Vitsipporna ser ut att ha det motigt i år. Vinden har varit bister, nätterna kalla. Bakom vårt hus finns en backe ner mot en bäck, där växer lövskog och där brukar vitsippan komma i stora mattor. Men nu syns bara enstaka bestånd. Kanske var det förra sommarens torka. Men den kommer igen, tröstar jag mig. Vitsippan är livskraftig och sprider sig utomordentligt lätt med sina krypande jordstammar.
Vitsippan är ljuvlig. Den är blomman som berättar om våren. Den kommer i sådan ymnighet att vi kan plocka hur mycket som helst, det tar aldrig slut. Det har sagts att vitsippan inte har någon doft. Men ta en vitsippsbukett, stick ner näsan och andas in. Visst doftar den.
Vitsippan anemone nemorosa är en växt som folk haft anledning att fundera över genom tiderna. Den har varit både läkeväxt och trolldomsört. Liksom blåsippan skulle man äta upp den första vitsippan man hittade om våren. Klarade man inte att tugga den (smaken är brännande stark) gick det lika bra att bära den i en liten påse om halsen. Betydligt hälsosammare, eftersom vitsippan är rätt giftig. Det är giftet anemonal, oljigt och starkt frätande. Det hände att kreatur, kanske även människor fick i sig för mycket av växten, blev sjuka eller dog.
Att äta den första vitsippan gav skydd mot feber och varjehanda sjukdomar; du kunde också få önska dig något. Men växten har även använts för hudbehandlingar. Då krossades man den och moset ströks sedan på huden mot eksem och vårtor, ja, även spetälskesår har man prövat att behandla med vitsippa. Den ansågs kunna bleka bort fräknar och dämpa ner solbränna. Gjorde man grötomslag av den och lade på huvudet så lindrades den svåraste huvudvärk.
I stora delar av världen har vitsippan associerats med olycka. I Kina är vitsippan en dödsblomma som planteras på gravar. I Tyskland har dess folkliga namn varit Hexenblume – där vitsippan växte, där dansade häxorna. Man torkade även vitsippan, tände på och andades in röken – då kunde du lätt se vem i sällskapet som var en häxa. På brittiska öarna har den förknippats med älvorna. När vitsippans kronblad stängdes inför natten då kurade älvorna ihop sig därinne. Älvorna (the fairies) var som bekant varelser man gjorde bäst i att undvika.
Det finns naturligtvis en rad upphovssägner och -sagor om vitsippan. Jag har valt en ur de grekiska gudasagorna för att jag tycker den är så fin. Så här brukar jag berätta den:
Hur vitsippan kom till
Afrodite kärleksgudinnan, hade fått sina ögon på den unge guden Adonis. Adonis var en vacker yngling och han var den som svarade för årets gång och årstidernas växlingar. Egentligen hade Afrodite redan en älskare och det var Ares, krigets gud. Men nu blev hon handlöst förälskad i Adonis och lyckades vinna hans hjärta. De strövade mycket i skog och mark tillsammans. Men Adonis var egendomligt förströdd, han intresserade sig egentligen mer för de vilda djuren i skogen än för henne, Afrodite.
Adonis ville bli jägare. En dag sa han att han skulle bege sig ut på vildsvinsjakt. Afrodite bönföll honom att låta bli. Men han for ändå och bedrövad återvände Afrodite hem till sin boning. Kort därefter kom budet: Adonis hade blivit attackerad av en stor vildsvinsgalt och han var död. Med tårarna strömmande nerför kinderna begav sig Afrodite till platsen. Där låg Adonis i sitt blod. Den väldige galten var i själva verket ingen annan än Ares krigsguden, tosig av svartsjuka.
Där stod hon nu tillintetgjord av sorg, vid hans döda kropp. Blodet strömmade ur Adonis buk, Afrodites tårar föll och föll, gråten blandades med hans blod….
Sedan när allt var över, så kom det en ny liten blomma på den här platsen, en blomma ingen hade sett förut. Vit på ovansidan och med en skiftning av rött på undersidan. Så gick det till när vitsippan kom till världen.
Text och foto: Anna Lilljequist
Sagobygdens Blogg 