Månadsarkiv: oktober 2011

Den heliga Parascheva

Den muntliga traditionen inom grekisk-ortodoxa kyrkan förtäljer en gammal historia om en sjöman som en gång i tiden dog på ett skepp i Marmarasjön. Om han var på väg ut till den stora världen eller hemåt, preciserar inte historien. En sak är säkert: den arme seglaren aldrig nådde sitt mål, ty han fick avbryta sin jordiska resa (om man kan säga så, med tanke på att han inte alls befann sig på marken vi det ödesdigra tillfället) på ett ganska överraskande sätt, som ni kan förstå. Hans lik blev bortslängt i havet. Allt enligt den sunda seden gällande bland sjöfarare över hela världen. Nuförtiden tillämpas mänskligare metoder vid liknande fall förstås, men denna sorgliga episod ägde rum för länge länge sedan, i ett av de århundraden då Marmarasjön inte var något annat än ett utflyktsmål i det mäktiga Östromimperiet, som av dess egen befolkning hellre kallades Bysans.

I det ögonblick då matrosens kropp hamnade i vågorna var det slut med den s.k. begravnings-ceremonin och därmed skulle även vår historia ta slut. Det nyckfulla ödet som råder inte bara över vårt liv, men över vår döda kropp också, ville dock annorlunda. I stället för att bli mat åt havets rovfiskar, blev mannens lik buret av vågor mot fastlandet och kastat på en öde strand. Likt många andra av våra begrepp är ”öde” en relativ benämning, speciellt vid detta tillfälle, eftersom kadavret snart upptäcktes av en livs levande människa. Det var en eremit som bodde där i närheten. Enslingen var inte sen med att göra i ordning ett lämpligt ställe där bråtet (eller fyndet, om ni så vill) skulle läggas i. Vid nedläggningen märkte eremiten att där fanns redan ett par gamla människoben och han tänkte att i så fall var den iordningställda platsen inte mer än rätt vald.

Allt verkade vara utfört enligt kristna seder och bruk, men på natten hade asketen en märklig dröm. Han såg nämligen en imposant kejsarinna sittande på en gyllene tron, omringad av en änglaskara. En av dessa himmelska varelser tittade strängt åt hans håll och skällde på honom för att han försummade de benstycken som han stötte på dagen innan. Mannen befalldes att gräva upp hela skelettet och lägga det någonstans på en värdigare plats eftersom det tillhörde inte mindre än den vördiga Paraschiva, en helig kvinna som levde ett antal decennier tidigare.

Eremiten kände mycket väl till historien om denna underbara varelse: flickan som föddes inte långt därifrån, i en by som heter Epivat (idag, Boiados) nära Konstantinopel. Hon växte upp i en rättrogen familj och när hon var tio år gammal fick hon i en kyrka höra Frälsarens ord så som de står skrivna i Markusevangeliet: ”Om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Denna uppmaning gjorde ett så starkt intryck på den lilla flickan att hon gick ut ur kyrkan och delade ut alla sina kläder till de arma människorna som brukade hålla sig intill stentrapporna utanför. Det var inte enda gången när hon gjorde detta, trots att hennes föräldrar ogillade hennes överdrivna tillgivenhet.

Efter några år, lämnade den unga flickan sitt föräldrarhus och styrde kosan mot Konstantinopel där hon levde i olika kloster tills hon fick budet att gå till det heliga Landet för att tillbringa sitt liv på det stället där självaste Jesus verkade en gång i tiden. Väl kommen till Jerusalem anslöt sig Paraschiva till ett kloster i Jordanöknen, där hon levde ett fromt liv helt enligt Johan Döparens föredöme.

Det som eremiten inte visste, var att när Parascheva blev 25 år gammal, fick hon en dröm där en ängel rådde henne att återvända till sin hemtrakt för att där överge sin jordiska kropp, innan hennes själ skulle stiga upp till Gud, som hon älskade så mycket. Fylld av glädje följde hon rådet och återvände inkognito till Epivat, där hon dog kort tid därefter. Byborna begravde den främmande kvinnan utan att veta vem hon var. Först efter några årtionden fick de kännedom om vem som låg begravd på ett sådant oansenligt ställe. Det var den plikttrogne eremiten som upplyste dem. Rättroende kristna som de var byggde byns invånare en vacker kyrka precis på den plats där Paraschiva sett solens ljus för första gången och en fin utsmyckad kista med hennes benrester lades där inuti.

