Den Bergtagna på högstadiet

”Yes! Ola berätta en saga för oss!”, utbrast ett par av ungdomarna medan andra frågade om jag hade mungigan med mig när jag klev in klassrummet till klass 9A igår morse. ”Det var ett fint mottagande”, tänkte jag och trodde att det kanske skulle funka att sjunga medeltida ballader för ungdomarna. Min son som också går i högstadiet, men på en annan skola, skulle troligtvis ha sjunkit genom alla golven i skolbyggnaden, ner i kulverten, dragit luvan, på tröjan, över huvudet och gått omvägar hem om jag sjungit medeltida ballader i hans klass. Det får man förstå.

Men de här ungdomarna lyssnade när jag sjöng om ”Sven i Rosengård”, ”Liten Karin” och ”Den Bergtagna”. Jag sjöng alla verser och till enkelt gitarrkomp.

”Och jungfrun hon skulle sig åt Ottesången gå
– Tiden görs mig lång
Då gick hon den vägen åt höga berget låg
– Jag vet att sorgen är tung”

”Tiden görs mig lång”, tänkte nog en flicka, trots allt, som satt mitt framför mig. Mitt i en strof mellan två omkväden i Den Bergtagna utbrast hon:

”Hallå, du har ju sjungit i fjorton minuter nu!”

Många skrattade och även jag. Men de flesta inklusive hon själv ville faktiskt ändå lyssna till slutet.

Vi hade innan balladen pratat om att gifta sig med någon som man inte älskade eller som kanske inte visade sig vara snäll eller till och med var våldsam. De ville veta hur det skulle sluta. Kunde hon hålla sitt löfte och vad skulle hända om hon inte höll det?

Balladerna väckte mycket funderingar och intressanta saker att prata om som våld, kärlek, tro, makt och sorg.

Det är inte så långt mellan medeltiden och oss om man reser med berättelser trots att de är långa.

Jag var glad efter lektionen men har fortfarande inte mött 9B. De möter jag i morgon.

Ola Henricsson

Illustrationen är hämtad från Svenska folkvisor, utgivna av E.G. Geijer och A.A. Afzelius, ny betydligt utökad upplaga 1880. Här finns text och musik till de tre balladerna Ola sjöng.