Storytelling är ett modeord i Sverige. Om du googlar på ordet så får du upp en otrolig blandning av olika träffar. De flesta handlar om corporate storytelling. Det är en en gren inom marknadsföring som går ut på att bygga ett företags försäljning kring en historia. De som utbildat sig inom corporate storytelling är experter på att använda berättelsen för att stärka ett varumärke, dock har de sällan någon kunskap i hur man berättar en historia muntligt.
Den andra stora gruppen du får upp när du googlar på storytelling är sagoberättarna. Vi identifierar oss ofta som kulturarbetare och är experter på att berätta en historia muntligt. Vi har däremot sällan någon större kunskap om näringsliv och marknadsföring.
Båda grupper använder ofta begreppet storytelling på nätet och i marknadsföring. Detta leder till viss förvirring. Sagoberättare rings upp av företag och ombeds fortbilda i storytelling och folk som är utbildade i corporate storytelling får förfrågningar om berättarcaféer och föreställningar. Eftersom alla vill ha jobb så är risken att man tar uppdrag som man inte har tillräcklig kunskap för att klara av. På sikt riskerar detta att sänka förtroendet för all form av storytelling.
Sagobygdens Blogg 
Utmärkt att detta blir klargjort!
Just precis så är det. Och inte borde vara. Frågan är; hur kommer man bort ifrån det?
Men i Sverige behöver man väl inte fisa omkring och veva med engelska ord?!? Går inte ord som ”berättare”, ”berättande”, ”berättarkonst” osv bättre? ”Förtäljare”, till exempel, låter ju hur fint som helst! Dessutom ligger det många fina gamla ord och skräpar alldeles oanvända annat än för historiska företeelser – som ”tul” och ”skald”.