I fredags inleddes årets universitetskurs i muntligt berättande som Sagobygden arrangerar i samarbete med Linné Universitetet. Kursens andra dag innehöll en fantastisk föreläsning av Sagobygdens folklorist och berättarantikvarie, Anna Blomster. Hon fick mig att fundera på vad jag egentligen gör. Läs mina tankar nedan.
Som Berättarpedagog på Sagobygden arbetar jag ofta med traditionella berättelser. Det är historier som, till största delen, samlades in på artonhundratalet och under tidigt nittonhundratal. Det var ingen tillfällighet att insamlandet gjordes under denna period. Det var förändringarnas tid, nationalromantiska tankegångar växte sig starka och för att hitta sitt eget folks identitet tog man bland annat folkdikten till hjälp.
Idag ondgör vi oss ibland över hur insamlandet gick till. Det var de berättelser som passade insamlarnas syfte som skrevs ner och publicerades. Var det inte tillräckligt ädla och moraliska så ratades de eller bearbetades så att snusk, klassperspektiv med mera tvättades bort.
Detta har lett till att många av de sagosamlingar som publicerats under modern tid bär på en världsbild som är starkt präglad av hur rika medelålder män tänkte på 1800-talet.
Hur ska jag då förhålla mig till detta idag? Ska jag ge förväntansfulla skolbarn en 200 år gammal syn på t ex jämställdhet och brottslighet?
Nä, självklart inte. Hur ska jag göra då? Anpassa materialet den värdegrund vi har idag?
Ja, så har jag tänkt. Jag ratar helt enkelt de sagor som har en värdegrund som känns omodern eller så bearbetar jag dem så att unken kvinnosyn och nationalromantik tvättas bort.
Men vänta nu, liknar inte mitt förhållningsätt väldigt mycket det som de gamla insamlarna hade? Är jag då så mycket bättre än de rika, medelålders männen från 1800-talet? Jag vet inte, tänker att jag inte kan göra på något annat sätt. Kanske måste varje ny generation ta makten över detta material och anpassa det till sin tid. I så fall var inte felet att Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades. Man slutade berätta sagorna muntligt och de lästes istället i versioner som låg de gamla nedteckningarna nära. Ända sättet att hålla dessa berättelser aktuella för varje tid är – i så fall – att man berättar dem muntligt och att varje berättare låter traditionen möta den egna synen på verkligheten.
Mikael Thomasson
Berättarpedagog
Sagobygden
Sagobygdens Blogg 
Du skriver att felet inte var att Bröderna ”Grimm och de andra gjorde kraftiga bearbetningar, utan att deras versioner konserverades” eftersom sagorna slutades att berättas muntligt. Felet, som jag ser det, var att Bröderna Grimm inte var öppna med hur de gick tillväga. De ville ge sken av att de återgav sagorna efter folkliga berättare, medan de i själva verket i hög grad utgick från skriftliga källor och systematiskt och målmedvetet bearbetade sagorna för varje nya utgivning av deras samling, så att de skapade en egen sagostil med t. ex tretal, rak handling, som sen kom att bli mönsterbildande. Likaså gjorde Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, med ett helt annat resultat. Han menade att det som han samlade in bara var ett återsken av hur sagorna en gång hade berättats och så skrev han om dem i en arkaiserande stil. Under historiens gång har många velat just skapa en ”rätt version”. Den finns inte och har aldrig funnits. Så ett öppet och ärligt förhållningssätt, som din reflexion mynnar ut i, är nog det mest fruktbara.
Intressanta funderingar! Sagor visar många gånger på ett samhälle med normer och värderingar långt ifrån vårt samtida och långt ifrån det framtida? Alltså, sagor är även en del av historien, något att lära sig något av. På gott och ont. Sant och osant.