Så här i skiftet mellan det gamla och det nya året bjuder vi på en liten naturbetraktelse av Helena Heyman, fågelskådare och berättare.
Det känns aldrig bra att av misstag råka få se någon tvätta sig. Det är ju ett ganska privat göromål. Men det här morgonbadet måste jag bara berätta om.
Jag hade varit och handlat i Sankt Olof på morgonen och tog som vanligt genvägen hem genom skogen, en smal markväg, en före detta järnväg. Man brukar sällan möta någon människa där i ”Sankt Olofs vildmark”, däremot händer det att kronhjortar står på vägen. Även älg har jag sett vid mossen några gånger, och rävar möter jag ofta.
Efter några kilometer svängde jag in mot det gamla öde stationshuset. Jag stannade för att kasta en blick på skorstenen, där det brukar sitta en kattuggla, men idag syntes ugglan inte till. Jag ”smög” vidare på den ojämna och gropiga grusvägen, främst för bilens skull, men naturligtvis också för att inte störa djurlivet.
Då ser jag en väldig vattenkaskad framför mig och trycker till på bromsen. I de djupa hjulspåren i vägen efter en skogsmaskin har det bildats riktiga små sjöar efter nattens regn. Och där i en av vattenpölarna skuttar, ja skuttar, en sparvhök. Jag får först en vision av glad höna som sprätter omkring i vattnet. Men de illgula strumpstickebenen är inte att ta fel på. Jag befinner mig bara några meter ifrån. Sparvhöken är stor och utan något brunt. Det bör vara en hona. Jag tänker att, nu flyger den väl iväg. Men sparvhöken verkar helt oberörd av mig och bilen. Kanske uppfattar den möjligen mig som en nyfiken älg.
Jag sitter kvar i bilen, orörlig, och alltmer häpen över hökens gymnastik där i pölen. Den doppar hela huvudet under vattnet och sedan kroppen efter. Om och om igen upprepar den denna dykning. Skakar sedan av sig vattnet, som glittrande stänker ända upp mot omgivande träd. Så fäller den ut ena vingen och liksom tvättar sig i armhålan och sedan den andra vingen likadant. Jag skrattar försiktigt där inne i bilen.
Så ser höken sig om – och byter hjulspår. Travar med långa steg över vägens leriga mittsträng och hoppar i en annan och djupare pöl. Där börjar den åter hönslikt skutta och sprätta och slår med vingarna i vattnet så det plaskar och stänker rejält.
Om och om igen dyker den, tvättar armhålorna, sprätter och plaskar. Det ser faktiskt ut som om den har riktigt roligt och njuter av leken i vattnet. Jag tänker på hökens blick hemma i min buxbomshäck, när höken sitter orörlig och väntar på att småfåglarna skall samlas vid fågelbordet. Här, i badet, tycker jag mig se en helt annan blick, mjukhet och värme i det gula ögat!
Höken är nu genomvåt och ser rätt ynklig ut. Vattnet når ända upp till halsen på den. Jag börjar fundera på om höken möjligen är sjuk på något sätt. Kanske är den full av ohyra, som den försöker tvätta bort, tänker jag?
Men, så är det nog inte förstår jag, när höken, uppenbarligen, så småningom badat färdigt och ruskar av sig vattnet grundligt. Snabbt och lätt lyfter den obehindrat, rakt upp från vattenpölarna och sätter sig högt i en närbelägen björk. Där sitter den en god stund och tittar ner på mig, älgen?, medan morgonsolen torkar fjädrarna.
Så försvinner den, som ett grått streck, in i den täta skogen.
Lund 14 oktober 2015
Helena Heyman
Tunby på Österlen i Skåne
Sagobygdens Blogg 