Månadsarkiv: november 2012

Steve Anderson slutar på Sagomuseet

Detta bildspel kräver JavaScript.

Museets fantastiske fotograf flyttar hem. Ja, det är tyvärr sant. Efter sex år i Sverige åker Steve tillbaka till Australien. I några få år har vi haft glädjen att ha honom som anställd på Sagomuseet. Under denna tid har fotografierna vuxit till något centralt för oss. Framförallt på webben har Steves bilder betytt mycket. Nästan allt foto du sett på vår hemsida och blogg har haft honom som upphovsman. Som tur är har han tagit så mycket kort att hans konst kommer  att leva kvar i vår verksamhet långt framöver.

Med andra ord är det inte i första hans bilder vi kommer att sakna, det är vännen och arbetskamraten Steve Anderson som kommer att lämna ett tomrum efter sig.
Personligen undrar jag vem jag nu skall diskutera gitarriff och botlegs med?
Som tur är finns Facebook och mail. Jag ser framemot att även i fortsättningen få länkar till musik jag inte visste fanns och ord som ”great stuff”.

Lycka till down under, Steve

I bildspelet ovan ser du några av Steves bilder

1 kommentar

Under Att berätta, Sagomuseets verksamhet

Vitsen – en förtalad guldklimp

Teamleader eller kannibal? Sektionschef eller Kannibal?

En av mina favorithistorier på senare tid är denna:

I Kronoberg har fem kannibaler anställts som handläggare av sjukvårdsärenden..
Första arbetsdagen säger chefen:
-Ni har nu fast arbete, tjänar bra och kan äta i vår matsal, så låt de andra vara ifred, OK?

Kannibalerna lovar att inte röra kollegerna.
Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
-Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet var det har blivit av henne?
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen har gått vänder sig en av kannibalerna om till de andra:
-Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten?
Den bakersta kannibalen svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag..
-IDIOT! säger den förste, -De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningsdirektörer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städerskan!!!

Varför jag gillar den? Jo, den är rolig, aktuell, politisk och en utmaning att berätta.

Fast det är ju en vits förstås. Som muntlig berättare har jag alltid försökt att hålla mig ifrån vitsar.
Varför då?
Jo, Jag har länge tyckt att de är osmakliga, karaktärslösa och för simpla. Ett annat viktigt skäl har varit att vitsar är det enda som vanligt folk berättar numera. Jag har velat visa på att det också finns andra typer av muntliga berättelser.

Med åren har jag dock ändrat min uppfattning om vitsar. Visst är många osmakliga, men det finns gott om exempel på motsatsen. Alla är inte heller simpla i bemärkelsen att de är lätta att berätta. Tvärtom kan en vits vara väl så svår att framföra. Den kräver ofta en helt annan berättarteknik än en folksaga, tajming är extremt viktigt. Vitsarna kommenterar dessutom vår samtid på ett sätt som få andra muntliga berättelser gör.
Hur är det då med argumentet att vitsarna berättas så mycket ändå att de verkligen inte behöver spridas av oss muntliga berättare?
Nja, jag tror inte det håller längre. Även vitsarna håller på att dö ut som muntliga berättelser. Numera sprids dem mest i skriftlig form via nätet med mera. Så, med andra ord, låt oss fortsätta berätta sagor, sägner och myter, men glöm för guds skull inte vitsarna.

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Vildhjärta

Lämna en kommentar

by | 06 november 2012 · 13:20

Flickan som inte trodde på spöken

Nu är Halloween och spökenas natt. Många menar att det här med spöken och gastar bara är fantasier och påhitt. Då kan det passa att avsluta den här lilla miniserien med spökhistorier på bloggen med en historia om en flicka som absolut inte trodde på spöken. Fler spökisar kan du lyssna på i Sagommuseets Berättarskatten.

En flicka trodde inte alls på gastar och gengångare.
Hon hade enkla förklaringar till det som kallas för spökerier.
Att det hördes konstiga ljud från gamla hus var väl inte så konstigt.
Virket i gamla trähus rör sig när det blir kallt och när det bli varmt.
Då knäpper det och låter underligt.
Konstiga ljud uppe på vinden
är bara möss som springer omkring
och fladdermöss som flyger.

