Förr i tiden var det vanligt att flickor fick sin första anställning i något hushåll som hjälpreda. Så var det för min moster. Hon blev städslad som hemhjälp hos Oskar, som var hemmansägare, och hans gamla mor Stina. Min nygifta mor bodde alldeles i närheten, så de kunde träffas ganska ofta. För henne berättade hon vad som hände den där februaridagen.
Oskar såg man nästan alltid utomhus om man kom där förbi. Han stod oftast på vedbacken och högg ved ”för den eviga elden därinne”. Han syftade då på sin mor som helst kurade i spisvrån.
En dag, när de åt frukost, sade Oskar ”Jag tror att det är frågan efter gamla Sissa i Strömma idag”. Sissa i grannbyn var gammal och hade varit dålig ett tag. ”Vad har du fått det ifrån?” undrade modern. Då berättade Oskar om en kuslig och egendomlig dröm han hade haft på natten. Han hade drömt att han stått därute och fått se en skjuts närma sig på vägen. En främmande häst drog en vagn, på vilken det satt en mörkklädd herre. När ekipaget kom mittför Oskar, höll kusken in hästen, som stannade. Oskar hälsade, och frågade ”Vem är du?” ”Jag är Döden”, sade mannen och manade sedan på hästen, som satte igång så att skjutsen försvann neråt Strömma. ”Så då är nog slutet kommet för Sissa”. De satt tysta runt bordet, det kändes olustigt att ha fått höra detta.
Efter måltiden gick Oskar ut, sa att han skulle spänna för hästen och köra till en ängslada och hämta hö, nu på eftervintern hade vinterfodret i lagårn tagit slut.
När min moster lite senare skulle gå ut för att hämta ved i vedboden, fick hon se att hästen stod utanför lagårdsdörren med hövagnen efter sig, och att Oskar låg medvetslös på marken en bit därifrån. Det ordnades så att han kom till lasarettet så fort det bara gick, men efter någon dag dog han utan att ha återfått sansen.
Troligen hade hästen gjort ett ryck just när Oskar var på väg upp i vagnen, varvid han fallit så illa att han brutit nacken.
Men gamla Sissa fick leva ännu en tid därefter.
Saga Alexanderson
Sagobygdens Blogg 