En del av mina söndagseftermiddagar ägnar jag åt att planera kommande jobbvecka. Så även denna söndag. En av utmaningarna i arbetet med mina ungdomar är att hitta berättartillfällen där de får möta offentlig publik. Hela sex gånger kommer det att ske den här terminen. Den här veckan ska vi fokusera på vad som händer när berättelsen möter lyssnarna. Det är då först som det blir en hel berättelse, då är berättandet på riktigt.
MIna yngre elever som jag besöker ute i grundskolorna ska få ta del av svåra ord, insprängda i berättelserna de ska få höra den här veckan. Lärarna på en skola har upptäckt att eleverna har ett dåligt förråd av en hel del ord som de borde kunna betydelsen på.” Vi stoppar in dem i berättelserna,” sa jag då. Då kan man förklara dem i ett sammanhang. Lärarna är skeptiska men inte jag. Ordet tjäle till exempel, hur bra blir det inte att få höra om det hindret i en berättelse. Då blir får orden betydelse och eleverna kan lätt relatera till något när de hör dem vid andra tillfällen. Då är berättandet på riktigt.
Förra veckan hade vi besök av Thomas Andersson, förra årets Mickelpristagare, här i Sundsvall. Efter hans föreställning hade vi ett långt och givande samtal, oss pristagare, berättare och norrlänningar emellan. ”Kulturarvet slår tillbaka” heter hans föreställning och jag har hört den ett antal gånger nu men varje gång så hittar jag något nytt i den. Det gläder Thomas och vi pratar länge om vikten av att det som vi gör känns bra och är äkta, även om vi redan gjort det flera gånger tidigare. En berättelse måste leva annars är den förbrukad. ”Det måste kännas,” sa Thomas,” det är då det är på riktigt.”
Med de orden tackar jag för mig här på bloggen, för den här gången. Jag avslutar min söndag med att hämta lite inspiration i Ola Henricssons nyutgivna bok ”Möten med berättande.”
Monika Westin
Berättare, Drama & Berättarpedagog, Berättarkonsulent
En del av Stenstans Berättarteater och ordförande Berättarnät Sundsvall/ Mitt
Det här är Monikas avslutande bidrag som gästbloggare. Tack för att du delat med dig av dina erfarenheter, tankar och berättarlust! Vi säger också välkommen till Ola Henricsson, som ny gästbloggare. Ola, vars nya bok var inspirerande söndagsläsning för Monika.
Per Gustavsson
Åh! Det är så rätt att stoppa in de svåra orden i meningar och berättelser!!! Underbart! Då ryggar man inte tillbaka för svåra ord, utan lär sig förståelsen genom sammanhanget! Gör man inte det…så lär man sig fråga, för att man blir inte rädd för språket…jag vill tro att en nyfikenhet skapas. Jag blir så glad!
Tack!
/KiaLilith
Jag är inte rädd för svåra ord. Använder ofta ålderdomliga ord. Barn och ungdomar måste få suga på nya ord, prova dem. Det fina med muntligt berättande är att sammanhanget förklarar och att det också är så lätt att osökt upprepa det man nyss sagt men med nya förklarande ord.
Precis min upplevelse också. Det är så kul att få använda berättande på ett meningsfullt sätt där orden faktiskt spelar roll. Och det är alltid lika kul att bli avbruten av en fråga om vad något betyder i berättelsen. Då vet man att de lyssnar. Idag fick jag en sådan fråga: ”Vad är en kil?” jag förklarar och vi kan sedan gå vidare i berättelsen. Ett direkt möte med mellan den som lyssnar och berättar. En hållplats i berättelsen.
Tack för trevlig och inspirerande läsning här på bloggen, Monika!
En elev frågade mig en gång var för jag använde så ”konstiga” ord.
Mitt svar blev: ”För att de finns!”
Hälsa eleven att den kan börja läsa på http://www.dagensord.net där finns det gått om konstiga ord, haha..