Etikettarkiv: Ljungby berättarfestival

Hur berättandet tog fart i Sverige

Nu går vi in i december, årets sista skälvande månad. Nästa år kan den svenska berättarrörelsen fira 30 år. Hur började det hela? När och var hände det? I den nyutgivna boken Muntligt berättande. En handbok skildrar berättarna Ida Junker och Mars Rehnman det magiska ögonblicket. Med författarnas tillstånd återger vi deras text.

En renässans för muntligt berättande

Det var en lördagskväll i maj 1990 och ett stort sällskap hade bänkat sig i en gammal byskola en bit utanför Ljungby. Sveriges första berättarfestival hade just avslutats och nu skulle deltagarna fira med en middag. De som satt och åt runt borden hade kommit resande från alla landsändar. Det man hade gemensamt var att man under det gångna decenniet hade upptäckt något i det muntliga berättandet. Det kunde vara lärare som börjat lägga in korta historier i undervisningen, bibliotekarier som lagt undan boken under sagostunden, fritidsledare som tämjt vilda ungar med egna skrönor. Där satt författare, skådespelare, folklorister och många andra som av något skäl sysslade med berättelser i muntlig form. Ditintills hade de flesta varit ensamma om sitt intresse, men här möttes de nu i en stor skara. Inte underligt att det sorlade runt borden medan man utbytte erfarenheter. 

Målaskogs skola utanför Ljungby där den första berättarfestivalen i Sverige ägde rum och där det berättades hela natten.

Plötsligt bröts tystnaden av att någon började berätta en historia med hög röst. Samtalen tystnade och snart lyssnade alla. När berättaren avslutat inträdde en kort tystnad och innan man kom att tänka på att applådera hade en annan person tagit till orda med en ny berättelse. Plötsligt hade en form uppstått där ordet gick kors och tvärs mellan borden. Det var en salig blandning av folksagor, myter, sägner, legender, skrönor, skämthistorier och visdomsberättelser. Timmarna gick medan man berättade och lyssnade i en sällsam stämning. Skratt avlöstes av eftertanke, kusligheter övergick i förtrollning. Det var som om dessa historier inte bara berörde lyssnarna. Historierna tycktes också tala med varandra från olika världsdelar, epoker och livsåskådningar.

När de sista deltagarna bröt upp hade det ljusnat utanför den gamla byskolan. Klockan var fem på morgonen. Nästan tolv timmar hade gått.

Ingen anade då att det här var början på en renässans för den muntliga berättarkonsten. Det som under ett årtionde varit enstaka individers spontana intresse blev något som nu samlades i en rörelse. Man började diskutera och undersöka vad det var som gjorde muntligheten så kraftfull, så berörande och övertygande. Det växte fram kurser, det hölls seminarier och fler festivaler. Det visade sig snart att samma nyväckta intresse fanns i andra länder, att likasinnade börjat utforska berättarkonsten runt om i Europa och Nordamerika. Det kunde vara berättarklubbar i England där lokalbefolkningen samlades på bypuben för att lyssna och berätta. Det kunde vara experimentell berättarkonst på scener i  Frankrike. Det kunde vara festivaler i USA med tiotusentals besökare. 

I takt med att människor från olika yrken och sociala grupper upptäckte berättandet uppstod också oväntade tillämpningar. Den svenska pedagogen som använder berättandet som stöd för dyslektiska barn. Den brittiska sjuksköterskan som berättar historier för att lugna och kunna kommunicera med psykotiska patienter. Israelen som startar en berättarfestival i Galiléen för judar och araber. Överlevande som reser mellan skolor för att berätta om Förintelsen. Sociala myndigheter i Kanada som använder specialkompetensen hos berättare för att stödja barnfamiljer med anknytningsproblem. Stora organisationer, som Världsbanken, där berättelser ur verksamheten blir redskap för förändring och omorganisation. 

Det tycks som om detta uråldriga redskap för kommunikation kan bli relevant i de flesta verksamheter när människor får fatt i det och formar det efter sina behov. Det är enkelt och lättillgängligt. Den som lyssnar till muntligt berättande för första gången finner sig genast tillrätta. Nästan som om det finns inskrivet någonstans i våra gener. 