Sedan spred sig ryktet snabbt. Mängder av nyfikna kristna kom till den lilla byn för att tillbedja vördiga Paraschevas reliker. Många tecken och mirakler skedde i dess närhet och folk från både Balkanhalvön och Mindre Asien unnade sig besväret att göra en resa till Epivat för att beskåda underverket och bli botade sina sjukdomar. Dock, efter ett tag gjorde sig ödet (eller historiens blåst, om ni vill) åter påmint. Under det fjärde korståget, när Konstantinopel ockuperades av västvärldens korsfarare, förflyttades kistan med Paraschevas reliker från Epivat till Târnovo, huvudstaden i det rumänsk-bulgariska riket, söder om Donau. Där fick den vara under mer än ett och et halvt sekel ända tills turkarna började tränga allt djupare in på Balkanska halvön. För att skydda kistan från skändlighet forslades den till Belgrad, men när turkarna erövrade även denna stad och Serbien omvandlades till pasalîc, skickades de heliga relikerna tillbaka till Konstantinopel där de bevarades i en grekisk-ortodox katedral.

Efter ytterligare 120 år var det dags för Paraschevas benrester (eller de som man tror fortfarande är hennes) att förflyttas på nytt: denna gång från det Osmanska riket till den delen av Rumänien som kallas Moldavien; mer exakt, till Jashi, provinsens huvudstad. Här kan man se den makabra lådan även idag i Tre Hierarker-kyrkan, stadens heligaste byggnad och dess stolthet. Rumänerna kallar den vördiga Parascheva även för heliga eller stora Fredag. Under de sista årtiondenas lopp har hon stigit i grad och blivit Moldaviens skyddshelgon. Så kan det gå för snälla flickor.

Guds försynte tjänare, Daniel Onaca i Burseryd

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Ur bokhyllan: Magia naturalis

De som vill göra något ont skaffa sig en svartkonstbok å den heter Magia naturalia, å den för de på hemlia bokhandla.

Så berättar en sagesperson från Småland. Boken som avses är Magia naturalis. Den var mycket spridd och kom ut i 8 upplagor 1786 till 1874.

Det är snarare en hushållsbok än en svartkonstbok eftersom den framförallt handlar om naturliga hjälpmedel, om ibland än så fantasifulla. På 528 sidor är den fylld med råd om djurs skötsel och sjukdomar, hur en trädgård bör skötas och hur bär och frukter tas tillvara, bakning och spånadsarbete.

Här är några exempel ur innehållet:

Brännsår. Medan de ännu äro färska, sönderkrossas morötter och lägges på. Det botar snart.

Att utröna om en ko är med kalf. När hon nyss är mjölkad, så släpp en droppe mjölk i kallt vatten. Sprider mjölkdroppan sig ut, så är kon i kalf; men håller droppan sig tillsammans, så är hon det icke.

Andtäppa hos hornboskap. Botas med en i tjära doppad sill och derpå ingifwes spad af kokta potater.

Att göra såppa på kokade äpplen. Först skalas äpplen och kokas mjuka sedan  göres såppan af det som följer: tag litet af det watten som äpplen kokat i, jämte win, corinter, smör, rifwet bröd, muskotblomma och såcker; sedan slå soppan öfwer äpplena och strö canel och såcker derpå.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Folktro och traditioner

Vid Aspstranden

För att träffa lärare och berätta om berättelser i undervisningen var jag i Haparanda och fick den absolut bästa lektionen själv.

Jag satt i Staffan Svanbergs stora kök i söndags. Utanför fönstret rann Torne älv, den naturliga gränsen mellan Sverige och Finland. Men den ryska Tsaren flyttade gränsen en bit åt väster bara för att få med hela Torne stad på den ryska sidan 1809.

Det berättade Staffan bland annat medan vi åt knäckebröd med nyrökt löja, löjrom och rödlök. Vi drack te till.

