(rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)
I tidernas begynnelse, när världsalltet blivit färdigskapat, talade vår Herre till jorden såhär:
— Du, jord, jag har skapat dig för att du skulle se till att ge näring med frukt, bär, grönsaker och sädeslag åt världens levande varelser som kommer att bo här, både åt fåglar, djur och människor.
När jorden hörde denna befallning blev hon skräckslagen. Hennes släta ansikte skrynklades till berg och dalar. Och hon genmälde:
— Herre, jag ger gärna näring åt alla djur som kommer att födas, men jag är rädd för människan. Du satte henne som härskare över allt som finns och hon kommer inte att sköta mig och vara rädd om mina tillgångar. Hon förväntar sig att få allting serverat utan att röra ett finger. Bättre du ger ett sådant besvärligt uppdrag till den mäktiga solen, månen eller till det oändliga havet.
Gud lyssnade till jordens farhågor och tyckte att hon hade rätt i vad hon sade. Därför svarade vår Herre så här:
— Var inte rädd. Även om jag utsåg människan som härskare över allting, är hon skyldig att arbeta. Du ska förse henne med mat endast om hon sköter och odlar växligheten som du ger henne.
Jorden lugnade ner sig, när hon fick detta löfte och sedan vände sig Gud till människorna. Han skänkte dem plogen och lärde dem hur de ska använda den för att plöja jorden. När arbetet var avslutat lade Herren plogen på himlavalvet så att människorna inte skulle glömma att bruka jorden även nästa år och de följande åren. Man kan även idag se den första plogen som Gud gav till människorna. Den formar konstellationen Orion, som på rumänska heter just Plogen.
En av de följande vårarna klagade jorden till vår Herre på följande sätt:
— Herre, jag står inte ut längre med människornas sätt att uppföra sig mot mig. De river mig, de hackar på mig, de skär i mig…
— Ha tålamod bara, svarade Gud, ty nu lever människan på din bekostnad, men efter döden blir det tvärtom.
Och så blev det som Gud hade lovat jorden.
(hört och översatt av Daniel Onaca)
Sagobygdens Blogg 