bocken att stångas.

Den stackars getingen däremot var helt bortglömd, petad från hitlistan låg den gömd under min stol. Hur han hamnat där har jag ingen aning om.

När jag började berättandet på Tingeling hade jag några frågor jag vill ha svar på. Nu inser jag att det var ovanligt dumma frågor. Endast en av dem kan jag stå för idag. ”Betyder berättaren något”

Jag har många gånger frågat mig vad det är lyssnaren ser när han/hon håller blicken så fäst vid mig. Jag har förstått att det är sagan de tittar på, jag/berättaren är bara ett redskap. De första gångerna med de här barnen var jag ingenting, inte ens Alex farmor. Jag var redskapet som lockade fram sagan. Först efter tredje gången började några förstå att det var jag/berättaren som bar på sagan. Det syntes på deras sätt att ta emot mig, de ville så gärna att jag skulle se dem.

Idag när jag kom som farmor för att hämta barnbarnet fick en av de små flickorna se mig genom glasrutan. Hon tryckte näsan mot glaset och knackade med den lilla näven. När han var säker på att ha min uppmärksamhet utförde hon en liten sirlig dans. Jag och sagan tog emot dansen som den stora gåva det var.

Nu väntar jag bara på den 13 december då jag som inbjuden gäst ska få vara med om Älvans luciatåg. Vadå? Det är klart jag är mallig.

Monika Eriksson

4 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik

Tingeling: fjärde berättartillfället

Då jag kom för fjärde gången tilltalade ett av de större barnen (kom ihåg att ingen är över 3 år) mig med Monika. Kanske betydde det sagotant. De ”större” gick och satte sig vid borden innan fröknarna sagt något om saga. Det var också en av dem som ropade ”get” när jag började ”Det var en gång en …”. De mindre/yngre barnen såg bara förväntansfulla ut. Någon fruktskål fanns liksom förra gången inte på bordet, sagan lockade tillräckligt för att sitta stilla. Varje gång hade jag berättat om mammas grönsaksland men den här gången fick de också se och smaka på det. Jag hade med mig gurka, ärtskidor, bönor. morot, persilja äpple och päron, allt från mammas grönsaksland. Den olydiga geten var duktig på att stoppa grönsaker i munnen.

En liten flicka gav till ett par förtjusta skrik annars var de lika tysta som vid första berättartillfället. Då, första gången hade de ett lite förvånat uttryck i ansiktena. Eller som en av lärarna sa: ”De verkade helt paralyserade.”  Nu var ansiktena fulla av uttryck för förtjusning, igenkänning, lite rädsla och stor glädje när getingen dök upp och som den allra minsta blev sagans hjälte än en gång.

Efteråt avsmakades en del av mammas grönsaker. Baljorna med bönor öppnades och bönorna beundrades där de låg på sin mjuka, sidenlena bädd. Djuren fick också smaka. Vi hittade t.ex. alla bönorna noggrant instoppade i björnens kropp. De lekte en bra stund med djuren men så plötsligt var det något baarn som lekt klart och stoppade ner djuret i min korg. Det skedde tyst o lugnt och plötsligt var min korg full med djur igen och det var dags för blöjbyte och sedan utelek.

Hur det här gick till vet jag inte, kanske var det någon av de vuxna som diskret föreslog ett blöjbyte och så hade den stilla signalen gått. Den 22 november berättar jag sagan för sista gången, det ska bli spännande för då ska jag försöka få barnen att hjälpa mig med sagan.

Jag återkommer med resultatet

Monika Eriksson

2 kommentarer

Under Att berätta, Pedagogik