En gång i tiden var geten mycket omtyckt på gården, där den levde tillsammans med andra djur. Det var, när den heliga Maria skötte en trädgård med alla slags blommor och ett litet grönsaksland.
I Marias täppa växte morötter, persilja, tomater, rädisor, gröna bönor och jag vet inte vad mer. Den helige Josef, Marias man, brukade svalka sig med getens mjölk, trött som han var efter allt slit med sin såg och hyvel. Därför skällde ingen på geten när den, lekandes med fåret, ibland råkade trampa ner blommor och grönsaker. Varje gång, efter en sådan händelse, tog den milde Josef sin verktygslåda och satte igång med att laga staketet där geten slank igenom.
Fast en dag gick geten för långt. Väl inne i trädgården, trampade den ner massor av blommor. Sedan smakade den på grönsakerna och märkte att de var goda. Då åt geten så mycket den orkade. Om den hade stannat vid det! Men nej, geten klättrade upp i fruktträden och gnagde på frukten. Sedan gav den sig på löven och på de små grenarna. De som inte blev uppätna, bröts ner och föll på marken. Till och med barken på trädstammarna förstördes.
När den heliga Maria såg allt detta, blev hon både ledsen och arg. Hon kallade geten till sig och förbannade dennes tänder och naglar. Meningen var att, på det viset, hindra den att göra mer skada på träden. Från och med den dagen har geten kluvna tår och saknar tänder på överkäken. Men den glömde aldrig, hur gott frukten och kvistarna på träden i heliga Marias trädgård smakade. Därför fortsätter den att klättra i träden och gnaga på allt den kommer åt, trots sitt lyte.
Daniel Onaca
Sagobygdens Blogg 