Först ut som gästbloggare i höst är Kiriaki Christoforidis. Vi säger välkommen. Så här presenterar hon sig själv:
Jag heter Kiriaki Christoforidis och jag arbetar som muntlig berättare. När jag var liten tyckte jag inte om mitt namn, det var så långt, så osvenskt och så annorlunda. Jag drömde om att få heta Jill. Dessutom skapade mitt namn förvirring, folk som såg mitt namn i skrift trodde ofta att det var namnet på en pojke. I många klassrum har jag sett lärares förvåning när de förstått att det är jag som hör ihop med det där namnet på listan. Än i dag händer det. Jag leder sommarkurser i muntligt berättande. Ett år var det minst hälften av deltagarna (nästan bara kvinnor) som hade förväntat sig en sommarvecka tillsammans med en grekisk man…
När jag var liten kallade jag mig något annat och var noggrann med att ingen skulle få veta mitt egentliga namn. Nu är det tvärtom. Nu är jag noggrann med att nya bekantskaper inte ska få veta mitt smeknamn. Kiriaki är fortfarande ett långt, osvenskt och annorlunda namn. Men det är mitt. Och så är det farmors. Farmor hette också Kiriaki Christoforidis. Och hon var byns berätterska. Hon målade upp sagor om prinsar och prinsessor från en värld långt bortom hennes egen. Och hon berättade pontiska folksagor från en värld där hon själv hörde hemma. Och hon öste egna berättelser från den värld som levde inuti henne. Min farmor hörde till folkgruppen pontier och föddes i Turkiet. 1922 fick farmor och hennes familj, släkt och hela folk inte längre bo kvar i Turkiet, på den plats de hade levat i tusentals år. Farmor och hennes folk påbörjade en lång, lång resa till fots och efter två år kom de som hade överlevt fram till Grekland.
Jag har fått glädjen att vara gästbloggare här. Jag fick också frågan om vad jag kommer att skriva. Det har jag ingen aning om. Jag litar på att det dyker upp saker. Det händer också att jag ställer mig på scen och ännu inte bestämt mig för vad jag ska berätta. En gång var jag med och tävlade i berättarslam för Västra Sverige. På vägen fram till scen hann jag ångra den berättelse jag hade förberett och kom på mig med att istället välja en som jag inte hade berättat på mycket länge. Det gick bra. Jag vann.
Bilden är tagen i somras, jag är med mina kusiner på ön Kos och vi ska på en utflykt till grannön Kalymnos. Jag låtsas styra båten. För mig är det en fin bild. Jag har nämligen en dröm om att en dag hålla kurser i berättande på en sådan båt i Grekland. Och med det skrivet kom jag plötsligt på att jag nog ska skriva om drömmar och berättande. Se där, där har vi ju ett ämne i alla fall.
Vi ses!
Kiriaki Christoforidis
Sagobygdens Blogg 