Inspirerad av Per Gustavssons uppmaning om att berätta folkliga vitsar vill jag återge en gammal rumänsk historia.
I en liten by någonstans levde ett ungt par. Mannen och kvinnan var nygifta och de älskade varandra mycket. Djävulen, avundsjuk som han var, försökte på alla sätt och vis förstöra deras familjelycka, men utan framgång. Medan han satt och funderade, vilken fanskap han ska hitta på råkade en gammal gumma gå förbi. Hon såg honom och frågade hur det var fatt. Då berättade djävulen om sitt bekymmer.
— Det kan inte vara något stort uppgift att lösa, sade kärringen! Om du lovar mig ett par gula skor som lön, hjälper jag dig.
Hin onde gick med på det och gumman släpade sig fram till huset där det nygifta paret bodde. Hon träffade kvinnan i huset och bad om att få tjänst som piga. Matmor tog emot henne. Käringen visade stor iver och hängivenhet i hemmets sysslor. Hon låtsades vara så vänlig att hon vann den unga kvinnans förtroende.
En dag berättade käringen en hemlighet för husfrun: om hon ville att hennes kära man alltid skulle älska henne så som han gjorde nu, då måste hon utföra en viss handling. Hon bör ta en rakkniv och skära bort fyra hårstrån från hans huvud. Dessa hårstrån skulle gumman lägga ut i månljuset och därmed var saken klar! Kvinnan lovade att följa gummans råd. Hon älskade ju sin man och ville bevara hans kärlek för alltid. Samma dag passade satkärringen på och berättade för mannen i huset att hans fru ämnade skära halsen av honom med rakkniven. Mannen trodde henne inte, men gumman svor att hon talade sanning:
— Om du inte tror på mig, låtsas att du sover ikväll, när du lägger dig och du ska själv se, vad som händer, sade gumman!
Mannen gjorde så som hon sade. Han lade sig och låtsades sova, men när han såg att hans kära hustru tog fram rakkniven, satte han sig rakt upp i sängen. Han började skälla ut den stackars kvinnan. Frun i sin tur försökte försvara sig och skrek tillbaka. Därmed var bråket mellan makarna i full gång!
Åldringen lyckades med sitt uppsåt. När djävulen såg hennes listighet, vågade han inte närma sig henne mer. Han fick dock ge käringen de gula skorna som de kom överens om. Då hängde han dem i en lång stör som han räckte fram till henne. Så rädd blev Den onde av den sluga räven till gumma!
Det sägs att en av vitsarnas funktion är att ställa saker till rätta genom att göra narr av maktens representanter: präster, domare, bojarer (godsägare) etc. Man undrar, vad man kunde uppnå genom att förlöjliga en gammal kvinna?! Någon skulle svara att i en historia som den här var det inte personen som åsyftas, utan hennes listighet. Då invänder jag: är inte just med listens hjälp som vitsarnas (och sagornas) hjältar lyckas utföra sina uppdrag? Vad ligger då bakom uppkomsten av en sådan typ av vitsar?
Min teori är att vitsarna gör narr inte bara av mäktiga personer, utan även om de svaga! Det kan verka elakt sagt, men jag är nästan övertygad att så är fallet. I byarnas konservativa världsföreställning fanns inte plats för avvikelser. Alla som inte var som de flesta utgjorde potentiella mål för hån. Bland dessa fanns alla slags minoriteter: maktens representanter för det första, men även gamlingar, zigenare, ensamma människor eller personer som led av något slags lyte. Det var inte någon snäll munter värld som gav upphov till dessa folkliga produkter!
av Daniel Onaca, avvikande Burserydsboende
Sagobygdens Blogg 