Hans och Greta jublar när häxan åker in i ugnen och de äntligen är fria och kan leta sig tillbaka hem igen. Är inte det här en förfärlig saga egentligen? frågar sig min kollega och jag när vi ska ut på förskolorna i kommunen för att möta 5-åringarna. En häxa som brinner upp, barn som blir lämnade i skogen och så ska stackars Hans bli uppäten också? Ja, frågorna är många hur vi ska förhålla oss när vi berättar just den här sagan. Idag har vi en helt annan värdegrund och ingen lämnar sina barn i skogen ostraffat.
Efter många funderingar och desto färre svar enas vi om att vi kommer inte ifrån berättelsen hur vi än gör. Vi bestämmer oss för att använda sagan och nu har vi mött två grupper med 5-åringar. De har lyssnat fascinerat och många känner till sagan.
När vi har berättat om Hans och Greta får barnen gestalta den och vi gör ett litet uppspel för varandra. Hittills har ingen velat vara häxan, det kan vara en slump men om det upprepar sig så kanske det har sin förklaring. När barnen spelar sagan för varandra har de väldigt klart för sig vad den handlar om. Alltså har vi valt en bra saga för vårt arbete. Vi vill att barnen ska få lust till berättelser och berättandet redan tidigt och därför vill vi inte att de ska bli skrämda.
Monika Westin
Sagobygdens Blogg 
Stakkars troll
Da min datter var liten var hun alltid på taperens side. ”Stakkars ulven, hvordan kunne de ta livet av den?”, utbrøt hun da jeg fortalte om Rødhette, og hun fortsatte: ”Han var jo bare sulten og ulver liker best kjøtt!” Og sammen skapte vi alternative slutter på eventyrene. Ulven ble lappet sammen av dyrlegen og måtte gå på vegetarretter resten av sitt liv. Trollet i Bukkene Bruse døde ikke, han falt bare ned i elva og knakk foten. Men det gikk bra, for han fikk hjelp av ei lita jente som hadde gått på førstehjelpskurs og som kunne spjelke knekte bein.
Dette er opplevelser jeg bruker fremdeles, liker ikke tilhørerne slutten, så lager vi en ny slutt, som vi alle kan leve med!