Etikettarkiv: Daniel Onaca

Människan och vedträna

Vedträna

 

Vedtränas uppror (en rumänsk folksaga)

För längesedan, på den tiden då människorna inte var så kloka som nu, men mycket mer vänliga än i våra dagar, hade Gud sitt heliga säte intill jorden. Med hjälp av en stege kom han ner på jorden varje morgon för att ströva bland människorna och lära dem, hur de skulle bruka jorden och skogen, hur de skulle dra nytta av floderna och sjöarna… På kvällen klättrade han upp till sin himmel igen för att vila ifred. Han såg att människorna slet alldeles för hårt från morgon till kväll och bestämde sig för att ge dem ytterligare en hjälpande hand. Han gav dem vedträna som hjälpare och på det viset blev livet mycket lättare för dem. Människorna fällde träd, kapade dem i lagom långa bitar, satte sig på dem och vedträna bar dem vart de ville: hem, till kvarnen för att mala sin säd eller bort till åkrarna för att plöja eller skörda dem. Vedträna tjänade både som vagn och släpkärra, som hästar, lastdjur och dragdjur. Det verkade som om sakerna hade lagt sig till rätta och världen följde sin stilla gång

En vacker dag blev det så att en gammal kärring som ville åka på sitt vedträ, tog med sig sin tik och inte bara den, utan alla dess valpar också. Då blev vedträna upprörda! De samlade sig och gick raka vägen till Gud för att klaga över en sådan behandling:

— Vår barmhärtige Herre, sade dem, ha nåd och gör så att vi slipper  skammen att var slavar för människor. Räcker det inte att vi bär dem på vår rygg och utför stor del av deras arbete? Nuförtiden vill de att vi skjutsar deras husdjur också! Så var inte vår överenskommelse från början.

Gud lyssnade på deras klagan och svarade:

— Om det är så som ni säger, skall människorna hädanefter bära er på ryggen i stället.

Så blev det också redan från och med nästa dag.

 

Men, den dumma kärringen gav sig inte. När hon såg att vedträna inte ville lyda henne längre, tänkte hon hämnas på Vår Skapare och kastade barnlort mot himlen för att skända den. Då lyfte Gud himlen allt högre och högre upp, tills den hamnade på den plats vi ser den nu. Sedan sade Han till människorna:

— Hittills vistades jag nära er och lärde er allehanda nyttiga ting. Hädanefter skall ni söka upp mig, för att ni uppförde er illa mot mig.

Hört och återberättat av Daniel Onaca

 

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Kungsliljornas legend

 

Kungslijor

För länge sedan levde någonstans, i ett avlägset land, två föräldralösa barn. Det var en pojke och en flicka. Hur blev de utan mamma och pappa förtäljer inte historien. Den avslöjar bara att en dag bestämde syskonen sig för att ge sig iväg sökande efter ett par vuxna som kunde bli deras föräldrar. De vandrade länge genom skog och mark tills de kom fram till en vacker glänta. I mitten av den fanns ett litet hus omringat av blomster. ”Här bor säkert snälla människor, tänkte syskonen, kanske de skulle sörja för två föräldralösa barn.”

Men där hade det fel! I det lilla huset bodde en elak häxa. Den var så elak att allt levande som hon nuddade stelnade. Men om det råkade var ett barn hon nuddade, då omvandlades det till en prydnadsväxt. Det var precis vad som hände med flickan, när häxan slog henne med sin långa vidja. Pojken lyckades värja sig, men hans syster blev förvandlad till en blomma. Den var den vackraste av alla blommorna på gården, förvisso, men… hon var en planta och inte en mänsklig varelse längre. Stor blev pojkens smärta när han bevittnade denna olyckliga händelse! Många dygn satt han och gömde sig i närheten av häxans hus, i hopp om att hans syster skulle återfå sitt vanliga utseende. Hela tiden tänkte han på vilket sätt han skulle kunna hjälpa flickan.

En vacker morgon mötte han blommornas goda fe. Hon såg att han var ledsen och gav honom en blomstjälk. Det var inte en vanlig sådan, utan en magisk. Om man nuddade med en av trolldom förvanskad sak eller varelse, återkom de till sin normala form eller gestalt. Pojken tackade den goda fen för hennes gåva och begav sig till häxans hus utan minsta dröjsmål. Han gick raka vägen till den underbara blomman, som han visste var hans syster, och rörde den med sin blomstjälk. I nästa stund stod flickan där, precis så som hon var innan häxan förvanskade henne.

