På valborgsmässoafton då körsbärsträdet blommade och koltrasten sjöng dog Monika Ericsson i Korpalycke, Tingsryd. Från sin hembygd berättade hon om Flöxmåla käring, Orrejohan och andra människor så att de blev levande igen och påminde oss om livsvillkoren i ett samhälle för inte alltför länge sen. Saxa-Märta i närbelägna Algutsboda var så fattig att hon inte hade några strumpor att ta på till sonens bröllop. Men fin ville hon vara och dansade älskade hon. Nu kritade hon sina ben vita och dansade hela natten. Valet att berätta just den sägnen säger lite om Monikas livssyn.
Monika var en berättande småskollärarinna, som glatt generationer av barn med sina berättelser. I slutet av 1980-talet startade vi projektet Smålands sagoskatt. Då tyckte Länsskolnämnden att Monika skulle vara utmärkt till att sprida berättarglädjen till barn runt om i hela länet och inspirera lärare att använda det muntliga berättandet som en pedagogisk metod i språkundervisningen. Monikas berättande gjorde avtryck, uppskattades inte bara i länet, utan runt om i hela landet.
När Berättarnätet Kronoberg 10 år senare startade projektet Berättarlust – läslust, med syftet att visa hur muntligt berättande kan inspirera barn och ungdomar till läsning, var det självklart att Monika skulle genomföra projektet. Den bok, just med titeln Berättarlust – läslust, som Monika skrev om projektet borde vara obligatorisk läsning för politiker på alla nivåer, särskilt avsnittet om pojkarna på industriprogrammet på Sunnerboskolan i Ljungby.
De var de killarna som kallades för ”grottfolket”, eftersom deras skollokaler låg i källaren. De berättade efter ett tag för Monika att många trodde att de var ”ointelligenta busar”. Men Monika såg dem, hennes berättelser berörde. För första gången fick en IP-etta åka på studieresa och den gick till Harry Martinssons barndomstrakter. Inför resan berättade Monika ur Nässlorna blommar och om Harry Martinssons liv. Så fortsatte det med grekiska gudasagor, sägner, Flygande holländaren och andra skönlitterära berättelser. Hon häpnade över en elev, som sa att han inte kunde läsa, men ändå läste manualer om datorer och till råga på engelska. Och hon drog slutsatsen: ”Vi måste lära oss förstå, att det inte bara är skönlitteratur som ger läsglädje, utan en manual kan ge skönhet, avkoppling och livskvalitet.”
En dag höll killen, som inte kunde läsa, fram boken Råttan i pizzan och sa: ”Det har hänt ett underverk. Jag har läst ut en bok för första gången i mitt liv.” Vad gjorde Monika? Hon såg till att den här killen fick vara med på ett seminarium på berättarfestivalen i Ljungby och berätta om läsningen. Så kommer Bengt af Klintberg fram, tackar killen och ger honom ett eget ex av Råttan i pizzan. En bild av Monikas omtänksamhet.
Det framgångsrika projektet vann ett pris på 15 000 kronor från Bibliotekstjänst. Två av killarna tog emot priset på Bokmässan i Göteborg och fick stormande applåder när de berättade om sin läsning. Själv hade Monika redan 2000 fått Mickelpriset, det finaste pris en muntlig berättare i Sverige kan få, för sin berättarkonst och pedagogiska arbete i skolor.
Monika älskade 1800-talsberättaren Sven Sederströms sagor. Sederström var fattig och berättade om torpare och backstugusittare som befolkade Småland i början av 1800-talet. I inledningen till boken, där Monika återberättar Sederströms sagor, skrev hon: Jag har berättat Sederströms sagor så många gånger att jag tydligt kan se hungern, värken, fattigdomen och också hoppet om att Gud en dag ska le mot honom.”
I en av Sederströms sagor, som Monika tyckte var en av världens vackraste sagor, spelar en lind och sjunger en näktergal. När sagans prinsessa förvandlas till en gås av en avundsjuk drottning tystnar linden och näktergalen. I samma stund som förtrollningen bryts i sagans slut, börjar linden spela och näktergalen sjunga. Och just den glädjen och skönheten ville Monika förmedla med sitt berättande. Hon ville hänföra och hjälpa varje barn att hitta stjärnan inom sig själv.
Även om en röst har tystnat kommer vi att föra Monikas sagor och berättelser vidare. För bakom den som berättar idag och i framtiden, står alltid en lång rad av människor som under århundraden har berättat samma historier. Där står både Sven Sederström och Monika Ericsson.
Per Gustavsson
och alla vänner i Berättarnätet Kronoberg
Sagobygdens Blogg 