Nämndordförande Kåre Strömbäck anslöt sig till sällskapet och förundrad satt jag och lyssnade till deras historier från skärgården i Haparanda om säljakt med hundar, Robin Hood-like piraten Mustaparta, spökerier och skrock.

Kåre berättade:

En kväll hade en av mina släktingar varit ute och fiskat. På väg in mot en ö hade han plötsligt fått syn på något. Han vände båten och sa: ”Här är vi inte välkomna nu.” De var skrockfulla på den tiden.

Vi tog en tur i Haparanda och en utlandsresa på fem minuter till tvillingstaden Torneå. Kåre berättade att:

alla fick hjälpa till under kriget. Man såg hur det brann på andra sidan och folk kom över älven. Ett ordspråk från bygden är ”en givares hand blir aldrig tom”. Det kommer från den tiden.

”Även en berättares historier tar aldrig slut”, tänkte jag.

Haparanda betyder för övrigt Aspstranden på svenska.

Ola Henricsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Ur bokhyllan: En svartkonstbok

Jag har en gammal sliten svart bok med en knapp läsbar text i guld på omslaget. Den långa titeln är Den afslöjade Naturen, dess Sympathi och Magnetism. En blick  bakom förlåten i templet.

På titelbladet anges att skriften innehåller ”mer än 700 gyllene regler för hem, som på egen hand wilja bota sjukdomar och sårnader, jemte råd för lantbrukare, boskapsskötare, fiskare och jägare.”

Den här boken av Henrik von Gerstenbergk utkom i Sverige 1850 och måste ha rönt en stor efterfrågan, för min upplaga är den fjärde från 1855.

Under 1700- och 1800-talet utkom en rad hushållsböcker som riktade sig till allmogen med råd om sjukdomars botande, skötsel av djur, bekämpning av ohyra och användbara örter. En del, såsom Den afslöjade naturen, är fyllda med magiska råd.

En klok i Lönsbodtrakten i nordöstra Skåne hade just den här boken i sin ägo och han kallade den för sin ”svartkonstbok”.

Förutom sjukdomsbot innehåller den t. ex. råd om hur man prövar sin hustrus trohet, väcker kärlek och alltid träffar med sin bössa. Så här återställer man förlorad manbarhet.

N:o 1. Detta hjelpes medelst att pinka genom vigselringen eller genom en af björkqwistar gjord krans.
N:o 2. Köp en gädda, men pruta ej på betalningen; bär den till en å och pinka i gapet på gäddan och låt urinen löpa ned i strupen; kasta den sedan i ån.
N:o 3.  Tag ett nyvärpt om möjligt ännu varmt ägg; lägg det i en liten gryta och låt din urin deröfwer; koka urinen så länge till hälften är inkokt och slå den återstående hälften uti rinnande watten, men med strömfåran och ej emot den; gör sedan en öppning på ägget och lägg den uti en myrstack, som utgöres af röda myror. Så snart ägget är uppätet af myrorna, blir du frisk.
N:o 4. Tag af den, som är oförmögen att göra sin äktenskapspligt, hår från alla kroppens delar och afklipp äfwen naglarna på händer och fötter; lägg detta allt uti en linnelapp och inlägg den uti ett i en fläder borradt hål; tillplugga hålet med en plugg af hagtorn. Obs. att det bör ske trenne dagar innan nymånen ingår. Elöler drick en kopp qwinnomjölk, så winns samma ändamål.
N:o 5. Eller rök könsdelarne med tanden af en död; eller bär en sådan tand städse på dig, så skola dina krafter snart tilltaga.

Jag säger bara: Lycka till!

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner

Murgrönans legend

 

En gång, för länge sedan, levde en mäktig kung på jorden. Han var så rik att han inte kunde hålla räkning på alla sina slott, palats och gods. Kungen var mycket klok och hans fru var rund, glad och godhjärtad. Kungaparet hade en son också. De gladde sig mycket över honom för att det visade sig att pojken ägde en massa talanger. Han kunde fäkta och rida, han kunde sjunga och dansa, han kunde simma och han kunde vissla på sina fingrar på flera olika sätt. Att härma fåglarnas läte kunde han också. Alla flickorna vid hovet var förälskade i honom, men Traian – så hette pojken – gick hellre på jakt med sina hundar, än vänslades med kvinnofolk. Den kungliga skogen var stor och rik på vilt av alla slag, stort som smått.

