Vi är många som berättar sagor för små barn. ”Berätta en till” säger ofta barnen, som har ett stort behov av lära känna världen och sig själva med hjälp av berättelser. Trots att jag vet att berättande och litteraturläsning i förskolan varierar i omfattning blir jag rejält omskakad när jag läser boken Litteraturläsning i förskolan. Den är skriven av Ulla Damber, Jan Nilsson och Camilla Ohlsson som alla undervisar blivande förskollärare.
Utifrån observationer på 40 förskolor menar författarna att litteraturläsning på de besökta förskolorna inte används medvetet i det pedagogiska arbetet. Läsningen är sporadisk, oplanerad och följs mycket sällan upp. Den läsningen som dominerar är ”läsvilan”, alltså läsning för de lite större barnen efter lunch när de ska vara tysta och inte störa de mindre barnen som ska sova.
Det är alltså en mycket dyster bild som ges av litteraturläsningen i förskolan. Den står i skarp kontrast till forskningen som tydligt visar hur meningsskapande litteratur är för små barn i och med att den bland mycket annat vidgar barns referensramar, utvecklar ordförrådet och narrativa strukturer.
Bilden som författarna tecknar står också i skarp kontrast till mina egna erfarenheter när jag arbetade som barnbibliotekarier på 1980-talet. Då besökte alla förskolor utan undantag bibliotek och bokbuss regelbundet. Barnen lånade böcker som de tog med sig hem och förskolorna lånade alltid böcker som anknöt till teman de arbetade med i förskolan. Bibliotek och socialförvaltningen anordnade regelbundet studiedagar för förskolepersonal med böcker, läsning och berättande i fokus. En gång per år deltog förskolorna i en stor utställning på biblioteket där de visade temabaserade arbeten i form av stora målningar, modeller och byggen samt dokumentation av arbetsprocessen. Barnbibliotekarierna bokpratade också regelbundet på förskolornas föräldramöten.
Om forskarnas bild av litteraturläsningen i förskolan speglar verkligheten är det inte så konstigt att skolbarnens läsförmåga blir allt sämre, som den nya PISA-studien visar.
Varför är det så här, frågar sig bokens författare. Några svar är större barngrupper och färre personal, mer administrativa uppgifter, otillräcklig utbildning och bristande insatser för kompetensutveckling när det gäller litteraturläsning.
Jag kommer ihåg att på 80-talet hade en daghemsavdelning max 15 barn och alltid två förskollärare och en barnskötare. Inte undra på att det pedagogiska arbetet då hade andra grundförutsättningar. När jag berättade sagor för små barn för kanske 20 år sedan kunde jag ha en barngrupp på 15-20 barn. Idag kan gruppen vara både tre och fyra gånger så stor.
Hur kan man då utveckla litteraturläsningen i förskolan. Bokens författare ger konstruktiva förslag i bokens andra hälft och förespråkar ett temabaserat arbetssätt där litteraturens ges stor roll. De ger också några konkreta exempel på temaarbeten. I det här sammanhanget kommer de också in på digitalt berättande i Photostory.
Läsning och berättande är intimt förbundna och även om den här boken fokuserar på litteraturläsning är den högintressant för alla som berättar för små barn. Den borde vara obligatorisk läsning för all förskolepersonal. Varför inte ett läs- och berättarlyft i förskolan?!
Ulla Damber, Jan Nilsson & Camilla Ohlsson: Litteraturläsning i förskolan. Studentlitteratur 2013. ISBN 978-91-4407813-7
Sagobygdens Blogg 
Hej Per
Läste med intresse din text om Litteraturläsning i förskolan som jag skrivit tillsammans med Ulla Damber och Camilla Ohlsson. Det verkar uppenbarligen vara så att sago-/litteraturläsning är på retur i förskolan. En anledning kanske kan vara att det inte sägs något alls om litteraturläsning i förskolans läroplan.
Jan Nilsson
jan.nilsson.lut@mah.se
Ja, det är säkert en delförklaring. Men även fina mål i en läroplan kan försummas.
Många års arbete med barnkultur har lärt mig att mål och stolta planer inte är det viktigaste. Engagemang. kunnighet, medvetenhet, bra resurser, fortbildning är A och O.