I ett tidigare blogginlägg frågar Anna Lilljequist var alla historier kommer ifrån. Hon berättar om hur hon för en historia, som fångat hennes hjärta vidare.
Ja, vi hänförs och inspireras av andras historier. Vi lånar och imiterar, medvetet och omedvetet. Här är ett till exempel.
När jag var liten skrattade jag åt bildberättelsen om buspojkarna Max och Moritz. Bilden av hur de hamnade i brödsmeten och gräddades i ugnen och kom ut som inbakade bröd minns jag fortfarande med skärpa. Alla deras upptåg var så våldsamt överdrivna, så de blev varken elaka eller hemska.
Av en tillfällighet får jag syn på en annan bok av Wilhelm Busch (1832-1908), Die kühne Müllerstochter, alltså Den modiga möllardottern. Jag känner genast igen historien och ser att Busch har lånat den från en folksägen, som också berättats i Sverige.
Rövarekulan
Mitt i Skåne, lite norr om Löberöd, ligger Rövarkulan. Det är en frodig och mycket vacker dalgång där Bråån rinner fram. Dalgången har fått sitt namn efter de rövare som folk har berättat om. Här är berättelsen.
I dalgången bodde en kvinna med sina sju söner. Ingången till deras håla doldes av en stor sten. Sönerna var rövare, men på dagen var de ute hos folk och gjorde arbete hos bönderna precis som alla andra, så ingen anade deras rätta sinnelag.
En gång var det en piga som tjänade på ett ställe i byn Gårdarp, som ligger utmed landsvägen precis söder om ravinen. Husbondefolket skulle en kväll ut på gille. De frågade pigan om hon ville att någon skulle vara hos henne på natten, så att hon slapp vara ensam. Man visste att rövare huserade i trakten och både kor och lamm hade kommit bort. Men pigan sa att hon klarade sig bra själv.
När det blev kväll låste pigan alla dörrar och fönsterluckor, så att det inte fanns någon öppning ut, med undantag för rännstenen i köket. Genom det här hålet brukade man sopa ut skräp och vatten. Det var så stort att en karl kunde krypa igenom det. Där ställde hon sig med en yxa.
Fram emot natten kom en karl krypande in genom hålet. Pigan lyfte yxan och högg huvudet av honom. Sen släpade hon kroppen in i köket. En som stod utanför frågade:
– Hur gick det?
Pigan förändrade då rösten och svarade:
– Det gick bra.
Sen dröjde det inte längre förrän han också kom krypande in genom rännstenen. Pigan högg huvudet av den rövaren också. Så kröp den ene efter den andre in och pigan dödade dem allt eftersom de kom in. Sex av rövarna hade krupit in och den sjunde skulle just följa dem, då han kände något varmt som rann ut genom rännstenen. Det var blod. Han anade oråd och försvann.
En tid därefter var pigan ute i skogen. Hon träffade då på rövaren. Han hade fått reda på att det var hon, som hade dödat hans bröder och nu tänkte han hämnas. Han var vänlig och pratade väl med henne och bjöd henne följa med hem. Men han måste först uträtta en liten sak och bad henne vänta vid ett träd. Rövaren skyndade hem och frågade sin mor vad han skulle göra med pigan. Men pigan hade inte stannat vid trädet, utan smugit efter rövaren till hålan och hörde hur modern sa:
– Jo, du ska sprätta upp magen på henne och ta ut tarmarna och binda fast henne vid trädet med dem. Det är ett rättvist straff för vad hon har gjort.
När pigan hört det sprang hon tillbaka till trädet och satt där när rövaren kom och ville att hon skulle följa med honom.
Det är väl inte så bråttom, sa flickan, låt mig löska dig först.
Han la sig med huvudet i hennes knä och hon började leta efter löss. Medan hon letade drog hon fram sin kniv, som hon hade gömt i kjolfickan och stack ihjäl honom.
Sen gick pigan till rövarnas kula där hon träffade deras mor.
– Kommer inte min son? frågade hon.
– Jo, sa pigan, han kommer strax efter mig.
Medan de väntade ville gumman visa henne omkring i hålan och låta henne se vad de hade. När de så kom till en kista och gumman skulle visa innehållet, knuffade pigan till gumman så att hon föll med övre delen av kroppen i kistan. Sen slog pigan ner det tunga kistlocket, så att gumman fick sitta där i kläm utan att kunna komma loss. Pigan skyndade iväg och skaffade hjälp.
Sen dess kallas platsen där rövarna bodde för Rövarekulan.
En del säger att den modiga pigan tjänade på herrgården Mariannelund, som ligger nära Rövarekulan. Pigan hette Maria och gården har fått sitt namn efter henne.
Sägnen har dokumenterats i Skåne och Bohuslän och har typbeteckningen Y23 i Klintbergs The Types of the Swedish Folk Legend. Den har också berättats i sagoform, ATU 956B i den internationella sagokatalogen, och är känd i stora delar av världen. Det är den här sägnen eller sagan som inspirerat Busch till sin bildberättelse. Han säger att den förste rövaren är ute efter flickan, den andre efter blod och den tredje efter guld.
Sagobygdens Blogg 