I september tillträder Lina Midholm tjänsten som berättarantikvarie på Sagobygden. Hon kommer att arbeta med att dokumentera berättandet i Sagobygden, inspirera människor att berätta sina historier, arbeta med projekt som utvecklar verksamheten och skapar aktviteter på sägenplatserna. Hon har en gedigen erfarenhet av att samla in och lyfta fram vårt immateriella kulturarv och har arbetat i många år som forskningsarkivarie på Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg, som hör till Institutet för språk och folkminnen. Hon kommer också att vara skribent på bloggen och här kommer hennes första inlägg som handlar om en omtalad källa nordost om Värnamo, där Lina är bosatt.
Om du åker väg 127 från Värnamo mot Vetlanda/Vrigstad, sisådär en fem kilometer och strax efter att du passerat skylten mot Hofs gård svänger du in till höger på en liten vagnsväg. Där nere i skogsbrynet på gården Sörhorjas ägor ligger det en gammal stensatt källa med klart kallt vatten. Det sägs att vattnet aldrig sinar i den, och det finns en tusenårig sägen om källan. En sägen som berättar om kärlek. Och om död.
Enda dottern till den myndige bonden på Sörhorja hade förälskat sig i en träl, men trots att hon grät och bönade, kunde hon inte få föräldrarnas samtycke till att gifta sig med honom. Men bonden och trälen hade ett så pass gott förhållande till varandra, att bonden ändå inte ville ge dem ett direkt avslag på sin begäran om att få gifta sig. Så han sa att om de båda på en dag, mellan soluppgång och solnedgång, lyckades skära av allt korn på åkern med sina bara händer – då skulle de få varandra. Men i sitt stilla sinne tänkte han, att detta var ett ofarligt löfte att ge, eftersom han ansåg att arbetet var omöjligt att utföra.
Följande morgon, just som solens bleka strålar steg över horisonten, började de båda att arbeta. Sida vid sida slet och svettades de. Solen steg högre och högre och brände deras böjda ryggar, men de vågade inte stanna upp varken för att äta eller dricka.
När hela dagen hade gått och solens sista blodröda strålar letade sig fram mellan träden skar de av de allra sista stråna. Trötta, törstiga och lyckliga stapplade de ner till källan i skogsbrynet. De drack av det iskalla vattnet. De drack och drack och drack, tills de föll ihop. Och dog.
Strax efter solens nedgång gick bonden ut på åkern och såg med häpnad kärve efter kärve av guldgult korn, så långt åkern räckte. Men vart hade hans dotter och trälen tagit vägen?
De hittades på marken vid källan, sida vid sida, förenade i döden för alltid. Det sägs att de ligger begravda i en av ättehögarna på Sörhorjas ägor. Och källan har fått namnet Träle källa.
I källan, som sägs vara en offerkälla, finns inga belägg för att man hittat några mynt. Men på Kummelbacken på andra sidan vägen, lär det ha funnits två offerbord av sten och möjligtvis kan vatten hämtats från källan till offerfesterna där.
Lina Midholm
Sagobygdens Blogg 