Under en av sina jaktrundor, fick pojken syn på en ung flicka. Hon var ensam och bar på en näverkorg. Då och då böjde hon sig ner pr att plocka något från marken. Flickan samlade kantareller. Hon skrämdes väldigt när kungasonens hundar störtade fram mot henne, men pojken skyndade sig att hejda dem. Sedan närmade han sig flickan och frågade henne, vem hon var och vad hon hette.

– Jag är skogvaktarens dotter, svarade flickan, och jag heter Murgröna.

De två fattade tycke för varandra. De träffades flera gånger där ute i skogen. En vacker dag tyckte de att det var bättre att gifta sig med varandra. Traian gick raka vägen till flickans far och bad om Murgrönans hand. Mannen lyssnade på honom, men visade inte stor entusiasm för hans plan:

– Ärade prins, sade han, detta är omöjligt. Vi är kungens undersåtar och din far, kungen, skulle aldrig ge sitt medgivande till ett sådant giftermål.

Traian svarade inte. Han gick hem grubblande över skogmannens ord. Fram på kvällen avslöjade han sina tankar för sin far. Den gamle kungen svarade att pojken fick genomgå en test först:

– Kan du avstå helt från att träffa Murgröna under ett helt år, kan du, när tiden är inne, gifta dig med din käresta.

Traian accepterade detta. Trots sin brinnande önskan, gick han inte längre i skogen för att träffa sin flickvän. Han övergav till och med sin favorit sysselsättning, jakten, för att inte råka se Murgrönan. Flickan var mycket ledsen förstås när hon såg att Traian inte längre dök upp. Hon visste ju ingenting om kungens och sonens överenskommelse.

Under tiden kom en massa adelsfamiljer till palatsen på besök. De svarade på kungens inbjudan och det hände att de stannade flera dagar, ibland en hel vecka, och njöt av kungafamiljens frikostighet. Under ett av dessa gästabud fick Traian syn på en adelsflicka. Han blev förförd av hennes behag och glömde helt att han lovat sitt hjärta åt Murgröna. Följden blev att kungasonen och den vackra adelsflickan blev ihop och deras föräldrar ställde till en överdådig bröllopsfest.

När dagen för festen var inne samlades en massa släktingar i kungaparets palats. På kvällen lystes det upp av tusentals facklor och levande ljus. Murgröna, som nåddes av rykten om kungasonens bröllop, ville se, hon också, vem som tog hennes plats vid Traians sida. Hon gick till palatset, men släpptes inte in. Hon var inte bjuden dit och en sådan fest var inte något för fattigt folk.

Med sårat hjärta sprang skogsmannens dotter till ett fönster för att titta in. Hon ville se sin älskade en sista gång, även om det var bara en glimt hur liten den än var. Men Traian fanns inte där. Då sprang hon till ett annat fönster, sedan till nästa och till nästa. Brudgummen syntes inte till! Då ville hon titta genom fönstren på övervåningen och bad Gud om hjälp. Hon bad innerligt, med tårarna rinnande nedanför kinderna. Plötsligt kände Murgröna att hon kunde höja sig av sin egen kraft ända upp till palatsets övriga våningar. Genom ett av fönstren däruppe såg hon Traian till sist. Men hon såg inte vad som hände med sig själv. Och när hon såg det, förstod hon inte längre vad som har hänt.

Det sägs att på det sättet uppstod murgrönan i växtriket. Även dess förmåga att sträcka sig längs husens murar har sitt ursprung i denna gamla händelse. Murgrönan strävar fortfarande att nå alla byggnadernas fönster för att titta in genom dem. Fast den glömde för länge sedan, vad var det den ville se därinne.

