Fårets vapen

     Fårets leverne var aldrig lätt. Mild och harmlös som det är, blev det ständigt mobbat av de andra djuren. Nötkreaturen jagade bort det, hundarna bet det vargarna rövade bort dess lamm. En dag fick fåret nog och bad Gud att underlätta hennes livsvillkor. Gud lyssnade tålmodigt på fårets klagan och frågade sedan:

     – Jag ser att när jag skapade dig hade du inte fått något att försvara dig med. Vill du att jag förser dig med starka hörntänder?

     – Nej, svarade fåret, med avsmak. Jag vill inte likna rovdjuren.

     – Vill du att jag ger dig ett par vassa klor? frågade Gud igen.

     – Nej, jag vill inte likna en rovfågel, genmälde fåret.

     – Kanske du vill du att jag sätter gift i din mun?

     – Nej, jag vill inte vara som ormarna.

     – Vad säger du om jag byter dina horn mot ett par större och starkare?

     – Inte det heller, svarade fåret. Jag är rädd att jag kommer att stånga ihjäl någon i min närhet.

     Gud tänkte ett tag och talade sedan till fåret så här:

     – Du måste nog välja något  av allt det som jag erbjöd dig, om du vill försvara dig mot de andra djuren.

     – Jag vill försvara mig, svarade fåret, men jag vill inte skada andra. Om det inte finns något annat sätt att skydda mig, då är det bättre att jag förblir så som jag är nu.

     Då tyckte Gud synd om de stackars fåren och ordnade så att de samlades i stora flockar för att bättre kunna motstå hotet från sina fiender. Sedan förstod även människan att de svaga blir starka om de enar sig.

Daniel Onaca