Etikettarkiv: Trollröret i Lyåsa

Dröm och verklighet – från Tagel till Banke

Sagoprofessor Carl Wilhelm von Sydow är en portalgestalt i Sagobygden. Han lade grunden till folkminnesforskningen som akademisk disciplin, utvecklade terminologin kring sagor, sägner och folktro samt grundade Folklivsarkivet i Lund. 

När han var sju år gammal gjorde fadern, som bedrev en lantbruksskola på Tranhult utanför Ljungby, konkurs. Familjen stod på bar backe. Wilhelm och en av hans bröder fick ett nytt hem på Tagels gård, i norra delen av nuvarande Alvesta kommun. Wilhelms mor Göthilda var en av sju systrar på Tagel. Deras far Wilhelm uppförde den nuvarande huvudbyggnaden 1840, utvecklade jordbruket och var en ivrig förkämpe för den religiösa väckelsen och nykterhetsarbetet. 

På Tagel lekte pojken Wilhelm med sin kusin Adelheid von Schmiterlöw, som kom att residera på Tagel fram till sin död 1959. På somrarna kom Wilhelms syskon och kusiner på besök, och de skapade tillsammans ett sagoland med jättar, rövare, riddare och kungar i den trolska skogen kring gården. Wilhelms kärlek till naturen kring Tagel behöll han hela livet och familjen hade ett sommarhus i Sjuhult, vid Rymmens sydöstra strand.

Folktraditionen kring sjön är väl dokumenterad eftersom von Sydow skickade sina studenter på uppteckningsarbete i trakten. En lysande berättare och skildrare av folktro och dess sägner var förre gratialisten J G Sjöstedt. Hans berättelse om att sägenväsen var fallna änglar introducerar Sagomuseets besökare i sägenvärlden.

Den nordliga delen av Alvesta kommun är en okänd trakt för många, trots att dess historia, gårdar och folk är väldokumenterad. Några medlemmar i Berättarnätet Kronoberg och personal på Sagomuseet har under våren haft en bokcirkel, där vi läst skildringar av olika slag just från den här delen av Sagobygden. Vi har läst Gunnar Heléns biografi Fröken på Tagel om Adelheid von Schmiterlöw. En helt annan bok är Peter Nilssons roman Guldspiken som skildrar den fattige pojken Elias liv och strävanden i Slätthög, inte långt från Tagel, och hans drömmar om guldet på andra sidan havet. Peter Nilssons anfader var mjölnare i Banke kvarn, ett centrum för denna legendartade berättelse. Lite längre norrut, på andra sidan länsgränsen, ligger byn Möcklehult, där Peter Nilssons far köpte en bondgård i slutet av 1940-talet och där Peter växte upp.  Hans bok Den gamla byn är en grundlig och mycket levande dokumentation av byns historia och folk, och visar hur historiska dokument och folkliga berättelser kan vävas samman och levandegöra en by.

Den kunnige guiden Fredrik Roos levandegjorde livet på Tagel för oss

I måndags styrde vi kosan till Tagel och klev över tröskeln till en värld, som i stort sett är orörd sedan Adelheids död och visar livet på en herrgård under 150 år. Ett liv i skarp kontrast till pojken Elias liv i fattigdomens Småland. Men för Adelheid, var Tagel inte bara en släktgård att värna om, utan säkert också ett fängelse. Hennes liv pendlade mellan önskan om frihet, resor, konstnärsliv och tyngden och ansvaret för, men också kärleken till gården.Till Tagel kom släkt och vänner resande och de kunde stanna månadsvis. När verksamheten var som störst arbetade här ett hundratal personer: torpare, statare och tjänstefolk. Gården höll 250 kor, kanske 100 får och så hästar. 

Efter besöket på Tagel fortsätter vi vår resa till två av Sagobygdens sägenplatser, den vackra Skirs källa och Trollröret i Lyåsa. I källan har folk sedan lång tid tillbaka offrat pengar och druckit av vattnet för att bli kvitt sjukdomar och elände. En skattsägen påminner om folks drömmar om rikedom, just en sådan som Tagels gård bar vittnesbörd om. En gång hade några karlar i Hulevik bestämt sig att gräva upp de två kittlar fulla med pengar, som lär ligga nedgrävda vid källan. Bäst de höll på, såg de att husen uppe i byn brann. De kastade sina redskap och skyndade hemåt. Men väl hemma var allt som det skulle. Efter den dagen har ingen vågat gräva efter skatten.

Från Trollröret i Lyåsa har besökaren en storslagen utsikt, en av de vackraste i hela Småland, över skog och sjöar. Trollröret blev till när kyrkklockorna i trakten en gång ringde samman. Smickelbergskitta, trollkäringen som bodde på andra sidan Lyen, tappade tålamodet. Rasande tog hon sig över sjön. Hon simmade på rygg och rodde med pattarna så skummet yrde. När hon kom upp på land, plockade hon sten i sitt förkläde och skyndade uppför Lyåsa backe, för att slunga sten på Aneboda kyrka. Men förklädet brast och det blev den stenhög, som idag kallas Trollröret.