Daniel Onaca

3 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Folktro och traditioner

Den Bergtagna på högstadiet

”Yes! Ola berätta en saga för oss!”, utbrast ett par av ungdomarna medan andra frågade om jag hade mungigan med mig när jag klev in klassrummet till klass 9A igår morse. ”Det var ett fint mottagande”, tänkte jag och trodde att det kanske skulle funka att sjunga medeltida ballader för ungdomarna. Min son som också går i högstadiet, men på en annan skola, skulle troligtvis ha sjunkit genom alla golven i skolbyggnaden, ner i kulverten, dragit luvan, på tröjan, över huvudet och gått omvägar hem om jag sjungit medeltida ballader i hans klass. Det får man förstå.

Men de här ungdomarna lyssnade när jag sjöng om ”Sven i Rosengård”, ”Liten Karin” och ”Den Bergtagna”. Jag sjöng alla verser och till enkelt gitarrkomp.

”Och jungfrun hon skulle sig åt Ottesången gå
– Tiden görs mig lång
Då gick hon den vägen åt höga berget låg
– Jag vet att sorgen är tung”

”Tiden görs mig lång”, tänkte nog en flicka, trots allt, som satt mitt framför mig. Mitt i en strof mellan två omkväden i Den Bergtagna utbrast hon:

”Hallå, du har ju sjungit i fjorton minuter nu!”

Många skrattade och även jag. Men de flesta inklusive hon själv ville faktiskt ändå lyssna till slutet.

Vi hade innan balladen pratat om att gifta sig med någon som man inte älskade eller som kanske inte visade sig vara snäll eller till och med var våldsam. De ville veta hur det skulle sluta. Kunde hon hålla sitt löfte och vad skulle hända om hon inte höll det?

Balladerna väckte mycket funderingar och intressanta saker att prata om som våld, kärlek, tro, makt och sorg.

Det är inte så långt mellan medeltiden och oss om man reser med berättelser trots att de är långa.

Jag var glad efter lektionen men har fortfarande inte mött 9B. De möter jag i morgon.

Ola Henricsson

Illustrationen är hämtad från Svenska folkvisor, utgivna av E.G. Geijer och A.A. Afzelius, ny betydligt utökad upplaga 1880. Här finns text och musik till de tre balladerna Ola sjöng.

4 kommentarer

Under Att berätta, Berättelser, Pedagogik

En till fotbollshistoria från Norge

När jag skriver det här ligger Tromsø på andra plats i den norska elitserien i fotboll. Under decennier har laget tillhört toppen i norsk fotboll. Men 2001 hände något sällsamt.

Tromsö byggde om sin fotbollsarena, precis som många andra elitlag gjorde vid den här tiden. En orsak var att skapa bättre utrymme såsom VIP-rum för de största sponsorerna. Sittplatsläktaren ändrades med följd att många trogna supportrar förlorade de sittplatser de haft i många år.

Men det började gå dåligt för laget. Match efter match förlorades. Det kom ut ett rykte om att en same som förlorat sin sittplats hade gandet, förbannat, laget. I början skrattade spelarna åt historien, men när det gick sämre och sämre visste de till slut inte vad de skulle tro. Efter en del tidningsskriveriet framkom det att förbannelsen kunde brytas om en get offrades på fotbollsplanen. En getbonde erbjöd sig att skänka en get. Han var också en supporter till laget.

Efter många om och men bestämde lagledningen att en get skulle offras före en viktig hemmamatch. Men en djurskyddsförening protesterade och Tromsø IL beslöt i sista stund att ställa in offrandet. Laget förlorade matchen.

Säsongen slutade i nedlyttning och flera stjärnspelare fick skulden och fick lämna laget. Trond Johansen, en tidigare storspelare, fick ansvaret för att för alaget tillbaka till högsta divisionen. Han var överbevisad om att allt skulle bli bra bara geten offrades. Några vänner till honom körde till getbonden och det sägs att geten offrades.

Säsongen 2002 blev succé för Tromsø IL.

Per Gustavsson

Vill du läsa en betydligt längre berättelser om Tromsø idrettslag och geita, hittar du den i Gandere och hjelperee i nordområdene, redigerad av Roald Larsen och Lev Levit, Arktisk Forlag 2011.

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner