Ålänningen Leo Löthman har två gånger besökt Ljungby berättarfestival och glatt publiken med välberättade egensinniga skrönor. Leo har också givit ut en lång rad romaner där den ofta hejdlösa fabuleringslusten känns igen. Han senaste roman med titeln Himlen över Helvetinjärvi är dock en betydligt mer lågmäld och allvarlig berättelse. Den har verklighetsbakgrund i författarens egen släkt. Boken tar sin början i mitten av 1800-talet och slutar 100 år sedan när författaren som ung pojke besöker släktingarna i Karis i Nyland.
Boken handlar alltså om den tid då självhushållningen och torparens mödosamma slit vid torvan successivt ersattes av produktion för en marknad och lönearbetare, och därmed också en flytt från landsbygden till framväxande större tätorter. Den hår skildringen har jag läst många gånger tidigare, men då har det gällt Sverige. Jag måste tillstå att både mina historiska och geografiska kunskaper om Finland är begränsade och därför blev det här en mycket intressant läsning.
Då och då bränner det till i skildringen: spanska sjukans härjningar när första världskriget är slut; hur det är att få ett barn som inte är som alla andra barn; och inte minst i skildringen av det finska inbördeskriget. Här väljer romanens huvudpersoner fredens väg framför stridens och möter därför misstro och förakt både från de vita och de röda. Skildringen av inbördeskriget är i allra högsta grad relevant idag när samma sorts krig härjar i Syrien och andra länder. Likaså skildringen av hur man bygger upp ett nytt land efter massdöd och fiendskap mellan grannar.
Författaren träder då och då fram i berättelsen och kommenterar vad som händer. Så här låter det om tiden efter inbördeskriget.
Drygt ett halvt år gammalt och redan luttrad av massdöd i inbördeskrig och epidemi stretade den nya nationen vidare. Det var drygt sju decennier kvar till Nelson Mandelas stora försoningsprojekt efter rasstriderna i Sydafrika, men uppe under polstjärnan var man redan nu inne på ett liknande spår. Nationen måste enas till vilket pris som helst, så att inte hat och hämndbegär fick härska. Metoderna var inte så sofistikerade, utan man lärde sig helt enkelt att knipa käft och jobba utav helvete. När trycket blev alltför högt lättades det med brännvin.
Helvetinjärvi är ett urskogsområde med djupa klyftor och branta stup och med en sjö med samma namn, i Ruovesi norr om Tammerfors. Idag är området nationalpark. Hit sökte sig pojken Salu, han som sedan styrde kosan till Karis. Här fiskade och jagade han. Första gången när han kom till Helvetinjärvis strand
blev han stående i tyst begrundan ända till himlaranden ovanför honom mörknade, blev stjärnbeströdd och uvarnas dova rop började skalla mellan klipporna. Sällan hade han varit så avskuren från alla människor och sällan hade han känt sig så nära alla sina medlevande.
För Salu blir stillheten och lugnet vid Helvetinjärvi en vägledare i livet och påminnelse om att mitt i det jäktade vardagslivet är det viktigt att lyssna inåt och reflektera över vilken riktning livet tar. När sonen Manni börjar supa för mycket och jäkta för att skapa sig en solid framtid, kallar fadern honom till sig och pratar allvar med honom utifrån upplevelserna vid Helvetinjärvi.
Så blir också bokens titel en maning till läsaren att begrunda sitt eget liv.
Leo Löthman: Himlen över Helvetinjärvi. Litorale förlag. ISBN 978-952-5045-68-0
Sagobygdens Blogg 