Vid Aspstranden

För att träffa lärare och berätta om berättelser i undervisningen var jag i Haparanda och fick den absolut bästa lektionen själv.

Jag satt i Staffan Svanbergs stora kök i söndags. Utanför fönstret rann Torne älv, den naturliga gränsen mellan Sverige och Finland. Men den ryska Tsaren flyttade gränsen en bit åt väster bara för att få med hela Torne stad på den ryska sidan 1809.

Det berättade Staffan bland annat medan vi åt knäckebröd med nyrökt löja, löjrom och rödlök. Vi drack te till.

Nämndordförande Kåre Strömbäck anslöt sig till sällskapet och förundrad satt jag och lyssnade till deras historier från skärgården i Haparanda om säljakt med hundar, Robin Hood-like piraten Mustaparta, spökerier och skrock.

Kåre berättade:

En kväll hade en av mina släktingar varit ute och fiskat. På väg in mot en ö hade han plötsligt fått syn på något. Han vände båten och sa: ”Här är vi inte välkomna nu.” De var skrockfulla på den tiden.

Vi tog en tur i Haparanda och en utlandsresa på fem minuter till tvillingstaden Torneå. Kåre berättade att:

alla fick hjälpa till under kriget. Man såg hur det brann på andra sidan och folk kom över älven. Ett ordspråk från bygden är ”en givares hand blir aldrig tom”. Det kommer från den tiden.

”Även en berättares historier tar aldrig slut”, tänkte jag.

Haparanda betyder för övrigt Aspstranden på svenska.

Ola Henricsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s