Historien om maskrosen

(en rumänsk folksaga från Valakiet / Muntenien)

För länge sedan, på den tiden då mössen läppjade mjölk ur samma fat som katterna, levde, någonstans i en bergsby, en gammal man ensam. Inga barn hade han och alla hans nära var döda dessutom. Gubben brukade hjälpa en och annan i byn och som ersättning för sitt dagsverke fick han antingen en skål mat, ett klädesplagg eller en penning. Pengarna som han fick slösade han inte bort, utan sparade dem i ett bestämt syfte. Under hösten, när byborna höll minnesstunder över sina bortgångna släktingar, blev han alltid inbjuden till måltiden som man brukar hålla vid sådana tillfällen. ”Praznic” är rumänska för en sådan ceremoni när hela familjen går till kyrkogården, samlas bredvid en av förfädernas gravar och bjuder varandra på mat och dryck ur sina matkorgar. Gubben var, som sagt, en välkommen gäst till sådana stunder.

De kom dock en tid då åldringen kände att hans egen vandring på jorden led mot sitt slut. Gubben funderade allt oftare på, hur han skulle återgälda allt det goda som byborna har skänkt honom. Han var hos många, när de firade praznic, men, vem skulle bjuda på ett sådant kalas när han själv var död, undrade han. Därför bestämde han sig för att bjuda på en sådan minnesstund medan han fortfarande var i livet.

Med detta mål för ögonen, använde gubben alla pengarna som han sparat under årens lopp och köpte en massa livsmedel som han använde för att laga utsökta maträtter. Sedan lade han allt som han lyckats trolla fram i skålar och på fat: ångande kåldolmar, pilaff, flätade vetebrödlängder, honungsfyllda munkar, sirapsdoppande kringlor, rulltårtor fyllda med finmalda valnötter eller med vallmofrö och runda gräddade vetekransar med mjölkvita vaxljus instuckna i mitten, så som seden var. När han var färdig med alla förberedelserna, bjöd han hem människorna i byn. Men… byborna kom inte! Det var inte på grund av att de förkastade honom, utan tvärtom: De tänkte ”stackars gubbe, han har knapert med mat och så bjuder han andra på kalas. Det är vi som bör skänka mat till honom och inte ta ifrån honom det lilla han har.”  Så uteblev de från kalaset.

Gubben väntade hela dagen på att någon människa skulle stiga över tröskeln till hans enkla boning, men ingen kom. Han blev ledsen förstås, därför att han inte anade orsaken till detta. Nästa dag undrade han, vad han skulle göra med all maten. Att äta den själv gick inte för sig eftersom den var tillägnad han själ. Så han samlade alla läckerheterna och lade de på alla ställen i byn där det kunde misstänkas att någon skulle upptäcka dem: på gräsmattan bakom kyrkan, bredvid alléerna i kyrkogården, invid vattenbrunnen. Gubben hoppades att, om inte någon människa i byn, åtminstone någon främmande vandrare skulle se faten och smaka på de runda bullarna med vaxljus i mitten.

Gud i sin himmel såg allt detta och ville föreviga en sådan from handling. I sin stora vishet, omvandlade Han alla maträtterna till gröna växter med stora blad och runda gyllengula blommor. Sedan lät Han, precis som de raka vaxljusen i kyrkan, resa sig långa, men sköra stjälkar i mitten. På toppen bar de runda vitfärgade bollar. De var maskrosblommor! Från den stunden växer de varje vår på alla öppna ställen där det växer gräs.

Översatt från rumänska av kåldolmarälskaren Daniel Onaca