Att det finns en vit fru på ett slott är inte heller konstigt.
Salarna är stora och korridorerna långa.
Är man mörkrädd är det kusligt att gå i ett slott om natten.
Då är det inte underligt att man inbillar sig en massa saker
och ser sådant som inte finns.
Det kanske bara är en gardin som fladdrar
när vinden drar genom springorna i väggen.
Att saker försvinner spårlöst är vanligt.
Vi glömmer var vi lagt nycklar, glasögon och annat.
Då är det lätt att skylla på ett spöke.

Annat är bara drömmar.
Just i det ögonblicket när man vaknar
kan det vara svårt att skilja på vad som är dröm och verklighet.
Då kan man få för sig att en skepnad står vid sängkanten.

Ja, så tänkte den här flickan.
– Förresten, sa hon, är mycket bara bus.
Folk älskar att klä ut sig till spöken och skrämma sina vänner.

En kväll var hon på väg hem.
Då fick hon se en vit varelse komma emot henne.
Hon blev snarare arg än rädd
och när skepnaden kom närmare såg hon
att det var en karl svept i ett stort vitt lakan.
Han försökte skrämma henne.
Men det gick inte.
Flickan ryckte till sig lakanet
och utan att vända sig om en endaste gång fortsatte hon raskt hem.
Men då hon kom in i huset,
sa hennes syster att lakanet luktade lik.
Flickan stoppade lakanet i soptunnan.

Den natten vaknade flickan av att husdörren for upp med en smäll.
Snart hörde hon fotsteg i trappan.
Vem var det som kom?
Alla i huset låg ju i sina sängar och sov.
Underligt att någon var uppe så här sent.
Fotstegen stannade utanför dörren till flickans sovrum.
Så gick dörren till sovrummet upp
och med ens blev det kallt och fuktigt i rummet,
som i en gammal matkällare.
En kylig vind svepte igenom rummet och ryckte till sig flickans lakan.
När lakanet for ut genom dörren hörde flickan ett ihåligt skratt:
– Ha, ha, ha! Ha,ha, ha!
Du tog min vita svepning, nu tar jag din.
Nu ska du få känna på en gastakyss och en gastakram!

Flickan låg där alldeles naken i sängen.
Hon brukade sova utan nattlinne.
Det blev hennes räddning,
för nakenhet skyddar mot spöken.
När spöket upptäckte att flickan låg naken i sängen
kunde han inte göra henne illa.

Samtidigt som dörren slog igen
hörde flickan hur någon skrattade och ropade:
– Ha, ha, ha! Ha, ha, ha! Hon tror att spöken inte finns!

text: Per Gustavsson, pergustavsson.nu

bild: Per Gustavsson, pergustavsson.se

Ur vår bok Gastar och gengångare, Alfabeta 2012

Lämna en kommentar

Under Att berätta

Syndabördan

En man som hette Per Svensson hade gjort en flicka med barn.
Han var ung och ville inte gifta sig än
och han ville absolut inte bli pappa nu.
Han övertalade flickan att ta bort barnet.
Per skaffade gift och gav det till flickan.
Men hur det nu var tog flickan för mycket av giftet och dog.
Per blev alldeles olycklig,
för han hade ju tyckt om flickan
och så här skulle det inte ha gått.

Till råga på all olycka, bad flickans föräldrar,
att Per skulle köra kistan till kyrkogården när begravningen skulle ske.
Per kunde inte säga nej.
Det hade verkat underligt.

När begravningen var över körde Per hem med häst och vagn.
Då satt den döda flickan bredvid honom på kuskbocken.
På kvällen när han skulle lägga sig
kröp den döda ner bredvid honom under täcket.
Varenda kväll den sommaren,
när solen gick ner,
kom flickan till Per.
Varenda natt låg hon bredvid honom i sängen.
Per frös och huttrade.
Det var kallt och rått och fuktigt i sängen.
Per blev stel i armar och ben, ja i hela kroppen.
Han sov knappt någonting.
Om han väl somnade,
drömde han istället hemska mardrömmar.
På dagarna gick han omkring som i dimma.
Han åt dåligt, maten smakade inte gott
och han blev bara magrare och magrare.
Per var alldeles förtvivlad
och folk sa
att det var nästan som att se ett levande lik vandra omkring.
De frågade Per hur det var fatt.
Per kunde förstås inte säga som det var utan svarade bara:
– Det är inget särskilt.
Jag sover bara lite dåligt.