*****************************************************

Den inspirerande boken Muntligt berättande är utgiven av Fabula Storytelling förlag och kan beställas från fabula@storytelling.se. Den kan också köpas på Sagomuseet i Ljungby.

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Tankar för 30 år sen

I år arrangeras Ljungby berättarfestival för trettionde gången. Sagobygden med Sagomuseet fyller 20 år. Det kan vara lite kul att se hur tankarna gick för snart 30 år sen. Här är en artikel som jag skrev för tidskriften Barn och Kultur och publicerades i nr 1 1991. De här funderingarna kom senare att ligga till grund för skapandet av Sagobygden. Artikeln hade rubriken Smålands sagoskatt. Än lever Mickel i Långhult.

Som Mickel i Långhult 1990.

Jag kör mot Moheda, en gång en viktig marknadsplats i det småländska bondesamhället, senare stationsort och numera ett villasamhälle med lagom pendlingsavstånd till Alvesta och Växjö. Jag ska berätta sagor och sägner för barnen i en av Mohedas skolor. Jag tänker på trollen i Klintaberget, höjden strax norr om samhället. Har barnen månne hört berättelserna om Klintabergstrollen som de gamla i generation efter generation berättat? Om mannen som gjorde ett nytt skaft till brödgrisslan han fann på berget. Nästa morgon låg det på grisslan nygräddade ”stinkakor” som han åt av. Men det var trolldom i kakorna och en trollkäring fick honom i sitt våld. Har barnen månne hört om jätten som byggde Moheda kyrka mot att prästen satte ena ögat i pant?

Det lokala sägenmaterialet okänt för de flesta

Som tillfällig besökare kommer jag och berättar traktens egna sägner och åter besannas det som så många gånger förr: det lokala sägenmaterialet är okänt för de flesta. När jag börjar berättar om mannen från Brännhult som gick över Klintaberget till Moheda och på berget mötte en skön jungfru tisslas och tasslas det i barngruppen, och jag förstår genast vilken flicka som bor just i Brännhult. Historien är inte märkvärdig, men just genom den lokala förankringen lyssnar barnen spänt  till hur mannen lockas till giftermål, hustrun föder många barn som alla är lite konstiga på ett eller annat sätt. ”Då förstår man ju, att hon måste ha varit av trollsläkt.”

Här projekteras en ny golfbana

På väg från Moheda kör jag åter förbi Bråvalla hed, denna sägenomspunna slätt som sträcker sig från sagosamlarna George Stephens Huseby och Gunnar Olof Hylten-Cavallius Sunnanvik vid Åsnens strand, längs Salens och Dansjöns västra sida upp till Moheda. Här vid Dansjöns strand där landskapets är som allra vackrast med magnifika ekar på sköna backar ner mot sjön ligger Kungshögarna, där enligt sägnen Blenda och hennes värendskvinnor begravde den danske kungen och hans män. Men på andra sidan landsvägen är åkrar och ängar uppbrutna, den svarta jorden ligger bar, istället för kor ser jag gula grävmaskiner och lastbilar. Här projekteras och byggs en ny golfbana.

Den påtagliga fysiska förändringen av landskapet går fortare än någonsin förr. Vi själva förändras och med oss våra tankar och berättelser. Den historiska förankringen i vår bygd hotas och med den det nödvändiga historiska perspektivet. Just därför att det byggs golfbanor i odlingslandskapet berättar jag mina sagor och sägner runt om i Småland och andra landskap.

Torpare, herrgårdsfruar och präster

För att fascinera måste historien bli levande. Just sägnerna och sagorna upplever jag som inkörsvägen till hembygdens historia och folkets liv. Ur berättelserna stiger torpare och backstugusittare fram, fattiga och rika bönder, käringar och drängar, stränga herrgårdsfruar och gudfruktiga präster. Deras tankar och tro, slit och umbäranden i vardagslivet blir synligt. Som pusselbitar som fogas till varandra växer en gången verklighet fram. Genom den muntliga berättelsen blir historien inte en text på blanka boksidor, utan här tillsammans mellan berättare och lyssnare blir det förflutna levande.  

I Ljungby har jag åkt med skolbarn på sägenresor och berättat på ort och ställe: där låg offerkastet som skulle hindra att drängen som begravdes levande skulle gå igen; där stod Barnaboken i vilken pigan och drängen gömde barnet som fötts i lönndom; på den stenen stod Ebbe Skammelson när han segnade död ner och än idag kan ni se fotavtrycken i stenen; i Näsasjön troddes näcken bo och han lockade barnen till sig. 

Berättelserna bidrar till att skapa gemenskap och en kulturell identitet och befäster kulturarvet. En gemensam berättelse känd av alla i samhället kan härvidlag ha stor betydelse. Alla kan vara stolta över stenröset där draken vaktar en skatt eller lämningar efter kyrkan som byggdes av Fru Agunda som bekämpade de vilda hedningarna.

Mickel i Långhult

Samma roll kan hembygdens sagor spela. Min väg har gått från barndomens Grimmsagor, via turkiska och ryska sagor till den skatt som de småländska sagorna utgör. Här finner jag de gamla sagomotiven, de kända berättelserna, men i ny dräkt, ofta folkligare och mer jordnära. Nu träder också berättarna bakom sagorna fram och framförallt har jag lärt känna Michael Jonasson Wallander, mer känd som Mickel i Långhult, enligt Harry Martinson ”den svenska folksagokretsens största trumfäss”. Detta fattighjon, som föddes på 1700-talet och dog 1860, levde en stor del av sitt liv i Ryssby socken i nuvarande Ljungby kommun. Han skrev ner ett stort antal sagor som förmedlades via prosten Cavallius i Vislanda till sonen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Stockholm. På sin säregna småländska ger Mickel en tydlig bild av fattigfolkets liv genom på en gång drastiska, fantasifulla och verklighetsnära sagor.

Många är de småländska sagoberättarna, deras liv och öden kan fylla otaliga sidor och många är berättelserna, kända och okända. Som sagor förr berättades för vuxna bör också många av dessa sagor idag berättas för vuxna och ungdomar. Det ögonblick då en grupp sjätteklassare släpper sin  förutfattade skeptiska inställning till sagor och tar emot dem med hela kroppen och alla sinnen är en fantastisk stund.

Öppen för lyssnarnas kommentarer

Många har skildrat kraften i det muntliga berättandet, hur lyssnaren blir medskapande i historierna. Berättandet innebär hela tiden en ögonkontakt med lyssnarna, osökt kan svåra ord ges sin förklaring, spänningen stegras om så behövs och berättelserna kortas ner om det är lämpligt. I mitt eget sätt att berätta försöker jag vara öppen för lyssnarnas egna kommentarer, infall och reaktioner och foga ihop detta med berättelserna såsom sägnerna ofta förr berättades kollektivt och association följde på association.

Men stoffet som sådant bjuder på mycket, inte bara de urgamla sagomönstren med den fattige som får prinsessan, den dummaste som vinner framgång och så förstås magiska hjälpare. Här finns så mycket mer. Enligt min mening innehåller sägnerna och de folkliga sagorna, om de inte tunnats ut, allt det som fascinerar ungdomar i dagens bestsellerlitteratur och häftiga videos. Stoffet är spännande, upproriskt och fräckt. Vårt behov av spänning och underhållning tillfredsställs. Vi får rysa åt spöklika berättelser om dödskallar i benhuset på kyrkogården; skratta åt dumbommar och mästertjuvens listiga upptåg; äcklas över ormar i magen och knallen som drack mormors åminnelse, det sista hon hostade upp innan hon dog; ge utlopp för våra känslor när vi hör tabuhistorier såsom den om käringen som kärnade koskit; kittlas av erotiska anspelningar när skogsnuvan lockar på bonden som lagar till en kolmila.

