Kommer du ihåg Levi, getarpojken som blev upptecknare av folkets minnen? Jag har i två tidigare blogginlägg berättat om hans liv. I sin självbiografi berättar Levi hur han, liksom andra barn, tuktades med riset. De vuxna skrämde också barnen med påhittade väsen. Idag är väl brunnsgubben mest känd. Men det fanns en hel uppsättning med skrämselväsen, som passade för olika situationer.
Levi Johansson berättar att den vanligaste i hans barndom var ”Gamm-kusen”. Han höll till i den djupa och porlande kallkällan en bit från gården. Han lurade på barn, som kom i källans närhet och var beredd att dra ner dem i djupet. Men om barn var olydiga kunde han också komma fram till gården och hämta dem.
När det var kallt väder om vintern och morföräldrarna ville att Levi skulle hålla sig inomhus berättade de om ”Vinter-Erik” och ”Benlösn”. Vinter-Erik slog i knutarna så att det hördes rejält när det var smällkallt. Den ”Benlöse” slängde upp dörren på vid gavel och tog den, som inte hade stängt ytterdörren ordentligt.
Och så fanns ”Jällar-gubben”. Han kom och ”opererade en, ifall man var oblyg med det lilla man hade”.
Många äldre jag har träffat i Ljungby har berättat att när de var små blev de skrämda med ”Ågubben” i ån Lagan. Konstnären Sven Ljungberg mindes mycket väl ”Ågubben” från sin barndom och har gjort en skulptur av Ågubben och den står intill ån nära Svens barndomshem.
Svens mor var aldrig rädd för att hennes egna barn skulle drunkna i ån, eftersom hon litade på dem och visste att de kunde simma. Men andra barn varnade hon för Ågubben, som lockade på barn, och sa att hon sett honom flera gånger. ”I vattnet är han lika snabb som gäddorna.” Sven var förstås nyfiken och ville gärna se ”Ågubben” En månkväll smög han sig ner till ån och där i vattnet får han syn på gubben, men han är inte ensam. ”Det är en han och en hon. Och vad är det de håller på med. Det måste vara det som de stora pojkarna talar så mycket om….” När ”Ågubben” lite senare kliver upp ur vattnet bär han på en jättestor gädda och runt nacken slingrar sig en ål.
Folkminnesforskaren Carl Wilhelm von Sydow, som växte upp på en gård utanför Ljungby, skapade en särskild benämning på dessa väsen som folk egentligen inte trodde på, till skillnad från till exempel tomtar och troll. Han kallade dem för fikt, och de användes just i pedagogiskt syfte i fostran av barn.
Per Gustavsson
För dig som vill läsa mer:
Levi Johanssons levnadsskildring har titeln En byskollärares minnen och återfinns i Hågkomster från folkskola och folkundervisning. Årsböcker i svensk undervisningshistoria 70. Stockholm 1944.
Sven Ljungberg har skrivit om ”Ågubben” och om sitt arbete med skulpturen i Ågubbens fiskafänge, Stockholm 2004. En skiss till skulpturen finns på Sagomuseet. Boken kan köpas på Ljungbergmuseet.
Sagobygdens Blogg 