Till slut stod han inte ut längre.
Han gick till en klok gumma
som brukade hjälpa folk när de var sjuka eller hade bekymmer.
Per berättade allt för henne.
Hon sa att det bästa han kunde göra
var att gå till flickans grav och be om förlåtelse.

– Om du gör som jag säger, sa gumman,
så kanske hon förlåter dig.
Men det är inte helt säkert.
Ser du Per,
det är så att varje människa har ett visst antal levnadsår.
Det är bestämt hur länge vi ska leva när vi föds.
Dör människan innan den utmätta tiden,
får hon ingen ro i sin grav.
Hon går igen som en gengångare
ända tills hon skulle ha dött en naturlig död.
Den här flickan skulle ha levt länge,
om du inte hade gett henne giftet.

– Jag orkar inte ha det så här, svarade Per.
Även om jag ångrar mig och ber om förlåtelse,
blir det kanske ingen ändring.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till
om det fortsätter på det här viset.

Den kloka gumman var tyst en liten stund och sa sedan:
– Jag ska ge dig något
så att du slipper se henne,
även om hon fortsätter att spöka.

Så gav gumman Per en liten påse av skinn.
I påsen var det en bit stål, en underlig liten sten och en bränd träbit.
Gumman sa till honom att alltid bära påsen runt halsen.

Per gjorde som gumman sa.
Han gick till graven och la sig på knä på marken.
Han knäppte sina händer och bad om förlåtelse.
Per bar sedan alltid påsen kring halsen,
både på dagen och på natten.

En dag när han hade tvättat sig
glömde han att ta på sig påsen.
Då var den döda där igen.
Per såg henne
och flickan såg på honom med en sorgsen blick.
Hur konstigt det än kan låta var den ändå kärleksfull.
– Förlåt mig, förlåt mig, bad Per igen.
Kan du inte förlåta mig?

Den döda stod tyst en stund,
liksom hon tänkte över vad Per hade sagt.
Sedan sa hon:
– Jo, jag har förlåtit dig,
men du vet att jag måste gå min tid.
Jag skulle egentligen ha levt i många år till
och du skulle ha dött före mig.
Även om du inte ser mig finns jag där.
Så får du ha det så länge du lever.
Det blir ditt straff här i livet.
Det blir din syndabörda.

Det blev som hon sagt.
Per glömde aldrig mer påsen om halsen
och han såg henne aldrig mer.
Men han kände att hon fanns där.
Vart han än gick fanns den döda i hans närhet.
Det plågade honom nästan lika mycket,
som om han hade sett henne.

Per levde i tio år till.
När han hade dött
bar några karlar kistan med den döde Per till kyrkogården.
Männen sa att kistan först hade varit mycket tung,
mycket tyngre än en kista med en död människa brukade vara.
Precis när de hade kommit in på kyrkogården med den döde
hade kistan blivit lätt.
Det var ju underligt.
Folk sa att Per äntligen hade blivit kvitt syndabördan.
När den försvann vägde kistan med kroppen mycket mindre.
Per hade sonat sin skuld.

Det fanns människor som sa
att de hörde suckar från den dödas flickans grav när Per jordfästes.
Även hon hade äntligen fått frid och ro.
Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Var är ni på domedagen?

På en bondgård arbetade folk med att förbättra vägen
som gick fram till gården.
Det var höst och man körde ut nytt grus på vägen.
Gruset tog man från en liten kulle
där det växte höga björkar.
Gamla människor i byn sa
att det en gång i tiden hade stått en kyrka där.
Men det var för mycket länge sedan, för många hundra år sedan.

Drängarna körde med häst och vagn
och pigorna lassade på gruset.
Det var tungt och arbetsamt.
Plötsligt grävde en av pigorna fram ben och några dödskallar.
Hon blev förstås rädd
och sa att det kanske var sant att det stått en kyrka där.
Att det här var en gammal begravningsplats.
– Vi ska nog inte fortsätta ta grus här.