I Möcklehult vandrar vi Moagatan, bort mot den enligt folktraditionen äldsta platsen för byn. ”Att vandra en sommardag utåt Moarna är att vandra bort mot det förflutna”, skriver Peter Nilsson i sin bok.  

Lindarna längs Mogatan ser fortfarande ut som på Björn Gidstams bild från Peter Nilssons bok.

En söndagsmorgon om vintern skulle byns invånare bege sig till kyrkan. Någon hade trott sig veta att de hade en död som skulle begravas, kanske byns ålderman. För att göra mödan en smula mindre tog de en genväg över en sjö mitt i socknen. De hade hästar med sig, men de band djuren vid sjöstranden och sköt sedan sina kälkar framför sig på isen. De yngre sägs ha haft skridskor. När de kom ut på sjön brast isen så att alla drunknade.

Efter det låg byn öde. Platsen kallas sen dess för De drunknades by.

Där borta vid den lilla höjden låg De drunknades by

Nu är eftermiddagen sent liden. Vi färdas söderut till den vackra byn Bästerna i Slätthög socken. Återigen vandrar vi på en gammal väg, nu leder den till platsen för Banke kvarn. Vi har sällskap med Peter Nilsson, annars är det bara vi som vandrar fram.

Uppe i Bästerna går vi rakt in i byn, vi går norrut, förbi alla gårdarna: vi passerar Låtabacken med den ståtliga lönnallén, och Krogen, Klockemakarns och Pettras; och bortom Pettras röda stuga tar byn slut, men vi lämnar stora vägen och tar av in i skogen åt höger. Där finns ett vägskäl med tre vägar, och vi väljer den mellersta: en smal, stenig och slingrig väg som bär av neråt Yasjön. Detta är vägen till Banke. I mer än trehundra år har oräkneliga slätthögsboar haft ärenden längs den vägen. Det är nedförsbacke hela tiden och det är så otroligt stenigt att man knappt begriper hur någon kan köra där. Ändå är vägen väl använd, för där kör alla som skall till kvarn. Backigt är det också, och det brantaste stället är Tjärbackalien, den lär dessutom ha varit det värsta spökstället i Slätthögs socken. Vi går två och en halv kilometer från Bästernas, nästan exakt en fjärdings väg, och så är vi nere vid sjön. Där ligger Banke; och där har det legat sedan början av 1600-talet, kanske rent av sedan 1500-talet.

Vägen mot Banke

Det är i det sjuttonde året som pojken Elias skickas till Banke för att bli arbetskarl åt mjölnaren. När Elias går dit och tänker han att ”världen var ju omätlig och människan var ett kryp. Hon var gjord till att leva en kort liten tid och kräla sig fram ett kort litet stycke och ingenting fatta medan hon krälade.” Det hade han lärt sig. ”Men dä sulle en ännra på.”

I Elias huvud finns alltid minnet av den gången han som liten mötte mjölnaren i Banke, som berättade att man spikade järnvägsrälsen i Amerika med guldspik. Och en dag skall de två åka dit, sa mjölnaren, och skrapa litet på spikarna och bli rika. Men livet blir inte riktigt som Elias drömmer om. För helveteselden brinner på många ställen. Och är himmelriket ett kvarnställe och är Gud en kraftigt mjölnare?

Här låg Banke kvarn

När vi sett oss omkring i Banke; letat rätt på en gammal jordkällare; en murken båt vid sjökanten; en stensatt vattenränna, lämnar vid Elias värld och möter både traktor och ridhästar på vägen tillbaka.

Yasjön vid Banke

Berättelsen om Elias skildrar vardagslivet och drömmarna, folktron och den religiösa väckelsen, och inte minst det småländska landskapet. Elias står på Lyåsa krön, där vi tidigare varit under dagen. Han ser stråket av sjöar ”som en solblank flod från norr till söder, ända bort mot Tagels herreställe i Mistelås”.

Så är vi tillbaka där vi började. Och tänker att trots att vi upplevt så mycket, har vi bara skrapat på ytan i denna del av Sagobygden.

foto: Eva Cesar, Camilla Ek, Per Gustavsson

Lästips: 

Nils-Arvid Bringéus: Carl Wilhelm von Sydow som folkklorist. Uppsala, 2006.

Gunnar Helén: Fröken på Tagel: en gård, en släkt, ett levnadsöde. Stockholm, 1977.

J G Sjöstedt berättar. Uppteckningar 1929-20. Utgiven av Rydaholms hembygdsförening, 2000.

Lars Kardell: Tagel. Bondgård – herrgård – försöksgård. Moheda, 2009.

Peter Nilsson: Den gamla byn. Stockholm, 1997.

Peter Nilsson: Guldspiken. Stockholm, 1985.

Peter Nilsson: Vägen till Banke. Ingår i Värendsbygder 2019.

Torbjörn Stålmarck: Vägen från Stickefälle. Kristianstad, 2001. (Roman förlagd till Slätthög)

Lämna en kommentar

Under Folktro och traditioner, Litteratur, Sagomuseets verksamhet