Sektionschef eller Kannibal?
En av mina favorithistorier på senare tid är denna:
I Kronoberg har fem kannibaler anställts som handläggare av sjukvårdsärenden..
Första arbetsdagen säger chefen:
-Ni har nu fast arbete, tjänar bra och kan äta i vår matsal, så låt de andra vara ifred, OK?
Kannibalerna lovar att inte röra kollegerna.
Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
-Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet var det har blivit av henne?
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen har gått vänder sig en av kannibalerna om till de andra:
-Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten?
Den bakersta kannibalen svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag..
-IDIOT! säger den förste, -De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningsdirektörer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det, och så skulle du prompt sätta i dig städerskan!!!
Varför jag gillar den? Jo, den är rolig, aktuell, politisk och en utmaning att berätta.
Fast det är ju en vits förstås. Som muntlig berättare har jag alltid försökt att hålla mig ifrån vitsar.
Varför då?
Jo, Jag har länge tyckt att de är osmakliga, karaktärslösa och för simpla. Ett annat viktigt skäl har varit att vitsar är det enda som vanligt folk berättar numera. Jag har velat visa på att det också finns andra typer av muntliga berättelser.
Med åren har jag dock ändrat min uppfattning om vitsar. Visst är många osmakliga, men det finns gott om exempel på motsatsen. Alla är inte heller simpla i bemärkelsen att de är lätta att berätta. Tvärtom kan en vits vara väl så svår att framföra. Den kräver ofta en helt annan berättarteknik än en folksaga, tajming är extremt viktigt. Vitsarna kommenterar dessutom vår samtid på ett sätt som få andra muntliga berättelser gör.
Hur är det då med argumentet att vitsarna berättas så mycket ändå att de verkligen inte behöver spridas av oss muntliga berättare?
Nja, jag tror inte det håller längre. Även vitsarna håller på att dö ut som muntliga berättelser. Numera sprids dem mest i skriftlig form via nätet med mera. Så, med andra ord, låt oss fortsätta berätta sagor, sägner och myter, men glöm för guds skull inte vitsarna.
Sagobygdens Blogg 