Tänk dig en fredag kväll klockan 19. Arbetsveckan är slut. På spåret och Let´s dance drar mångmiljontittare framför TVn. Sverige spelar semifinal i handbollsVM. Är det en bra kväll för en berättarföreställning?
Ja, åtminstone i Hagshult. Samlingssalen i församlingshemmet, där också det lilla biblioteket ligger, är fullsatt. Över 40 besökare, från 5 till 75 år. Inte bara från by, utan även så långt bortifrån som Jönköping. Jag är tillbaka efter 20 år och det är precis som jag tar vid där föreställningen slutade förra gången. Det är samma värme. samma gemenskap, samma närhet som då. Jag trivs och utan att förhäva mig kan jag säga att publiken trivs. Berättelserna föds i detta möte. Så blir det kaffe och Lilli-Anns hembakade bullar och kakor, tid för småprat, innan jag avslutar med några lagom hemska små spökhistorier.
I berättarrörelsen pratar vi om att utveckla berättandet som scenkonst. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig riktigt förstått det resonemanget. Visst är berättande konst. Precis som teater, litteratur och bilder kan berättandet ge oss skönhet, ifrågasätta vårt sätt att tolka världen och skaka om oss i vårt människovarande. Det är precis som om vi måste använda ordet berättarkonst för att hävda oss i kampen om utrymmet i massmedia och betona vår självklara rätt att få del av samhällets kulturpengar. Men jag tycker att just det genuina mötet, närheten och medskapandet är berättandets styrka. Som det var i Hagshult denna fredagkväll.
Visst står vi på en upphöjd scen då och då. Ibland är detta en rent praktisk fråga för att alla ska se eller för att det bara är den bästa platsen i en lokal som kanske inte är riktigt optimal för berättande. Visst kan jag säga att jag står på en scen även när jag står på samma golv som publiken stolar är placerade på. På det sättet skiljer jag ut mig från åhörarna jämfört med ett berättarcafé där alla inbjuds att berätta. Men just detta berättare-publikförhållande kan jag försöka motverka i mitt sätt att berätta. När vi sätter ihop scen med konst och med berättande betonar vi språkligt än mer att berättaren är exklusiv, mer än lyssnarna.
Jag tycker ordet berättande räcker långt. Berättarrörelse är ett fint ord. Berättare också.
Sedan är det ju självklart att berättandet kan utvecklas på olika sätt och att vi som berättare är väldigt olika. Det mår berättarrörelsen bra av.
Per Gustavsson
PS Ni som inte tycker att ni hör Hagshult nämnas som Sveriges köldhål lika mycket i väderleksrapporten som tidigare har alldeles rätt. Det har blivit varmare i Hagshult! En man berättade för mig att väderleksstationen har flyttas från myrkanten till en annan plats, och där är det alltid 2 grader varmare.
Sagobygdens Blogg 
Trevligt att läsa! Men kan man inte se det som en konst också att berätta på det sätt du talar för? Visst kan det vara så att formuleringen ”utveckla berättarkonsten” lättare leder tankarna till operapremiärer och aftonklänningar än till småprat och Lilli-Anns hembakade bullar. Men menar du att det du strävar efter inte kräver talang, träning och engagemang på liknande sätt som mer ”scenkonstnärligt” berättande?
Alle fortellere vil nok kjenne seg igjen når du forteller om den lune, varme intime stunden med velvillige lyttere i alle aldrestrinn, med hjemmelagde boller og lukten av nytrukket kaffe i et lite lokale !
Men uansett setting : i det øyeblikket du reiser deg, eller sitter, eller går opp en liten eller stor scene for å fremføre din historie vil du få fokus som en formidler. Jeg tror man automatisk går inn i en ”rolle” der du legger deg selv igjen og konsentrere deg om kontakt, formidling, fremføring og dialog med ditt publikum. Og selvfølgelig er det en kunst å formidle på en god og inkluderende måte! Hva man selv kaller det er forsåvidt urelevant, kunsten oppstår når publikum opplever det som sådan ;-)
Jag håller med, berättande inför en publik kräver engagemang, kunskap, erfarenhet, träning. lyhördhet och lyssnande och så mycket mer. Men jag tror inte det är oviktigt vad vi kallar det. Ordval är betydelsefullt. Ord kan omfamna och utesluta. Jag upplever att ordet berättande mer förenar berättare och lyssnare i ett gemensamt här och nu. Berättande som scenkonst riktar fokus mer på berättaren.
Ping: Berättarkvällen i Hagshult «
Du har så rett ! Det var nok litt flåstet av meg å si at det er irrelevant hva vi er, eller det vi gjør blir kalt. Ord er, som du sier både sjellsettende, forklarende og inkluderende, så jeg tar krtitikk på det :-)
H.P.
Jag tror nog vi är överens om att ord är viktiga, vi är ju alla verksamma i ordbranschen ;-). Men ”i det øyeblikket du reiser deg, eller sitter, eller går opp en liten eller stor scene for å fremføre din historie vil du få fokus som en formidler. Jeg tror man automatisk går inn i en ”rolle”. Jag brukar halvt på skämt säga att vi som försöker vara oss själva spelar den svåraste rollen av alla. Kanske är vi också överens om att det krävs minst lika mycket av den som vill bidra till en riktigt lyckad kväll på församlingshemmet i Hagshult som av den som vill framföra Gilgamesh-eposet på stora kulturscenen.
Men är det inte just genom att använda ord som att ”utveckla scenberättarkonsten” som det blir möjligt att diskutera i vilka riktningar det sker? Både mot en tämligen konventionell kultur för konsumtion och mot något som tar vara på ”mötet, närheten och medskapandet” som Per skriver om.
Jag själv har försökt använda formuleringen ”samtalande berättarkonst” för något som jag tror är lite parallellt med Pers ambitioner. Det är inspirerat av något Mikael Thomasson sade för många år sedan, ”Den muntliga berättarkonsten är den konstform som ligger närmast samtalet”. Så vilka ord är bra för att samtala om våra olika ambitioner med berättande?
Jag känner mig väldigt splittrad i denna fråga.Det är klart att vi skall ta berättande på allvar och att berättande inför en publik kräver engagemang, kunskap, erfarenhet och träning. Dock har jag också svårt att ta ordet berättarkonst i mun. Det låter för mycket finkultur. Scenberättande är det ord jag föredrar att använda när jag står inför en publik.
Jeg har svårt for å ta ordet ”finkultur” i min munn. Hva er det?
Men er det ikke slik at en ”scenberettare” utøver ”scenkonst” ?
Kjært barn har mange navn sier vi her, men skal jeg absolutt gi meg selv en ”tittel” så bruker jeg Historieforteller. Det holder lenge for meg.
Uansett er det jo historien som har hovedrollen :-)