De två barnen sprang iväg tillsammans, men den elaka trollkvinnan hann ikapp dem. Återigen använde hon sin magiska vidja och båda barnen förvandlades till blommor. Denna gång kunde ingen hjälpa dem att återfå sin mänskliga gestalt. De förblev blommor för alltid. Deras kronblad spred en doft som var så stark att ingen kunde komma i närheten. När människorna upptäckte dessa blommor, kallade de dem för kungsliljor.

Av kungslijorälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Berättelser

Kattens dubbla natur

 

Fy katten

I den rumänska folkloren, tillkom katten under syndafloden. Det sägs att Djävulen började göra bus på Noahs ark. Bland annat, skapade han möss med uppsåt att dessa skulle göra hål i båten. Han ville gärna se vad Gud kunde hitta på för att förhindra den att sjunka i havet. Under sin dagliga inspektionsrunda, märkte Noah dessa små varelser. Han mindes inte att de blev insläppta på arken, innan det ödesdigra regnet började. Gripen av misstänksamhet, spionerade han på mössen för att se vad de hade för fuffens för sig. Då upptäckte han, vad de höll på med. De skulle helt enkelt borra hål i botten på arken! Då blev gubben arg. Han tog fram en tygtrasa och kastade den mot de dumma smådjuren.

Trasan omvandlades till en katt som började jaga mössen. Hon fångade dem alla, förutom ett enda par som lyckades gömma sig i kreaturens höförråd. Där satt de och tryckte, under alla de resterande dagarna av syndafloden. Därmed var faran över, men mössens onda vana att gnaga på allt de kommer över behöll de. Likaså behöll katten sin vana att jaga dem överallt. Av den anledningen ansågs katten vara ett lyckobringande djur, ett djur som till och med Gud älskar. Om det inte vore ett litet hinder: när katten fångar möss och äter upp dem, fylls även hon av onda andar, eftersom mössen är skapade av Djävulen! Det är därför som hennes ögon lyser som djävulens ögon om natten. Av samma skäl alstrar katten osynliga gnistor när den stryks medhårs.

Det var Djävulen som, till slut, tog katten under sitt beskydd. När han slutit avtal med en människa, förseglar han kontraktet med en stämpel av en kattass på hennes kropp. Även häxorna brukar alltid ha en katt i sin närhet. Man tror att om en häxa smörjer sig med salva utvunnen av växter upplockade under midsommarnatten då omvandlas hon till… just en katt!

 Av kattälskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Rosenblommas legend

Ros med taggar

Det sägs att en gång i tiden levde någonstans en vacker prins. Det fanns inget som kunde uppväga hans skönhet förutom hans egen elakhet. För elak, högfärdig och dum var han! Men detta visste inte alla de flickor som råkade se honom, när han red förbi på sin vita häst iklädd dyrbara kläder. Bålde hovets unga damer och bondflickorna var stormförtjusta i honom och drömde om att omfamna och kyssa honom. En dag, när prinsen red ute i en dalgång, stötte han på en flicka som plockade blommor på ängen. Det var byhäxans dotter. Även hon var förälskad i den fagre unge mannen. Prinsen märkte detta med detsamma och tänkte spela henne ett spratt.

Han uppmuntrade flickan att komma nära honom och ge honom en kyss. Bedårad av glädjen, närmade hon sig den stolta prinsen och ville kyssa honom. Just i det ögonblick när deras munnar skulle mötas kände hon, i stället för en mjuk beröring, ett stick i läppen. Full av förvåning öppnade flickan ögonen för att se att prinsen höll en vass nål mellan sina tänder.

— Detta är för dumma och fattiga flickor som du, skrattade prinsen.

Några bloddroppar sipprade från flickans läpp och föll ner på hennes vita blus. Stor var hennes ledsnad, djup hennes besvikelse. Sårad I både kropp och själ, förbannade hon den unge mannen med orden:

— Må du aldrig finna en käresta som du kan gifta dig med.

 Prinsen skrattade och red åstad. Han hade inte mycket till övers för skrock och dylikt, men han visste inte vad en besviken flickas ord kan åstadkomma. Tiden gick och, när hans föräldrar dog, besteg han tronen, men någon käresta träffade han aldrig. Han dog ensam och förbittrad. På hans grav växte så småningom en planta som visade sig vara en utomordentligt vacker blomma. Den spred en gudomlig doft omkring sig, men dess blommor kunde inte plockas så lätt för stjälkarna far fulla med små krokiga taggar. Människorna kallade detta under till blomma, med blomblad mjuka som älsklingens läppar, för ros.

Av rosälskaren Daniel Onaca

 

2 kommentarer

Under Berättelser

Fjärilar i rumänsk folklig tradition

 

Fluturi

Det sägs att förr i tiden levde en människosläkt som var så vänlig, snäll och from att Gud älskade dem mycket. När Han bestämde sig att dränka jorden i syndafloden, ville han rädda inte bara Noas familj, utan även människorna som tillhörde denna släkt. Han skickade ärkeängeln Gabriel till dem med uppdraget att ta dem med sig till paradiset. Dessa människor ville dock inte lämna jorden, så de bad om att få fortsätta leva där. Då lyssnade Gud till deras böner och förvandlade dem till fjärilar. När vattenmassorna drog sig tillbaka, steg Gabriel ned på jorden och släppte dem fria bland blommorna.

I vissa trakter på Balkan tror man att själarna från oskyldiga människor, särskilt barn, omvandlas till fjärilar när de dör. Ibland återkommer dessa bevingade insekter till husen där de bodde en gång, när de var mänskliga varelser.

 

Dödskallefjäril

Inte alla fjärilar är omtyckta. Dödskallefjärilen till exempel väcker rädsla på grund av sin storlek och sin utseende. Man tror att den är ett dödstecken eller att den sprider sjukdomar. Folk tror också att dessa fjärilar är blodtörstiga för att de härstammar från vampyrer. De brukar nästla sig i människans kropp, särskilt i barnens hjärta. Därför brukar man nåla fast dem, precis som man gör med vampyrerna som blir genomborrade med vassa pålar rakt in i hjärtat.

av fjärilälskaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Världens tillblivelse och Guds makt

Nufăr

I den rumänska folktron sägs att i tidernas begynnelse härskade ett ogenomträngligt mörker i hela universum. Det fanns varken jord eller sol, måne eller stjärnor. Ingenting alls förutom ett gränslöst hav. På dess yta började sakta sakta samlas små skumöar. Dessa flyttande öar växte mer och mer, drogs med tiden till varandra och formade en enda stor skumsamling som liknade en näckros. Ur den dök det upp två varelser: en fjäril och en mask. Fjärilen släppte sina vingar och omvandlades till en ung man. Han var så grann och ståtlig att mörkret ljusnade runtomkring honom. Denne unge man var Gud! Även masken antog mänsklig gestalt, men den spred inte ljus omkring sig. Denna varelse var Djävulen. Dessa två var de enda levande varelser som befann sig på det gränslösa havet. De var skaparna till allt som blev till i världsalltet.

En gång sjönk Gud på havets botten och tog upp jord under sina naglar. Han skapade en bit mark så stor för att få plats båda två på den. Sedan somnade Gud. Djävulen lyfte och bar Honom i famnen mot markens kant. Han ville dränka sin delägare. Men då hände det något märkligt. När Djävulen gick några steg åt det ena hållet, växte jorden under hans steg. Då gick Djävulen åt motsatt håll, men det hände samma sak. Han lyckades inte nå vattnet för jordens skorpa växte även åt det hållet. Detta hände gång på gång oavsett åt vilket håll Djävulen riktade sina steg.

Detta under säger kanske inte så mycket till en läsare i våra dagar. Men rumänska bönder har hittar en djup mening i det. De säger att denna händelse bevisar Guds makt. Den är så stor att Han skapar även under sömnen. Vilken annan varelse, på jorden eller i himlen kan göra detsamma?

hört av Daniel Onaca

4 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Lindens gåta

Lindar

Det fanns en gång ett vanligt träd. Dess blad och blommor hade ingen doft, och därför ingen fäste sig vid henne. Då bad hon vår Herre att Han skulle förbarma sig över henne och smycka henne som de övriga träden. Gud hörde hennes bön och fann hennes klagan berättigad. Han skickade sina änglar som satte igång med smyckningen. Några drog i bladen tills de blev tre gånger så stora som förut. Andra kom med färg och penslar och målade med silverfärg hela innersidan av de breda bladen. De skulle stå emot både regn och blåst. Andra satte små knoppar på grenarna. När de slog ut spred de en sådan doft att hela skogen uppfylldes av den.

När fåglarna såg de ljusa, breda skuggorna, kom de flygande i täta skaror och började sjunga, så att det blev en underbar konsert. Bien märkte snart, att det var något, som luktade väldigt gott. De strömmade till och började suga. Deras honung blev kostligare än någon de förut gjort. När klockorna i byn nere i dalen ljöd, trängde tonen in under det mäktiga lövvalvet och bildade grundtonen till fågelsången och binas surr. Om hösten blev trädets blad så ljusgula, som om de sugit till sig idel solstrålar.

Nu var hon det rikaste trädet i hela skapelsen. Hon hade flera gäster och mera glädje än alla de andra. Hon sträckte ut sina grenar över så många och spred sin doft och prakt och glans. Människorna kallade detta träd för lind. Det blev deras favorit. Under linden i byar vilar man ut och rådplägar. Där leker barnen, sjunger flickorna och diktar poeterna. Mihail Eminescu, Rumäniens nationell skald, blev så förtjust i linden att han skrev mängder av verser som förbinder linden med kärleken. Linden är även böndernas vän. Hon tar del i allt som händer i byn, både glädje och sorg. Från henne få de den allra bästa honung, som säljs till ett särskilt högt pris. Linden ger bra skydd mot regn och den hinner bli många hundra år gammal.

Lindens gåta, då? För ett antal år tillbaka har jag hittat en berättelse om linden. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag sparade texten bland mina papper, utan något bestämd syfte och sedan glömde jag det. Nu har jag återupptäckt den. Tyvärr vet jag inte vem har skrivit den, för jag har noterat varken upphovsmannen eller källan. På den tiden visste jag inte att en gång kommer jag att förmedla den till andra läsare. Så, jag vet inte, vem som har skrivit denna underbara berättelse på en ålderdomligt språk, som jag anpassade det till vår tids språknormer. Kanske någon av våra kära läsare kan lösa denna gåta för mig och för alla andra som är förtjusta i lindar.

 Av Daniel Onaca, som, just nu, betraktar lindarna, framför sitt fönster, och njuter av en varm kopp lindté i kvällens tystnad.

 

2 kommentarer

Under Berättelser

Änglar och demoner (2)

Scilla

Änglarna som bor i himlen är rangordnade i tre (somliga säger att det är fler) grupper. Deras ledare är ärkeängeln Michael. De går omkring iklädda långa vita särkar i väntan på Guds order. Nattetid bär de facklor och dansar runt den Allsmäktiges tron. Efter midnatt börjar de sopa världen ren från onda andar. Då flyr dessa och gömmer sig i gravar eller i helvetet, innan tuppen hinner gala.

En del rumäner tror att alla vänsterhänta människor tillhör Djävulen. Denna tanke bestrids dock av andra, men alla är överens om att de människor som har en stark ängel vid sin sida är orädda av sig. De oturliga som skyddas av en svag ängel, följs av en stark djävul. Oavsett hur stark en skyddsängel är, försöker den ofta varna människan genom att avslöja framiden för henne i sömnen. Men för att kunna ta emot ett sådant budskap måste man sova på höger sida. Den som sover på den vänstra sidan plågas av mardrömmar. Om en människan har en önskan är det bra att anförtro sig till sin skyddsängel och ber den om hjälp. När hon dör, tar ängeln själen och bär den till himlen. Men bara om hon har gjort goda gärningar under sitt jordeliv.

Varje lördag går änglarna och biktar sig inför Gud. Den som har begått någon synd blir straffad. Straffet är olika från fall till fall, ibland ganska hårda. Så hände till exempel med ängeln som blev kär i en människoflicka. Den blev förvandlad till en stjärna. Men för att den inte lugnade sig, utan forttsate blinka (på ett utmanande sätt, kanske – m.a.) straffades den på nytt. Sankte Per störtade den syndige ner på jorden. Dess fall var så hårt att den himmelska varelsen gick i tusen bitar. Ur dessa skärvor föddes små, stjärnliknande blommor som på rumänska heter „scânteioare”  (= små gnistor) och på svenska kallas scilla.

hört av Daniel Onaca och förmedlad med hjälp av sin skydsängel

2 kommentarer

Under Berättelser, Folktro och traditioner

Änglar och demoner (1)

Ekoxe

Ekoxen

Det sägs att världen blev skapad av Gud och Lucifer tillsammans. Detta är förklaringen till att det finns både goda och onda ting på jorden. När verket var avslutat gick vår Herre och tvättade sina händer, så som vi alla gör efter arbetet. Av vattenstänken som uppstod vid det tillfället föddes änglarna. Lucifer såg vad som hände och då, tvättade även han sina händer. Avundsjuk och ambitiös, som han är, stänkte han en massa vatten omkring sig. Följden blev att det skapades flera djävlar än änglar.

I början fanns det ingen skilland mellan de två skarorna. Förutom den att änglarna var vita till färgen, och djävlarna var svarta. Alla bodde i himlen och var och en lovprisade sin egen herre. Änglarna tjänade Gud, medan djävlarna prisade den Onde. Då kände vår Herre att Han inte ville att hans folk skulle beblandas med de andra. Därför steg Han upp och bosatte sig i den nionde himlen. Lucifer, som önskade härska över hela jorden, blev kvar med sina hjälpare på första våningen himlen.

Gud, i sin stora barmhärtighet, tilldelade sedan varje människa en skyddsängel. Den skulle lära henne att göra goda gärningar och skyddade henne från onda ting. Vid ett tillfälle, så som alla vet, blev det strid mellan änglar och demoner. Änglarnas antal minskade dramatiskt. Då bestämde Gud att alla barn som dör innan de har hunnit fylla sju år, skulle omvandlas till änglar. För att obehindrat skall stiga upp till himlen, syr de rumänska mammorna barnens skjortor med en smal avlång springa i kragen.

Änglarna som hängde med i Lucifers uppror kastades ner i helvetet. De som vägrade sela hästarna för Elie eldvagn förvandlades till stora hornprydda insekter. En sådan flygande varelse kallas på rumänska rădaşcă eller răgace. På svenska heter den ekoxe.

av insektsamlaren Daniel Onaca

Lämna en kommentar

Under Berättelser

Två rumänska sagor om vårblommor

 

Fåraherdens gåva

En rumänsk legend förtäljer om en prinsessa som var så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen för att titta på henne. När flickans mor var gravid med henne, kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem  och luktade ofta på dem. Kanske detta var skälet till att den unga flickan var förtjust i blommor hon också. Hon brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter.

En gång gick prinsessan vilse. Då träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. Prinsessan bad herden att visa henne vägen tillbaka. När de två kom fram, undrade flickan om hon kunde få hans musikinstrument eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge mannen kunde inte vägra prinsessans önskemål. Han ville inte göra henne besviken. Han skänkte henne den och sedan skildes de åt.

 Prinsessan var glad över sina blommor och över herdens gåva, pojken var nöjd över att han gjorde prinsessan glad. Efter ett tag, dock, greps han av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte säga om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt, som gjorde att han kände sig så. Till slut blev smärtan så stor att den överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor som vi kallar liljekonvaljer.

Liljekonvalj

Kungasonens jakt

En annan legend berättar om en kungason som gick på jakt ut i skogen. På en trädgren någonstans såg han plötsligt en ovanlig fågel. Mărgărit spände bågen och hans pil träffade den. Då började fågeln tala till honom:

— Oh, min käraste, varför sköt du mig? Jag blev lovad dig som hustru och kom just dig till mötes. Men jag hann inte berätta om det förrän du skadadade mig till döds.

Efter detta, släppte den bevingade varelsen ner en vigselring och flög sin väg. Kungasonen följde bloddropparna som den lämnat efter sig och kom fram till en kärr. Där slutade spåren. Den unge mannen satte sig där på stranden och började gråta. Av hans tårar föddes några små vita blommor som på rumänska hetter lăcrimioare (= små tårar) och på svenska liljekonvaljblommor.

Av vårblomsters älskaren Daniel Onaca

2 kommentarer

Under Berättelser