Ett vardagligt berättande

Berättelserna finns omkring oss och väntar bara på sina berättare. Visst kan det vara bra med professionella berättare som kommer på besök, men målet är också ett vardagligt berättande av sagor och sägner, egna minnen och vardagsupplevelser på förskolor, i skolor, i hemmen, ja överallt. I Kronobergs län har Berättarverkstan från Stockholm och andra ordnat kurser. Med självförtroende och en eller två sagor har många gått från dessa kurser. Men steget till att våga berätta kan ändå vara långt, puffar behövs. I Ljungby bestämde vi oss för ett positivt tvång. De som varit på berättarkurser skulle senare byta barngrupper med varandra och berätta inför nya ansikten. Det upplevdes positivt och ingav mod. Utgångspunkten har varit att all kan berätta, det fordras bara att man vågar och tränar. Till slut bottnar berättelsen i en själv och många kan berätta med personlig övertygelse, utstrålning och kraft och trollbinder barn utan skolad röst.

Landets första berättarfestival

Ur berättandet här i Kronoberg föddes så landets första berättarfestival, som gick av stapeln i Ljungby och i Mickels hemtrakt Långhult och Målaskog. I maj 1990 berättades det som aldrig förr i skolor och förskolor, på arbetsplatser och i hembygdsstugor, på gator och torg och många andra platser. Berättare och lyssnare från hela landet kom och förvissades om den muntliga berättartraditionens livskraft, inspirerades till fortsatt berättande och grunden till en bestående kontakt mellan berättarintresserade var lagd.

Bengt af Klintberg och artikelförfattaren vid invigningen av minnesstenen över Mickel i Långhult juni 1990

Trollen är jagade bort från Klintabergets bergskammare. Där inrymdes istället olja. En del minns kanske oljekatastrofen i Moheda som under någras sommardagar under ett år på 50-talet ställde det lilla stationssamhället i centrum för hela Sverige. Vi kan inte åter befolka bergen med troll, skogarna med skogsnuvor och sjöarna med näcken, så rent påtagligt de levde i människors vardag förr, för inte så länge sen. Men vi kan minnas dem och ge dem plats i vår fantasi, i våra berättelser och i vår historia.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Att berätta, Folktro och traditioner, Sagomuseets verksamhet

25 år med Ljungby berättarfestival

Berättarfestival 3Fredag den 13 juni invigs den 25:e berättarfestivalen i Ljungby. Festivalens logga skapades av Mats Rehnman och vi tycker att den fortfarande berättar om vad festivalen handlar om. Som kronan på 25-årsjubileet framträder Mats själv och berättar en av sina bästa historier. Allt om festivalen hittar du på http://www.ljungbyberattarfestival.se.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Tagen Fotograf

Sagomuseets Fotograf Björn Gullander blev så (be)tagen av musikinstallationen vid Klockesjö lördag kväll, så han är påstridig och vill absolut att dessa två bilder ska visas.

Hans_Sydow-Klockesjo_w

Ljudkonstnären och kompositören Hans Sydow vid Klockesjö, med sonen Carl.

Klocksjö Per w

Berättaren Per Gustavsson, till höger, berättade sägner från sjöarna och Stavsjö ry i Hans Sydows installationskonsert.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

En riktig höjdare

IMG_3568

Förberedelserna inför berättarfestivalen är intensiva. Här testar vi ljudet inför lördagens installationskonsert av Hans Sydow vid Klockesjö. Vår eminente ljudtekniker Anders klättrar i träd, som om han aldrig gjort något annat. Det kluckade och bubblade i vattnet när vi försökte få upp den sjunkna kyrkklockan. Som tur var lyckades vi inte. Det var ju bara repetition. På lördag kl 21.30 gäller det. Läs mer här. Vi vågar utlova att det även på lördag blir en riktig höjdare.

Här kan du se en film från Klockesjö.

Lämna en kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

Hyllning till muntligt berättande och Ljungby berättarfestival

Lyssnaren är lika viktig för en berättarfestival som berättaren. Jag vågar nog utnämna Gustav till festivalens flitigaste besökare. I flera år har han kommit till Ljungby under festivaltiden. I en egen blogg hyllar han både det muntliga berättandet i allmänhet och Ljungby berättarfestival i synnerhet. Det är insiktsfullt skrivet. Missa inte hans tankar utan gå till Gustavs blogg http://www.themodernnomad.com.

Per Gustavsson

1 kommentar

Under Sagomuseets verksamhet

5536

Det är siffran på antalet entréer på årets berättarfestival.

Förra året var det 3356.

Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Sagomuseets verksamhet