Men drängarna skrattade åt henne.
Det var väl inget att vara rädd för!
En av drängarna tog spaden och slog till skallarna.
De var så gamla och sköra
att det bara blev små smulor av dem.
Så fick benbitarna följa med i gruset ut på vägen.

En lördagskväll samlades ungdomarna i byn för att dansa på vägen.
Gruset var packat och hårt
och det var lätt att dansa där.
En del satt på sidan av vägen och tittade på.
I pausen mellan två danser, när det var lite tyst,
hördes plötsligt en röst som sa:
– Här ligger vi,
här dansar ni,
men var ni är på domedagen,
det får vi se.

Ungdomarna skingrades och sprang rädda därifrån.
Räddast av alla var pojken som hade slagit sönder de gamla dödskallarna.
Några av flickorna, som hade hjälpt till med körningen av grus, skyndade till bonden
och berättade vad som hade hänt.
Han blev bekymrad och sa:
– Det var illa. Man ska inte oroa de döda.
Aldrig mer ska vi ta grus i den backen.

Pojkarna och flickorna som hade varit med om grushämtningen,
glömde aldrig rösten ur gruset på vägen.
De tänkte ofta på vad de hade hört
och var rädda för vilket straff de skulle få när döden kom.

De ansträngde sig att leva som goda människor.
De var alltid beredda att hjälpa den människa som var fattig eller råkade i knipa.
När ungdomarna långt senare dog och domedagen kom hände inget hemskt.
De blev saliga och fick vila i ro på byns kyrkogård.

Per Gustavsson

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Här dansar fru Barbro på Brokind

Brokind slott ligger vid en sjö i Östergötland.
För länge sedan bodde en förnäm fru som hette Barbro på slottet.
Hon var hård och grym mot sina anställda.
De som inte gjorde som hon sa eller retade upp henne
kastade hon i slottets fängelse.
Hon band ihop deras händer bakom ryggen
och dukade fram mat och dryck på bordet framför dem.
När folket klagade över att hon var så elak och lät fångarna svälta ihjäl,
svarade hon bara:
– De har fått mat och dryck.
Vill de inte äta får de skylla sig själva.
Ja, hon var så elak att hon ibland hängde upp en brödlimpa i taket,
som fångarna med nöd och näppe kunde slicka på med tungan.

Efter sin död fick fru Barbro ingen ro i sin grav.
Hon begravdes i sina föräldrars grav inne i Linköpings domkyrka.
Där började hon spöka.
Hon väsnades och slog ut fönsterrutor.
Den döda flyttades till en grav utanför kyrkan.
Men det blev inte bättre
och även härifrån måste hon flyttas.

Nu begravdes hon på kyrkogården nära Brokind slott.
Men varje natt kom hon tillbaka till slottet
och folk hörde henne dansa och sjunga:
– Här dansar fru Barbro på Brokind!
Folk som tidigt på morgonen hade besökt kyrkogården
hade sett att hennes grav på kyrkogården varit öppen
och att likkistan varit tom.

En modig dräng sa att han kunde köra bort kistan från kyrkogården och ut i en mosse.
Han sa att han inte var rädd för den döda.
Han skulle stoppa stål och vitlök i fickan.
Det skrämmer bort gastar och gengångare.
Dessutom skulle han låta tvillingoxar dra vagnen.
Tvillingoxar är också bra mot trolldom och spökerier.
Ingen skulle kunna vålla honom något ont.

Mitt på ljusa dagen körde drängen iväg med kistan.
När han kom ut på mossen grävde han ner kistan
och för säkerhets skull slog han en grov påle genom kistan och liket.
Nu var det omöjligt för den döda att gå igen.

Det hjälpte
och fru Barbro kom aldrig mer hem till slottet.
Där fick nu folket bo i lugn och ro.
Men vid mossen kan man så fort det börjar skymma på kvällen
höra hur någon klagar nerifrån underjorden:
– Barbro påle! Barbro påle!
Per Gustavsson

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner