Etikettarkiv: sparvhök

Äta utomhus

Helena Heyman är muntlig berättare, men tycker också om att formulera sina iakttagelser skriftligt. Här på bloggen har hon tidigare skrivit om sin passion för fåglar.

Jag satt i trädgårdsstolen med min frukost och iakttog fåglarna, några fortfarande i blek ungfågelsdräkt.

Nattens busväder hade dragit förbi. Morgonen var vindstilla, med en ny frisk kyla och brinnande lönnar. Mesarnas läten hade en vassare ton. Det hade blivit höst. Talgbollarna i vresrosbusken lockade ovanligt många talgoxar. 

Så small det till! Pang! Som skjutna ur en kanon for talgoxarna skrikande upp från vresrosbusken. Alla, utom en, den långsammaste.

Under busken på marken satt sparvhöken, med sitt byte i klorna i ett järngrepp. Den verkade överraskad av att jag satt så nära. Varför flyger inte sparvhöken iväg, tänkte jag. 

Den stirrade på mig med sina ”arga” ögon och jag stirrade tillbaks, fascinerad av den vackra rosttonade fjäderdräkten med längsstreckat bröst och tvärbandad buk, en ung hanne. 

Så visade sig min katt i terrassdörren. Med blicken fixerad på sparvhöken fortsatte den ut på gräsmattan. Högst två meter mellan katt och hök och katten hejdade sig. Som paralyserade stod de båda som förstenade och stirrade på varandra. Det var bara den stackars talgoxen som rörde sig och kämpade för att komma loss ur hökklorna.

Jag höll andan. Vem skulle nu bli mat åt vem? 

Men, så äntligen vaknade höken till, skakade på sig, lyfte och flög iväg. Och med talgoxen dinglandes i ena foten försvann den in i skogen.

Jag begrundade vad jag blivit vittne till och gick efter en stund in för att fylla på  muggen med te till min ostsmörgås. Jag hade denna morgonen kostat på mig en extra tjock skiva dyr västerbottenost. 

Med påfylld temugg, ett steg från terrassdörren, hörde jag ett swisch och såg hur de långa gladvingarna svepte förbi över trädgårdsbordet. I klorna hade gladan min tjocka, dyra ostbit. Och enbart ostbiten! Brödet under var helt orört!

Jag la på en ny ostbit och åt upp smörgåsen!

Jag kunde inte annat än beundra gladans skicklighet och förfinade jaktmetod. Gladan, som alltså håller revir här där vi bor och som blivit alltmer orädd för oss i familjen. Om vi har gäster håller den sig undan!

På självaste midsommarafton, under ett obevakat ögonblick, försåg sig gladan från den uppdukade utomhusbuffén. Blixtsnabbt, störtdök den mot bordet och innan vi ens hann blinka, plockade den, synnerligen elegant till sig en matjessillbit. Utan att spilla en droppe på duken! Vi var tacksamma över att vi fick behålla laxen.  

Vill ni alltså dela livet med fåglarna, ät ute!

Helena Heyman, oktober 2018

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Sparvhökens morgonbad

Så här i skiftet mellan det gamla och det nya året bjuder vi på en liten naturbetraktelse av Helena Heyman, fågelskådare och berättare.

Det känns aldrig bra att av misstag råka få se någon tvätta sig. Det är ju ett ganska privat göromål. Men det här morgonbadet måste jag bara berätta om.

Jag hade varit och handlat i Sankt Olof på morgonen och tog som vanligt genvägen hem genom skogen, en smal markväg, en före detta järnväg.  Man brukar sällan möta någon människa där i ”Sankt Olofs vildmark”, däremot händer det att kronhjortar står på vägen. Även älg har jag sett vid mossen några gånger, och rävar möter jag ofta.

Efter några kilometer svängde jag in mot det gamla öde stationshuset. Jag stannade för att kasta en blick på skorstenen, där det brukar sitta en kattuggla, men idag syntes ugglan inte till. Jag ”smög” vidare på den ojämna och gropiga grusvägen, främst för bilens skull, men naturligtvis också för att inte störa djurlivet.

Då ser jag en väldig vattenkaskad framför mig och trycker till på bromsen. I de djupa hjulspåren i vägen efter en skogsmaskin har det bildats riktiga små sjöar efter nattens regn. Och där i en av vattenpölarna skuttar, ja skuttar, en sparvhök. Jag får först en vision av glad höna som sprätter omkring i vattnet. Men de illgula strumpstickebenen är inte att ta fel på. Jag befinner mig bara några meter ifrån. Sparvhöken är stor och utan något brunt. Det bör vara en hona. Jag tänker att, nu flyger den väl iväg. Men sparvhöken verkar helt oberörd av mig och bilen. Kanske uppfattar den möjligen mig  som en nyfiken älg.

Jag sitter kvar i bilen, orörlig, och alltmer häpen över hökens gymnastik där i pölen. Den doppar hela huvudet under vattnet och sedan kroppen efter. Om och om igen upprepar den denna dykning. Skakar sedan av sig vattnet, som glittrande stänker ända upp mot omgivande träd. Så fäller den ut ena vingen och liksom tvättar sig i armhålan och sedan den andra vingen likadant. Jag skrattar försiktigt där inne i bilen.

Så ser höken sig om – och byter hjulspår. Travar med långa steg över vägens leriga mittsträng och hoppar i en annan och djupare pöl. Där börjar den åter hönslikt skutta och sprätta och slår med vingarna i vattnet så det plaskar och stänker rejält.

Om och om igen dyker den, tvättar armhålorna, sprätter och plaskar. Det ser faktiskt ut som om den har riktigt roligt och njuter av leken i vattnet. Jag tänker på hökens blick hemma i min buxbomshäck, när höken sitter orörlig och väntar på att småfåglarna skall samlas vid fågelbordet. Här, i badet, tycker jag mig se en helt annan blick, mjukhet och värme i det gula ögat!

Höken är nu genomvåt och ser rätt ynklig ut. Vattnet når ända upp till halsen på den. Jag börjar fundera på om höken möjligen är sjuk på något sätt. Kanske är den full av ohyra, som den försöker tvätta bort, tänker jag?

Men, så är det nog inte förstår jag, när höken, uppenbarligen, så småningom badat färdigt och  ruskar av sig vattnet grundligt. Snabbt och lätt lyfter den obehindrat, rakt upp från vattenpölarna och sätter sig högt i en närbelägen björk. Där sitter den en god stund och tittar ner på mig, älgen?, medan morgonsolen torkar fjädrarna.

Så försvinner den, som ett grått streck, in i den täta skogen.

Lund 14 oktober 2015

Helena Heyman

Tunby på Österlen i Skåne

Lämna en kommentar

Under Berättelser